måndag 26 december 2011

Det finns så mycket att skriva, så det blir att vi inte skriver nåt! Och ju längre vi väntar desto mer intryck får vi som blir ännu svårare att formulera i text.


Bäst att bara börja någonstans.

Lammen bräker i hagen utanför för att hitta sin mamma inför skymningen. Fåglarna kvittrar sin kvällsserenad och pappa Ola läser kvällens kapitel av Harry Potter för barnen. Efter avslutad jordgubbstårta har Ingrid valt att njuta kvällssolens sista strålar på trädäcket ute i den ljumma sommarkvällen. Klockan är nio och barnen sitter i pyjamas. Om en timme är det dags för bagerskan att lägga sig och pappa Ola får en timme för sig själv efter resten av familjen tystnat.

Vi har haft en fantastisk i julhelg med strålande väder. Klarblå himmel, vindstilla och 25 grader. Julafton avnjöt vi en lååång sovmorgon efter en intensiv arbetsvecka, en låååååång frukost med färska jordgubbar i filen och ett låååångsamt tempo hela dagen. Enligt barnen lite fööör långsamt eftersom julafton ju som vanligt innebar en enda lång väntan på paketöppningen. Men gåvorna från nära och kära där hemma samt gåvorna vi ordnat åt varandra var väl värda att vänta på. Vår trefot till julgran fyllde sin funktion. Den är en riktig stämningsskapare med sina julgransljus som vi importerat från Rusta noggrant placerade i den runt trefoten lindade julgransgirlangen i plast från IKEA. Med en gyllengul stjärna av papper i toppen, farmors trähjärtan med våra namn på och lite klingande små blåsinstrument från Röda Korset på Nygatan i Örebro har vi alla tagit granen till våra hjärtan. Tänk vad lite som behövs för att skapa ett eget hemtrevligt hörn av världen åt sin lilla familj. Efter lite julskinka som vi lyckades hitta på Supermarket serverad med färskpotatis och nyskördade grönsaker gav vi oss av till den lilla parken i samhället och sjöng Christmas Carols med Candlelight Choir i kvällssolen.

Layed-back nämnde vi och det gäller även klädstilen. Här ser man främst till funktionen av tygstycket man klär sig i; att det ska dölja valda delar av kroppen. Om det så är en storblommig kortkort klänning med utstickande svart tyll på en femtioåring i kören, eller som på hennes körgranne en illgrön nopprig träningströja med ett par uttvättade joggingbyxor till barfota-stil spelar liksom ingen roll. Alla klär sig efter humör eller vad som helt enkelt låg närmast när de skulle gå ut – befriande härligt och hjärtligt. Gärna en stråhatt med istuckna fjädrar, en grankvist i plast, nån kvist eller någon annan ”spunk”, som Pippi skulle kallat det. Just en sån hatt bar faktiskt en man i affären häromdagen, och vi fnissade friskt bakom brödhyllan. Smygfotade med mobilen – ska se om vi kan lyckas lägga upp fotot. Här har vi upptäckt att det inte, som oftare i lagom:a ordningsamma Sverige, alls går att gå efter första intrycket hos de nya människor vi möter. Dels för att stilen så fullkomligt kan ha ändrats till nästa gång man ses (då något annat plagg låg närmre dörren), men framförallt för att ingen värdering läggs i hur det yttre ser ut. Det är ögonen som talar om vilka det är som möts. Det är med ögonen man ger en bild av sig själv och möter sin medmänniska. Godhet och intresse är det vi möter. En vilja att bidra till andras väl och en nyfikenhet över Livet själv. Det är nog främsta vad som berikar oss här – tack vare det lugnare tempot hinner människor MÖTAS.

Nog om det, Christmas Carols i parken var en mysig avslutning på julafton. På juldagen gick vi faktiskt till kyrkan och blev hembjudna på jullunch hos våra goda 80åriga vänner Paul & Vonda. För tolv år sedan fångade de upp oss som ruffiga, otvättade backpackers efter en gudstjänst i samma kyrka och erbjöd oss en veckas mat och husrum i deras paradis. De har med sina stora hjärtan och sin generositet kommit att betyda oerhört mycket för oss som par och som familj både under våra fyra resor hit till Nya Zeeland men också i Sverige genom tankar och omsorg via mejl.

Annandagen, och således även Ingrids födelsedag har varit en skön hemmadag med bikini i trädgården, Ingrids första jordgubbsfödelsedagstårta, paket med glittrande halsband, linne med fjärilsvingar, presentkort och fina ord.

Vi är alltså framme där vi ska spendera den mesta av vår tid på Nya Zeeland under denna resa. Efter en miserabel vecka som var tänkt att bli vår semester vecka nådde vi till slut byn Takaka där vi ska bo och arbeta i två månader. När vi väl kom fram var det som att allt vände. Regnet slutade, Alvins hostnätter klingade av, syftet med resan klarnade och vi kände hur vi äntligen var FRAMME. Byn Takaka är att likna vid Kivik på Österlen – en liten ort med sammanhållning som mångdubblar sitt invånarantal under semesterperioden på högsommaren i ett vidunderligt landskap nära havet. Takaka kan även liknas vid Skagen i Danmark med det speciella ljuset som lockat många konstnärer, den långa sandtungan längst norrut där två hav möts och en by som också lever up under sommar månaderna.

Längst norrut på Sydön, där Takaka ligger finns Farewell Spit, en lång sandtunga som räcker ut där Stilla Havet och Tasmanska havet möts. Här finns mängder av kreativa konstnärer, ett magiskt ljus, många alternativa miljö-eko-vänliga invånare, en stark social sammanhållning, en imponerande entreprenörsanda, ett starkt beroende av turismen under sommaren men framför allt en oerhört layed-back – almost horizontal – livsstil, som man säger här. Alltså väldigt avslappnad och tillbakalutad inställning till tillvaron, nästintill horisontal. Området heter Golden Bay och har fått namn av sina gyllene stränder med turkosafärgat glasklart vatten. Fantastiskt för kajaking, vandringar, bad, rekreation och sinnliga naturupplevelser.

Vi hyr ett nybyggt litet gulligt hus med två sovrum, vardagsrum och kök tio minuters gångväg från jobbet och två minuters bilväg från stranden. Trädgården är full av frukt och grönsaker, angränsar till den charmigaste fårhage, har bergen som bakgrundsbild och ger ro efter intensiva arbetsdagar. Vi stortrivs! Barnen är fullt sysselsatta med hushållets tre ankor, tre höns, ena tupp och huskatt. Varje dag går vi över vägen och utfodrar grisen Poppy med våra matrester och guldfisken i tunnan under det kattsäkra nätet får sin dagliga ranson av mat den med.

Vi njuter kopiöst av att vara bofasta och ser fram emot att få fler vänner och framförallt kompisar till barnen. Vi har redan fått låna cyklar till familjen av nya bekantskaper, fått låna nyckel till skolans utomhuspool och blivit bekant med grannarna. Inbjudna både hit och dit och på allt sätt välkomnade till samhället.

Takaka har ca tusen invånare under hela året, men sommarinvasionen väntas komma imorgon. Vi har alltså fått anställning på vårt favoritcafé under sommarsäsongen då personalstyrkan behöver utvidgas. Ola som barista, dvs den som gör alla espressobaserade drycker i den stora kaffemaskinen, samt den som sköter kassan och möter kunderna. Ingrid som bagerska och således den som kliver upp tidigt och ser till att montrarna fylls med muffins, bullar, fyllda-allt-möjligt, matiga pizzor, smaskiga wraps och läckra crossianter med alltifrån bacon & egg till lax & avokado. Vi kommer jobba i skift och ses på en gemensam lunch hemma i huset mitt på dagen. Förhoppningsvis får vi lediga dagar samtidigt så vi även hinner vara familj. För oss vuxna som bor, lever, arbetar och driver företag ihop på hemmaplan i Lännäs är det faktiskt lite av en vila att få vara ifrån varandra lite. Vi jobbar ändå på samma ställe här och delar lätt med oss av våra upplevelser till varandra och känner direkt att den andra förstår. Att få gå till en arbetsplats utan att vara ansvarig för varuinköp, kundtillströmning, annonsering, planering av vad som ska tillredas, kundernas intryck av lokalen, myndighetspapper, övergripande ekonomi eller chefsskap är för oss, hur märkligt det än kan tyckas, ren semester. Vi har betalt per timme – bara en sån sak – gör bara det vi blir tillsagda att göra och går hem när vårt pass är över! Vi blir inte ens avbrutna i arbetet, varken av telefoner, barn, frågor, eller problemlösningar. Ingrid beskriver en lyckokänsla av att bara stå och skära kakor i bitar och få betalt, inte ens behöva diska efter sig för det finns en tant som är anställd bara för det. Man ställer disken på bänken och vips så är den ren igen. Tanten klagar inte hur mkt disk det än blir – helt fantastiskt! Man behöver inte ens städa efter sig på golvet, för det finns städpersonal! Vi njuter detta tillfälliga tillstånd och tar in en massa andra saker medans vi jobbar. Hur de samarbetar, skummar mjölken, planerar arbetsdagen. Vi inspireras av deras sortiment, betraktar kulturella skillnader och arbetsklimatet, hur de organiserat varuinköp, vilka redskap de använder och hur de utnyttjat lokalen. Så vi är fullt underhållna!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar