Barnens första skoldagar

Ingrid sammanfattar:

Idag har vi onsdag här nere och vi som familj har just avslutat tredje dagen på äventyret försöka-förstå-NZ-skolgång-och-dess-kultur. Det är så otroligt mycket intryck att bearbeta och mycket nytt att lära så våra hjärnor kokar. Att översätta engelska dikter och gympalektioner, statistikundervisning och rutiner man inte ens känner till för sina två barn kräver två grymt aktiva och engagerade föräldrar. Vilket vi känner oss som, i alla fall mellan klockan nio och lunchrasten.... Sen dunkar huvudet rätt bra... Vi har valt att åka hem efter lunch och bara smälta alla intryck i hopp om att alla fyra ska orka hela veckans alla skoldagar. Det går åt så mycket energi att vi känner oss som urblåsta såpbubbelburkar efteråt! Det är kul men grymt svårt, utmanande på rätt nivå men språket utgör barriärer vi inte ens i vår fantasi kunde förutse. Vi jobbar hårt och aktivt på att bryta ner dem, åt barnen och tillsammans med dem och deras lärare. Ola har tillbringat tre dagar med Engla i hennes klassoch Ingrid har varit med Alvin. På NZ börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år och börjar ettan när de är sex år. Alvin går således i klassen över hemma; Year 2 och Engla likadant; hemma i fyran men här i Year 5.

Barnen är imponerande uthålliga i sin strävan att lära sig formulera sig och förstå den snabba, kiwi-dialekt-präglade engelskan. Bemötandet av rektor, administrativ personal, föräldrar och lärare har varit över all förväntan och därför är förutsättningarna riktigt goda. Men barnens, för närvarande, största problem är att de känner sig så "korkade". Engla känner att hon hänger med på undervisningsnivån och med lite översättningshjälp förstår vad som det pratas om i klassrummet, men hon märker att hon är begränsad i att uttrycka sig på samma nivå som hon vill. Alvin känner samma sak; han vet precis svaren på frågorna fröken ställer på mattegenomgången eller statistikundervisningen men har varken självförtroende eller vokabulär att uttrycka sig. För honom går det lättare att hitta de engelska orden i krigslekarna varje sjuåring runt hela jordklotet förmodligen leker på sin skolgård. Då glömmer han liksom bort sig och kommunikationen har fler vägar än genom orden. Lyckan för honom är enormt stor efter gympapassen mellan lektionerna eftersom han är snabb, lång och sportintresserad. Känslan för honom att komma först i något är uppbyggande och på så vis kan han visa de andra barnen att det finns mer bakom den tysta, lite försiktiga utsidan som han just nu bär i klassrummet. Engla fick frågan av tre tjejer i klassen idag om hon ville sitta bredvid dem vid lunchen. Ni förstår känslan - lyckan i hennes ögon var total! Får man bara en kompis blir ju skolan plötsligt rolig. Hästtjejer finns det gott om och vi bor i ett riktigt farmlandskap, så med några ryktborstar i hand och lite fnissiga tjejer runtomkring kommer nog engelskan att blomma för henne!

Ola skriver:

Som förälder vill jag att mina barn ska trivas i skolan och tycka att det är ett pedagogiskt intressant och roligt upplagt arbetsätt läraren presenterar för klassen. Efter två dagar i Englas klass, åk 5, är jag helt överväldigad över den Nya Zeeländska pedagogiken.

Det första jag slås av är hur nära läraren jobbar eleverna. Längs bak i klassrummet står katedern. Dvs läraren använder den bara när han själv behöver sätta sig ner och skriva något, vilket under dessa två dagar knappt inträffat. Istället jobbar Mr Wansbrough i konstant dialog med eleverna, såväl i helklass som individuellt och i olika grupper.
I helklass använder han gärna en smartboard, en sorts digitaliserad whiteboard, där han snabbt och smidigt får upp Europas karta för geografin, cirklar och mängddelar för bråk-räkning i matten och dagens textexempel på återberättande i engelskan. Med några klick på tavlan kan han illustrativt färglägga delar av cirklarna, samtidigt förklara och rita ut gamla öst/västgränsen genom Tyskland och låta elever göra cirklar runt vad de menar är inledning, handling och sammanfattning i engelskatexten. Allt detta sker med klassens totala närvaro medan de sitter på mattan samma
”Tyler, vad är hälften värt om en hel är värt 20? Och varför?”
Om Tyler inte kan, teaterviskar en kompis svaret i hennes öra så hon får prova att säga svaret samt motivera det. Sen frågar magistern igen
”Jacob, vad är hälften värt om en hel är värt 20? Och varför?”
På så sätt präntas kunskapen in och alla elever ges både tid och chans att förstå och hjälpa varandra greppa de resonemang som läraren vill lära ut.

”Men varför sitter vi inte vid bänkarna utan på mattan?” undrade Engla. Då bryter Mr Wansbrough samtalet om bråkräkning och instruerar vad de olika mattegrupperna ska jobba med de närmaste 15 minuterna. Snabbt och målmedvetet hämtar någon i gruppen dagens uppgift som ligger i gruppens låda och alla sätter sig – vid bänkarna. Under fascinerande koncentration jobbar eleverna med sin uppgift, utan särdeles mycket bredvidbabbel. I’m amazed! När det är dags att återsamlas säger Mr Wansbrough i vanlig samtalston
”Ok, avsluta ert arbete och återsamlas på mattan om tio….nio….åtta…sju…” och innan han nått ett sitter alla eleverna på mattan och är redo att delge vad man just jobbat med. Erfarenheter och iakttagelser, frågor och funderingar ventileras och magistern leder samtalet med otrolig disciplin och lyhördhet för varje elevs behov.
”Max, behöver du mer tid? Ok, jag återkommer till dig inom kort så du hinner tänka på svaret. Haylee, vet du varför…”

Det andra jag slås av är den motiverande och inspirerande delaktigheten.Varje ämne är i princip uppdelat i dessa tre moment; genomgång vid tavlan, grupparbete och/eller enskilt arbete, samt återsamling framför tavlan för delgivning och sammanfattning. Alla moment är handledda av läraren, men eleverna är otroligt delaktiga i alla tre momenten. Just tanken att eleverna hjälps åt så aktivt i samtalet att finna svar och motiv till svaren är inspirerande. 

Det tredje är riktigt kul och rimmar så totalt med hur jag själv skulle velat att många av mina skoldagar sett ut! När sammanfattningen av matten är slut knatar hela klassen ut på stora gräsplanen för att träna starter och spurter inför kommande distriktstävlingarna i friidrott. Bara tanken på att slänga in 15 minuter löpträning under teoripasset är helt genialt! Elevernas syresatta hjärna funkar klart bättre efter fem snabba ruscher om 30 meter. Nästa pass inne i klassrummet innehåller samhällskunskap.

För det fjärde lägger jag märke till att undervisningen är otroligt effektivt, men inte stressig. Skolan börjar klockan 9 och förutom det ovan beskrivna har Engla hunnit ha ett skriftligt och ett muntligt prov i engelska och matte, alla elever hunnit med fruktstund med höglösning samt haft individuell skrivning utifrån en mall kring återberättande – och klockan är inte ens halv tolv! Eleverna får klara tydliga ramar och förväntas klara de ålagda uppgifterna inom utsatt tid, vilket förutsätter att de inte schabblar bort tiden. En del uppgifter hinns inte med på en gång, men då spänner de istället över flera lektioner. Från min föräldrastol i klassrummet ser jag få elever som inte hänger med. Nån enstaka skakar frågande på huvudet, men då är genast en kompis där och förklarar hur det hela hänger ihop eller förtydligar instruktionen. Så blir det lunchdags och därefter ett 40 min idrottspass - varje eftermiddag! -  och så en avslutande session i klassrummet innan samtliga klasser slutar kl 15. En effektiv 6 timmarsdag kort sagt.

Med få variationer ser dagen ungefär likadan ut för Alvins klass med 6-7 åringar i åk 2.

Det ska bli spännande att följa våra kära barns utveckling med detta tempo. Engelskamässigt är det förstås kämpigt. Det är en helt annan sak med engelskan barn emellan på en lekplats än i klassrummet. Bara idag dök ord som ”fractions”, ”literacy” och ”carnevoar” upp. För att inte tala om den underbara nya zeeländska dialektens e & i-ande; Ord som ”red” uttalas t.ex. [riid] och ”share” uttalas [sheer]. Så meningen ”You have to share the red blocks” kan således lätt felöversättas till ”ni måste raka de bortkastade klossarna”.