Sista januari till idag (nu är vi ikapp i reseberättelsen)

(Jag fortsätter från förra inlägget då sömnen överbemannade mig)


Måndagmorgon (31 jan) och vi hade bestämt oss för att ta oss uppåt de tre högsta topparna på Nordön i Tongariro National Park. Tre snöbeklädda vulkaner på sisådär 2000 meter. På centrala Nordön finns ett stråk av vulkanisk aktivitet. Fis-staden Rotorua är ett exempel, Taupo där vi hamnade på en eld-show går i samma tecken och hela den stora nationalpark vi nu besökte visar maffiga spår av vulkanernas mäktiga styrka. Tänk ”Island” mitt i en regnskog. Kombinerat med vattenfall och natur som hämtat från Sälen strax ovan trädgränsen pudrat med alp-utsikt. Dessutom med Stilla havet endast två timmar bort skymta i horisonten. Vi parkerade oss på en enkel camping mitt i nationalparken och mysade till husbilen för natten. Med ficklampa lyckades vi hitta en vattenklosett i ett litet skjul och spända på morgondagen somnade vi i den djupa tystnad bara fjäll-luft kan frambringa.

Det är så roligt att följa barnens utveckling under våra två resor hit till Nya Zeeland. De överraskar oss ständigt med kontinuerligt starkare ben, en växande observationsförmåga (barn ser i sanning helt andra saker än vi vuxna på en fyra timmars vandring!) och uthållighet. De orkar så mycket och kan gå så långt detta år. Dagens vandring trodde vi skulle bli en stor prövning, men det blev bara ännu en härlig erfarenhet.

Efter en långsam frukost under husbilens fiffiga och lättutdragbara markis packade vi ”niste” och gav oss ut längs ett vandringsspår. Genom regnskog, över klara fjällbäckar, längs hedar och över branter uppbyggda av aska från vulkanutbrott. Målet var fikat vid ett vattenfall. På NZ går det lite inflation i vattenfall, men de utgör en bra rastplats och är konkret för barn att försöka knata på för att nå. Men detta vattenfall var verkligen speciellt. Vi kunde gå in bakom där det forsade ner och riktigt in på bara skinnet uppleva det brusande vattnets kraft. Svart vulkansand blev till slott, fikat blev till energi och solen torkade våra nerstänkta kläder. Med fötter rena som det klara vattnet knatade vi vidare och klockade oss själva med en marsmallows-paus var tjugonde minut. Alla upplevelser här är så stora. Allt är så mycket och finns i sånt överflöd. Vi tankar för fullt och spelar in film på hårddisken (hjärnan) för att kunna återuppleva och spela upp för oss själva inne i huvudet flera gånger om väl hemma i Sverige.

Nästa anhalt på väg söderut skulle bli ett kärt återseenden på en farm vi jobbade på i fjol. Vi tenderar att bli vän med de vi bor hos snarare än arbetare, så även här var vi varmt välkomna att stanna några nätter för att ladda batterierna, använda gårdens fasciliteter och dela livet med familjen. ”Jessica-farmen” låg några timmar bort, men vi valde ändå att när barnen somnade i förarhyttens överslaf i husbilen, att köra några timmar för att ha några mil tillryggalagda till dagen därpå. Vi har köpt en fiffig kartbok över hela landet med utmärkta rastplatser, campingar och andra bra ställen att stanna övernatt på. När ögonlocken blev tunga läste vi oss till en rastplats vid en flod, parkerade under stjärnhimlen och följde barnens sovande exempel. Efter dagar av prakt och vidunderlig natur var det ganska komiskt att vakna näst intill ett pappersbruk invid en dundrande tågräls morgonen därpå. Som julaftons Kalle Anka med Musse och Långben i husvagnen!

Snabbt därifrån och senare fikarast i en privat trädgård som med fin skylt inbjöd oss att att en promenad. Det visade sig vara NZ första premiärminister som byggt sitt drömhus på farmen och planterat en trädgård utan jämförelse, nu ägda av en NZ släkt sedan fem generationer. Det senare mycket sällsynt för ett land med bara 160 år på nacken. Vi gungade i lianer, plockade kottar med pinjenötter i, Alvin fick en boll-killkompis för en timme och vi fick möte ytterligare ett spännande, välkomnande NZ par.
”Här är vår mejladress, skriv och berätta hur det går på er resa och varmt välkomna att bo hos oss nästa gång ni passerar!”

Det var gott att komma fram till ”Jessica-farmen” som vi kallar den. Mitten-tjejen av de fem barnen heter Jessica och blev sist den av barnen våra två lekte med. Engla njöt av att få pyssla om hästarna. Alvin av att mata getterna och klättra i klätterställning. Vi vuxna njöt nog mest av nötstek och en dusch efter en veckas ”uteliv”. Att gräva potatisland och plocka färskpotatis som tack för lån av alla fasciliteter på gården var en perfekta dagar för bearbetning av allt vi upplevt under vår resa genom vulkanregionen. Tvättpåsen blev tömd, bilen blev lite uppfixad, vattentanken fylld och brödförrådet uppdaterat. Gott att få baka surdegsbröd i vedeldad ugn!

Från Foxton, där farmen ligger, är det nära ner till Nordöns sydligaste del och landets huvudstad Wellington. Vi hade siktat in oss på att besöka det stora Nationalmuseet där; Te Papa i sex våningar med väldigt kreativ och genomtänkt innehåll. Ingrid som gäspar vid entrén till museer minns att hon höll sig allert två hela dagar på Te Papa vid vår första resa hit för elva år sedan. Vi ville visa barnen och hade valt helt rätt helg. Regniga, mulna dagar där det blåste horisontellt i Windy Wellington kunde inte spenderas på bättre sätt. Filmer med personporträtt, uppbyggda maori-hus, ljusshower, fiktiva jordbävningar med skakande golv, världens största uppstoppade bläckfisk, valskelett stora som parkeringshus, utklädningskläder, enormt gott kaffe och perfekt dygnet-runt-parkering. Varför köra utanför stan till en camping när man kan bo mitt i smeten, tänkte vi och bodde över i husbilen. Nära till allt fast ändå i en lugn avkrok. Trodde vi! Precis som barnen lagt sig till att somna slutade årets största begivenhet. NZ hade just vunnit rugby-match över England och 25 000 åskådare strömmade förbi vår parkering i karnevaltåg för att nå parallellgatan där festen skulle hålla på fram till 6 på morgonen.
”Såja, barn, sov ni. Strunt i alla ljud, det är inget spännande att titta på alls. Bara grupper av fans utklädda som Bananas in Pyamas, som sheriffer, clowner, sjuksköterskor, gurkor, pinuppor, randiga bovar… Äsch! Upp med er, rid på varsin rygg, vi hoppar ut i pyamas och dansar med i karnevalståget!!!! Tjohej!

Måndagmorgon tog färjan oss och husbilen över till Sydön. Vi tog oss till Nelson och nådde delmål ett på resan; the Swedish Bakery. Vi serverades mycket välkomna Cinnamon-buns (kanelbullar), surdegsbröd, Raspberry-caves (hallongrottor) och Vacuumcleaner (dammsugare) En jämnårig kille och hans flickvän från Örebro startade bageriet för några år sedan och nu driver hans föräldrar detta, för NZ, exotiska bageri vidare. Fantastiskt mysigt, speciellt och ändå för oss så vanligt! Jätteroligt att möta fler med passion för kvalité och bröd i detta, också, avlånga land. På svenska dessutom – inte minst till barnens stora glädje! Äntligen kunde de kommunicera, inte bara lyssna!

Nu var vi nära; vårt älskade Golden Bay var nu bara en bergskedja bort. Eller kulle som de säger ;) Gyllene stränder, turkost vatten, delfiner, regnskog, mycket ”alternativa” människor med fokus på ekologiskt, hållbart leverne gärna på små självförsörjande gårdar. Flockar av charmiga caféer, färgglad stad, mycket passion och kreativitet. Och inte minst våra extra-morföräldrar Paul & Vonda. Den värme de ger oss går inte att beskriva i ord. Vi mötte dem första gången för elva år sedan och vi har haft en speciell koppling till detta vackra par sedan dess. Visdomsord de gav oss redan då har varit ledstjärna i vårt liv, scones lärde jag mig baka av Vonda (de som idag utgör grunden för våra välbesökta sconesbuffér), ett träd som vi gav dem som stickling växer och frodas i deras trädgård och den vila vi känner i deras hem är Gudagiven. Åter var vi välkomna och denna gång till och med ner till deras ”bach” (NZ namn för sommarhus precis vid strandkanten) Ett halvt stenkast utanför glasdörren var sandstranden, med VARMT havsvatten, klart som kristall. Åh, vad vi njöt! Mer än väntat faktiskt av att få flytta in i fyra riktiga sängar för några nätter efter två veckor i husbilen. Vi behövde alla lite PLATS och njöt dagar i ensamt sällskap. Vi pysslade alla i varsin värld och njöt av att återfå lite integritet. Man lär känna varandras sidor ordentligt i en husbil – på gott och ont! Det utmanar samarbetsförmågan och utvecklar improvisationsförmågan. Bara en sån sak som att en familj ska klä sig och bädda sängarna på morgonen – onekligen lättare i ett hus än på en(1) ledig kvadratmeter i en husbil ;)

I Takaka, samhållet som Paul & Vonda bor tre vikar ifrån, ligger the Wholemeal Café. Det caféet är väldigt speciellt för oss eftersom det var där hela visionen till Englas Skafferi föddes i mars år 2000. Att få komma tillbaka dit i fjol och då våga sig fram till ägaren och grundaren Wayne var stort. Han är en ikon i cafévärlden och har idag drivit caféet med framgång och fascinerande ödmjukhet i mer än tjugo år.

En dag i somras kom det ett mejl från honom till vår Inkorg i Sverige. Vi hade lämnat en av våra broschyrer till honom när vi besökte stället i fjol och då snabbt berättat vad hans café betytt för oss och vad vi skapat utifrån det. Han hade lagt broschyren i en av alla pappershögar, men när han hittade den i juni blivit så glad att bli påmind om vår berättelse att han skickade ett mejl. Jag minns att vi jublade och blev alldels pirriga den dagen hemma i Lännäs.

Vi har haft mejlkontakt med honom sedan dess och denna gång tog han sig tid tre(!) timmar med bara oss för att berätta om sin historia. Vi fick möjlighet att ställa alla frågor och dela erfarenheter. Behöver vi säga att han växte ännu mer i våra ögon? Vilken man! Hans passion och drivkraft i det han gör är så imponerande och att han, trots sina 20 anställda, fortfarande är den som går runt dagligen och plockar disk eller står vid espressomaskinen inger djup respekt. Stället fortsätter att leva och behålla sin popularitet för grundaren och visionären är kvar – mitt på golvet mitt i centrum. Vilken man! Historien om vår relation till the Wholemeal Café fortsätter onekligen men är inte skriven än.

Ett annat ställe som betytt oerhört mycket för oss är fårfarmen Te Hapu där vi är i skrivande stund. För oss paradiset på jorden. Vi kom hit som frivilligarbetare första gången år 2000 och stannade tre veckor. I fjol hyrde vi ett av uthyrningsstugorna, ett gammalt ombyggt ullskjul, och i år kommer vi tillbaka som vänner till ägarna Ken & Sandra. Fyra timmars vandring från ena änden av farmen till den andra längs dramatisk kustlinje. Ingenting mellan oss och Australien. 5000 får, 300 kor, gäss, ankor, höns, femton fårhundar, en pensionerad häst som redan i paradiset. 15 min med bil till postlådan, en timme till närmsta kiosk. Oförstörd, orörd natur och livet liksom på riktigt! Välta klippblock, sandstränder, berg, gröna kullar, pärlemo-snäckor i mängd, stora krabbor, palmer i fårhagarna, gnistrande stjärnhimmel utan minsta störmoment, rullande vågor, känsloförstärkande allt som gör att hela själen går på högvarv och genomgår totalrenovering. Att gå i timmar på en sån strand med en sexåring och en nioåring är så nära himmelriket man kan komma. Nakenfis och brunbrända hoppade de idag i solvarmt vatten i grytor i berget, avslöjade krabbor mellan klippblock, fikade kex med lika delar sand, fann glimrande skatter, handflatestora pärlemo-pauas - NZ nationalsnäcka.

I regnet i skymningen i kväll tog vi oss kulle ner och kulle upp till ett badkar på tassar ute i ingenstans och tog kvällsbad av leriga, sandiga svenskar i vedeldat varmvatten. Inlindade i varsin handduk trevade vi oss nerför slänten i den regnglatta leran, uppför nästa kulle och tillbaka in i vår husbil för kvällsmacka och pyamas. Utan ett minsta pip från barnens sida. Som om det vore den naturligaste sak i världen för dom istället för en kvällsdusch! De är så härliga, våra barn, och de berikar oss med livets goda hela tiden. Vi är så oerhört tacksamma för all den tid vi har möjlighet att spendera med dem här på andra sidan jorden!