Riverstone Kitchen

Ett mögligt hus är bättre än inget hus, försöker vi övertala oss själva en dag som denna när regnet öser ner och vi sitter runt den lilla, lilla kupévärmaren och försöker föreställa oss att den är en varm och skön braskamin. Vi har nått vår slutdestination och står inför den spännande utmaningen att hitta vårt nya hem, börja skolan och nya jobb.

Vi bor i en liten sidobyggnad till huvudhuset på gården där restaurangen Riverstone Kitchen ligger och vi har ledig helg innan allvaret börjar på måndag. Det där med ventilation i kombination med isolering är inte detta lands starka sida. Vi skojar om att många hus är som att bo i en plastpåse, lufttätt med tunna väggar. Man måste vädra för att få luften att cirkulera men då blåser man liksom ut den lilla värmen man lyckats prestera med de mobila värmeaggregat som erbjudes. Eller så kan man välja att behålla lite av värmen innanför de tunna väggarna och dragiga fönsterrutorna, förlora syret och leva i kondens.

Idag skulle vi flytta Alvins säng inuti det lilla Granny´s House som vi bor tillfälligt, för att optimera lek-yta åt barnen på golvet. Under sängen låg en stor, tung spegel med viktoriansk guldram och jag försökte putta tillbaka den under sängen på dess nya placering. I huset fanns redan första gången vi steg in en tung mögeldoft som jag, Ingrid, försökte bortförklara med att jag alltid är överkänslig så fort det är minsta fukt i något rum. Jag hade bestämt mig för att jag, när vi väl kom fram, skulle öva på min härdighet och inte vara överhysterisk vad gäller bekvämlighet. Öva på förnöjsamhet och vara tacksam i det som skulle komma att bliva oss givet, inte ha för stora krav eller bli för besviken… Men i heltäckningsmattan där spegeln legat var där en levande mögelfarm. Hua, vad det stank! Ola, som är av en mer härdad släkt än jag, brukar sällan höja på ögonbrynen men vände nu i dörren av obehag! Så fuktigt är alltså huset; om man låter något ligga länge på heltäckningsmattan möglar det under. Svensk standard kanske har en poäng i alla fall, det handlar nog inte bara om bekvämlighet, tänker jag. Senare fick vi, av en annan anledning och i ett annat sammanhang, reda på att det är oerhört vanligt med astma hos barn just p.g.a. den undermåliga ventilationen och obefintliga isoleringen i Nya Zeeländska hus. Vi flyttade ut båda barnens sovplatser till bäddsoffan i vardagsrummet och har stängt dörren till det mögliga rummet. Den tunga huvudvärken lättade något, men det känns ju inte helt OK att sova vidare här lika länge som vi tänkt; två-tre veckor…

Men imorgon blir det säkert strålande sol och vi kan vädra hela dagen! Ösregn har aldrig piggat upp någon, men det som ska ner ska väl ner. Det gör dock inte en familjs motståndskraft större. I vår gråtiga trötthet försöker vi ändå tänka tacksamhetens tankar över att vi inte tältar!

Gårdagen, fredag, och dagens lördag har vi använt till att fråga runt efter tillgängliga hus att hyra och även varit på en och annan visning. Tyvärr finns bara ännu mögligare hus utan möbler (något opraktiskt då vi inte fick med oss sängar och köksstolar i våran 25 kg packning på flyget) eller hus precis vid stora vägen där man väcks av långtradarna under natten… Lägenheter existerar knappt på NZ, alla bor i hus. Vi har varit i kontakt med tio fastighetsförmedlare, och vidare följt femton trådar av tips utan napp. Ikväll misströstade vi en aning (läs grät uppgivet), men imorgon ska vi bege oss till en kyrka för att fortsätta fråga runt. Vi behöver ju bara ett hus, försöker vi tänka… Vi trodde ärligt talat att det skulle vara enklare.

I torsdags lämnade vi Tant Ruth och hennes ljuvliga hus i Wanaka efter att fått hedersuppdraget att plantera ett träd på hennes mark. Hon ville att vi som familj skulle känna att vi hade något som växte hemma hos henne, så att vi alltid skulle känna oss välkomna tillbaka – om inte annat så för att se hur trädet växte sig stort och starkt. Hon gav oss en bok att plantera, ett träd som hon tänkt ut trivs både i Sverige och på NZ. Vilken omtanke, vilken vänskap, vilket förtroende. Vi blev rörda till tårar och tog uppgiften på största allvar, alla fyra.

Tant Ruths paradis i höstas (mars)
Nu blommar alla fruktträd och påskliljorna!

I fjol när vi anlände den första dagen till vår nya arbetsplats på the Wholemeal Café hade vi nog alla fyra lite förhoppningar om vilket bemötande vi skulle få. När vi till slut nådde fram efter så lång resa, som det ändå är från Sverige för ett säsongsjobb på sex veckor i Golden Bay, tänkte vi att det skulle kännas gott med en kopp kaffe och ett ”Hej, välkomna!”
Vi kan fortfarande inte riktigt sätta fingret på vad det var som hände, men vi har ett starkt minne av den besvikelse vi kände över att betala fullt pris för vår första kopp kaffe. Vi fick inte ens personalrabatt och ingen kom för att sätta sig ner ens en minut för att visa oss en aning respekt. Så här efteråt kan vi se att mycket av atmosfären på den arbetsplatsen gick i samma ton. Inte bara mot oss, utan det var ett tråkigt sätt de hade mot varandra. Det var en tuff period att gå igenom men till slut mötte vi mycket av gott hjärta bakom den för oss väldigt udda fasaden. Säsongen i fjol blev väldigt bra till slut och vi lärde oss mycket, men visst var det hårda läxor att lära. Med detta som bakgrund har det i vår familj blivit ett stående skämt huruvida vi i år skulle få betala för kaffet på vår blivande arbetsplats eller ej. Vi har tillsammans diktat upp de mest ovälkomnande sätt vi kunnat föreställa oss att vi skulle få på Riverstone Kitchen, mest för att få lite självdistans men också för att undermedvetet försöka förebygga en eventuell besvikelse.

Efter alla förberedelser praktiskt, psykiskt, fysiskt, ekonomiskt, mentalt, själsligt och andligt inför utmaningen att för sju månader flytta hit som familj går det dock inte att komma ifrån att första intrycket och bemötandet på Riverstone skulle komma att ha enormt stor betydelse för oss alla fyra, som familj och som ”team”. För det är så vi känner oss – som ett team som måste hålla ihop genom allt och som är ganska ensamma fast tillsammans om denna utmaning.

Ola bestämde sig för att ringa om tisdagen för att säga att vi planerade komma kommande torsdag. Han fick tag på Monique mitt i lunchrushen på restaurangen och det blev ett ganska goddag-yxskaft-samtal som ändå slutade i att hon förstod att och när vi kommer. När man reser med barn utgår den mesta planeringen utifrån hur och vad man ska äta när. Vi skulle äta macklunch hos Ruth innan vi åkte våra tre-fyra timmar ner mot Oamaru och tankarna den morgonen cirklade således kring hur vi skulle lösa maten på kvällen. Vi visste att vi skulle köra genom landskap utan minsta affär och behövde i så fall proviantera redan i Wanaka om vi skulle laga mat på kvällen. Jag tänkte försiktigt inne i huvudet att vi kanske, kanske, kanske kunde hoppas på någon servering av våra värdar när vi kom fram; det skulle ju underlätta något enormt.

Ola valde att efter lunch ringa och bekräfta tiden vi skulle komma - något som ju uppskattas eftersom planer ofta ändras när man reser - och kolla läget lite försiktigt kring matfrågan om det alls skulle passa att fråga. Monique bad oss å det bestämdaste att inte äta något innan vi kom till kvällen utan att vi skulle åka direkt till restaurangen där de skulle vänta på oss med en god middag! Vi som skämtat om att vi skulle behöva betala vårt kaffe och laga mat på gasolspisen i bilen till kvällen brast båda ut i gråt efter det telefonsamtalet – i lättnad och i överväldigande tacksamhet över insikten att våra nya arbetsgivare, Bevan och Monique, på detta sätt bekräftade det vi hört, anat, inte vågat tro på men nu förstod var sant:
Vi skulle få mötas av en genuin generositet med en självklarhet som fick hjärtat att ömma!

”Huset är bäddat med rena lakan och ”we can´t wait to finally meet you!”

Det var en lugn kväll på restaurangen, tydligen en av väldigt få, så till och med Bevan, som för kvällen var förstekock, hade tid att sitta ner i timmar och mötas, prata, äta och dela nuet. Barnen Noa och Jordan, 7 respektive 5 år, hoppade uppochner av förväntan när vi anlände och de klarade knappt av mamma Moniques förmaningar att bete sig väluppfostrat. Det var förberett för oss två familjer att tillsammans sitta ner vid dukat bord mitt i kvällsserveringen på den fina gourmetrestaurangen. Det var dukat med finaste bestick, tygservetter, vinglas och tända ljus på vårt reserverade bord och servitriser servade oss med menyer och vinlistor. Kvällens special var Spring Lamb men vi var fria att beställa vad vi ville från menyn. Vår familj var i glädjechock – så fin middag har vi aldrig ätit på restaurang någonsin! De fyra barnen, våra och deras, betedde sig som om de tillhörde själva kungafamiljen – vi gapade över våra barns förmåga att lägga servetten i knät, äta fint med kniv och gaffel, le på rätt ställe, för att sedan på barns vis lyckligt fladdra i väg till restaurangens lekpark mellan huvudrätten och desserten och leka med sina nyfunna engelsktalande vänner!

Bevan & Monique

Vi mötte en sådan respekt och en sådan generositet att vi var alldeles omtumlade, och är nog fortfarande.

Vi var, och är, otroligt imponerade över hela restaurangens karaktär där upper class på ett så naturligt sätt kombinerats med rustikt stensatt öppen spis, slipat betonggolv, avslappnad klädkod och en genuin enkelhet i maträtternas komposition.

”Simple but real” är Bevans ledord och de rimmar så otroligt väl med hela vår familjs livsfilosofi.

Kunde vi komma mer rätt?!

Eftersom vi inte riktigt hunnit proviantera innan vi anlände var det (tydligen!) självklart för våra värdar/blivande arbetsgivare att bjuda in oss på både restaurangfrukost och middag även dag två. Vilken otrolig gåva för några fattiglappar från Sverige som är vana vid konservburksliv och man-tager-vad-man-haver-farm-liv under resorna till NZ.
”Det är väl självklart att ni ska utnyttja oss så mycket som möjligt nu när ni bor här precis intill!”

Alltså den chokladtårtan, eller den egentillverkade björnbärssorbén. För att inte tala om vinet från nästgårds eller lammköttet som smälte i munnen… Äggröran till frukost på oranga äggulor eller den rökta, gravade laxen det nybakade ciabattabrödet klätts med på brunchtallriken var obeskrivligt god. Och kaffet… oj, oj, oj. Tänk att de tror att VI har något att bidra med här – är det inte nästan för bra för att vara sant??!

Här precis som överallt på NZ har varandet visat sig som oerhört kontrastrikt. Upper class kantas med spartanskt 40-tal, nybyggarfattigdom och ur svensk synvinkel opraktiska lösningar. Saker som för oss stavas elementärt anses här inte vara av större vikt. Rätt eller fel kan diskuteras, t.ex. mögel under sängplatsen eller hus utan förmåga att behålla den värme man använt el för att producera… Det ska bli spännande att få forma ett eget hem efter eget huvud och se om våra svenska teorier funkar att realisera i praktiken här downunder.

Lite bakgrund till Riverstone Kitchen för den som är intresserad:

1984 flyttade Bevans föräldrar hit till North Otago med sina barn och med ambitionen att konvertera traditionellt fårfarmlandskap till ett farmlandskap för mjölkproduktion. Ingen trodde de skulle lyckas på den steniga, torra ofruktbara marken, men idag prunkar trädgårdar, frodas välmjölkande kossor och familjens välrenommerade restaurang i området. Bevans föräldrar äger idag 7 farmer runt den mark de köpte först och Bevan själv med hans fru startade restaurangen Riverstone Kitchen för 6 år sedan på farm nummer ett, således med hjälp och stöd av den äldre generationen. Restaurangen har sedan dess vuxit till en välbesökt åretruntverksamhet med 17 anställda vara tre trädgårdsmästare som jobbar för att driva fram så mycket egenproducerade grönsaker som möjligt. Restaurangens vin, ägg, fläskkött, bär, potatis och lamm, för att bara nämna några av alla kvalitativa råvaror, kommer från namngivna, lokala småproducenter och spårningen av matens ursprung är en av de viktigaste grundstenarna för Riverstone genom Bevan och hans fru Monique.

Själva har paret två barn, varav deras äldsta kommer gå i samma klass som Alvin, vår yngsta. Vi har inte hunnit spendera så mycket tid tillsammans som familjer än, men de få timmar vi haft har vi klickat väldigt väl. Vi kan som familj verkligen dela deras sätt att leva familjeföretagsliv och vi har stor förståelse för varandras drivkraft som entreprenörer parallellt med stark önskan om rik familjetid. Familjetid både genom att arbeta tillsammans som par men även viljan att inkludera barnen i den livsstil man valt som egenföretagare.

På måndag börjar våra barn sin engelskspråkiga undervisning på sin nya lilla byskola. Engla börjar femman, mot fyran hemma, och Alvin börjar tvåan, mot ettan hemma. Idag kom Monique med två skoluniformströjor som de lyckligt och stolt bar hela kvällen! Engla är så nöjd över att hon ska få den lärare alla benämner som skolans bästa och Alvin känner sig trygg med att få gå i samma klass som Noa, Bevan och Moniques 7 åriga dotter. I hans klass finns tydligen två andra barn som inte heller har engelska som sitt modersmål, vilket gör oss som föräldrar lite trygga i frökens tidigare erfarenhet av barn med engelska som andraspråk. Skolan har haft två veckors lov de senaste veckorna, så vi får vara med på uppstarten av termin fyra som pågår i tio veckor fram till sommarlovet runt jul. Vi tjuvkikade in i klassrummen häromdagen och barnen är väldigt glada och förväntansfulla över vad som komma ska. Lättnaden hos oss föräldrar är enorm, då tongångarna inte var lika positiva på hemmaplan i Sverige. Men samtidigt kan vi förstå att barnen inte riktigt kunde ha några förväntningar innan de fått se eller möta något konkret från skolvärlden här på NZ. Vi föräldrar försöker nu förstå vad de andra barnen har i sin lunchlåda, vilka skor som passar skoluniformen och om skolbussen passerar där vi bor. Så fort barnen känner sig trygga i sin nya miljö kommer vi vuxna ”skolas in” i våra nya roller på restaurangen. Idag fick vi lite klädkoder, vi gick igenom schemaupplägg och pratade visioner kring våra båda tjänster. Till en början blir det förstås en massa att lära men sedan uttrycker Bevan och Monique att de förväntar sig att vi bidrar med vår kunskap. Vilket utbyte det kommer att bli!

Vi ser framför oss att vi kommer ha fullt upp med bara skola och jobb och ber, hoppas, och letar därför nu efter ett tryggt hem där vi alla fyra kan trivas, vila, tanka ny energi och ha familjetid. Vi behöver ju bara ett hus – hoppas vi kan få nya ledtrådar imorgon.

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av. U-Å, du är bäst på det :)