söndag 18 november 2012

Några ord om tillvaron till slut


Först nu börjar vi kunna samla oss om att återge våra upplevelser i text. När man upplever och är aktiv ständigt, ständigt får hjärnan ingen möjlighet att bearbeta alla intryck och då kan man heller inte återge det. Man vet helt enkelt knappt själv för inget har hunnit sorteras, smältas eller bli till ord. Sedan vi kom till Oamaru den 11 oktober, har det gått i ett och gör egentligen fortfarande. Inte bara tidsmässigt utan i hjärnan. Utmaningarna har varit staplade på varandra och om nätterna har hjärnan haft fullt upp med att bearbeta det som ligger överst för att alls kunna fungera i nuet.

Vi tycker inte om att leva så. Man hinner inte med sig själv och man hinner inte uppskatta det fina man har. Man har ingen kraft att se allt som är bra utan har fullt upp med att möta svårigheter, lära sig nytt och lösa de problem som uppstår. Till slut blir man gråtig och modlös, eller avstängd och känslokall. Inget av dessa två är att föredra.

Jag hade kunnat författa imponerande inlägg om allt det fantasiska som vi möter och omges av.
Jag hade kunnat skriva hjärteskärande inlägg om alla orättvist svåra utmaningar vi tvingas stå ut med och all omänsklig press vi har på oss.
Men inget av dessa inlägg skulle kunna spegla vår tillvaro på ett rättvis sätt. Vi hoppas kunna sortera och sätta allt i perspektiv till varandra för att för oss själva kunna återge nuet under de veckorna som följer.

Sverige är ett väldigt lugnt, stillsamt och strukturerat land. Organiserat. Reglerat av regler som följs och folket enas i samförstånd.

Nya Zeeland är ett lugnt, fridfullt land som sprutar av entreprenörskap, fungerar tack vare tillfälliga lösningar och varje situation kräver sin egen regel. Samhället är organiserat med en västerländsk ram, men det lilla landet på öarna mitt i Stilla Havet på undersidan jordklotet kan inte styras homogent då ingens situation är den andres lik. Här handlar det om att tämja omgivningen (naturen) för att lyckas med vad man vill åstadkomma. Här handlar det om att alltid vara generös, positiv, hjälpsam och strävsam för att alls överleva. Den positiva kollektiva gruppdynamiken prioriteras före allt, men som grund för att det ska fungera krävs starka individualister. Helhetsresultatet är alltid prioriterat, och önskemålen om kvalité genomsyrar samhället. Men i ett land som sedan de tidiga pionjärerna och nybyggarna saknat resurser som arbetskraft, stabilt klimat, material, moderniteter och bekvämligheter är arbetssättet ofta vad vi skulle kalla ”fusk”. Men det märkliga är att när NZländarna får för sig att genomföra något görs det med excellens, enorm drivkraft, fascinerande gott resultat och i ett rasande tempo. Alla lärs upp att kunna hantera multi-tasking, ingen blir irriterad av att bli avbruten då en medmänniska behöver hjälp, utan man ser till gruppens bästa. ”Nästa gång är det jag som behöver hjälp.”

Att som planerad, svensk, organiserad bagerska – van att arbeta självständigt med egna ytor att disponera - hamna i ett restaurangkök där tre personer kan hjälpas åt att baka en kaka, för att alla vet att den snabbt behöver komma in i ugnen, är högst förvirrande och frustrerande. Att ugnen sen är full av avhuggna ankhuvuden, som ska stekas och senare kokas ihop i till en buljong, när surdegsbröden precis behöver gräddas är ingen ovanlighet… Att en kock tar arbetet ur händerna på en med motiveringen att jag ville bara ”hjälpa till” eller att jag blir ombedd att rosta biscottiskorpor när jag nyss blivit ombedd att akut göra fler pajer är förvirrande. NZländarna är lärda att se gruppens behov och arbeta utifrån det som krävs för stunden. Förmodligen för att alla omständigheter ständigt ändras, såväl i restaurangköket som i klimatet (five seasons in a day) Inget är beständigt i ett nybyggarland med ständiga överraskningar och oväntade krissituationer i en kreativ blandning. Två steg framåt och ett steg bakåt på alla områden, ständigt. Alla vet att bilar går sönder, alla stannar därför för att hjälpa till vid vägkanten. Om jag ser att min granne har ett större problem än jag i stunden släpper jag självklart det jag har för händerna och hugger i.

Teamkänslan på restaurangen som vi arbetar är den som prioriteras främst efter att få ut högkvalitativ mat, dryck och desserter till kunderna. Totalt jobbar vi 20 personer varav fyra kockar, en bagerska, fem ”kitchenhands” som diskar och sköter lokalerna, två baristor,  fem servitriser och tre trädgårdsmästare. Vi jobbar stenhårt på stående (ibland mest springande) fot nio timmar om dagen fem dagar i veckan. Lunch får man tio minuter om man hinner… Vi, Ola och jag, jobbar mindre än alla andra. Restaurangen är öppen 9-23 fem dagar i veckan och de flesta jobbar hela dagen med en paus om en halvtimme någon gång mellan kl 17-18. Då man äter om man hinner, men då ska även all dukning för kvällen ske, städning efter dagen, påfyllning, hinna-ikapp-förberedelser och andra sysslor utföras. Grabbarna i köket sitter ner högst tio minuter per dag. Vi har sagt att vi ”bara” vill jobba 40 timmars veckor för att vi även önskar ett familjeliv, och anses väldigt speciella eftersom de flesta andra jobbar 14 timmar per dag… Vi fattar inte hur de orkar!

Vi bor fortfarande kvar på gården där restaurangen ligger i en etta med kök som har campingnivå. En minuts gångväg till jobbet, men nackdelen med det är också att man aldrig riktigt kommer därifrån fast man har slutat. Imorgon ska vi äntligen få påbörja flytten till det hus vi ska hyra 13 km bort. Det ligger 3 km från barnens skola och uppe i dalen mellan snöbeklädda bergstoppar, gröna kullar och milsvida beteshagar. Vi har ledigt tisdag-onsdag från restaurangen och missar således familjetiden på helgerna. Detta är vi ganska vana vid sedan alla cafésomrar i Lännäs med öppettider på helgerna, men då har det ju bara varit under veckorna av högsäsong vi inte haft någon tid tillsammans alla fyra i familjen.
Än så länge har barnen kunnat sköta sig själva här i det lilla huset intill restaurangen under lördag och söndag då vi jobbar och varit väldigt nöjda med att bara få ha tom tid och att få prata svenska och leka med varandra. Men när vi nu flyttar vet vi inte hur vi ska lösa familjelogistiken då vi kommer vara långt ifrån dem om något skulle hända. Ett stort tacksamhetsämne är dock att runt hörnet från det nya huset bor en svensk Jenny med sin kiwi-man och deras två barn. Hon är överlycklig över att våra barn leker med hennes och hjälper henne med att lära barnen svenska, och våra barn är överlyckliga över att få tillbringa tid på en fårfarm hos dem. Idag har de varit hos familjen som heter Strachan hela dagen och kom hem bubbliga av berättelser. Vi har även träffat flera andra familjer, bla en med en ponny, som inbjudit våra barn att vara hos dem på helgerna. Englas drömscenario. Så det löser sig nog vad det lider!

Barnen stortrivs fortfarande i skolan och får fler och fler vänner. Skolan i sig jobbar väldigt mycket med gruppsammanhållning, att lära barnen att inkludera varandra i lekar och skolarbeten och pratar om empati som ett ledord. Vi ser verkligen hur bra det fungerar i praktiken och är så tacksamma. Om barnen mår bra mår alla bra! Försommaren pågår fortfarande och sommaren låter vänta på sig. Vi har fn ca 8 grader och det är kallt! Speciellt som NZ hus ju är lika dåligt isolerade som brittiska. Och försöker man stänga om sig och sätta på de få element man har fuktar huset ihop helt och det börjar mögla. Ventilation kan de inte stava till här ”Vaddå, menar ni att öppna fönstrena?” Alltså; man väljer mellan ett varmt och mögligt hus eller kallt och ruffigt hus så länge inte vädret erbjuder varmare väder. Det hus vi ska hyra är dock nybyggt och har tvåglasfönster, något som är relativt ovanligt här. Det har även en centralt placerad braskamin som förstås hjälper fint för att driva ut fukt. Huset har varit oanvänt i ett år ungefär och stått stängt, men luktar fortfarande gott inomhus – ett väldigt gott tecken!

Vi försöker fortfarande förstå och hitta runt i den närmsta staden Oamaru (ca 14 000 invånare) Försöker hitta ”våra” livsmedel, vårt favoritcafé, vart man köper strumpor, vart man hittar god ost och vart det finns rågmjöl. Det blir en eller två turer ”to town” varje vecka, annars går bilen mest mellan skolan och hemma. Jag, Ingrid, börjar kl 7 och jobbar till 16, Ola börjar efter han lämnat barnen på skolan kl 9 och jobbar till halv 6. Efter det handlar det mest om att laga mat, äta, fixa lite praktiskt, lägga barn, ta en kopp te och sen är det dags för bagerskan att somna. Ola får en timme till på kvällen att bara ha egentid på.

Bilen krånglar med batteriet och huset vi ska hyra var ju helt tomt på innehåll, så våra lediga dagar har ätits upp av att ordna med verkstad, fixa möbler och husgeråd samt försöka förstå alla papper som ska fyllas i i ett nytt land, bank, post, myndigheter, telefonbolag, skoluniformsinköp, parkeringsautomater, vilka toapapper som inte är parfymerade, vilket flingpaket som motsvarar Corn Flakes, vart man bäst köper LEGO och hur mycket det faktiskt kostar att ha barnen i skolan här. Undervisningen är ju fri men det dyker upp en massa olika kostnader varje vecka tycker vi…

Vad mer kan vi berätta? Det är lätt att få vänner eftersom vi redan tillhör ett sammanhang – skolan och restaurangen. Vi har redan kunnat bygga upp ett nätverk som gör att vi känner oss väldigt hemma här. Vi längtar inte hem, någon av oss. Än. Det kommer nog.

Vi mår bra mitt i allt, även om Ola och jag varit genomförkylda de senaste dagarna men varit tvungna att jobba ändå. Det jobbiga får oss inte att må dåligt, bara pumpa oss på energi. Alvin har en lös tand som aldrig vill trilla ut. Englas hår är längre än någonsin. Ingrid börjar bli ”grov” över axlarna och på armarna av allt knådande och kavlande. En kväll när jag skulle borsta tänderna blev jag alldeles förskräckt över bölden som rörde sig på överarmen – jag insåg plötsligt att jag fått nästan större överarmsmuskler där än min man!!! Ola har blivit en hejjare på att fixa lunchlådor åt barnen – det är som att göra utflyktsmatsäck fem dagar i veckan. Det gäller att variera sig och fixa något gott som är matigt men klarar sig utan kyl i fyra timmar.

Vi ser fram emot att få packa upp i det nya huset, särskilt saker vi packade ner i Lännäs i slutet på september. Vi vuxna ser fram emot att få ett vardagsrum att sitta i några timmar om kvällen som är skiljt från där barnen sover och barnen ser fram emot att få bre ut sina leksaker på stora golv och leka lekar som pågår flera dagar utan att behöva plocka bort varje kväll. Det ska bli underbart att få tillgång till en egen tvättmaskin och att få en liten frys igen och skönt att få börja skapa ett liv som inte kretsar kring restaurangen. Det blir nog lättare att koppla bort jobbet om man åker en bit därifrån och fylls med andra intryck. Hittills har jag, Ingrid, i drömmarna sorterat kaksorter och flyttat runt på bröddegar hela nätterna och således vaknat helt utpumpad. Snacka om att hjärnan bearbetar allt den utmanas till att klara under den vakna delen av dygnet. Det ska också blir härligt att få tillgång till en trädgård och hinna odla en massa gott inför skördesäsongen. Färskpotatis fanns det redan i trädgårdslandet så det blir nog perfekt med färskpotatis och jordgubbar lagom till julafton!

Kram på er – det var en liten rapport om nuläget. Kommentera gärna och fråga det ni undrar!

Har du läst ända hit? Lämna gärna ett spår under kommentar rutan så vi får veta vem som läser och vem vi skriver för! Ett namn, en kram, ett pip eller ett hej - det är värt så otroligt mycket som respons på allt det vi delar med oss av.

1. Klicka på ordet Kommentarer här nedan, eventuellt står en siffra framför
2. Författa i rutan
3. Välj Namn/webbadress i scrollrutan Välj profil
4. Skriv ditt namn, strunta i webbadress
5. Klicka på Fortsätt
6. Klicka på Publicera

27 kommentarer:

  1. Spännande resa! Tack för att jag fått läsa lite om den. Skönt att ni snart får ett hem, love & peace! Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, Stina! Vad roligt att du lämnade ett avtryck här.

      Radera
  2. Hej Familjen! Roligt att läsa om ert liv på andra sidan jordklotet :-) Har just avslutat en skön söndagsfrukost med att läsa er blogg. Ute är det grått, blött och tråkig november. Det piggar upp att läsa om ert fantastiska äventyr! Stor kram och hoppas ni hittar in i en skön vardagslunk snart igen! / Sarah Bergqvist (Daniel, Klara, Albin och Ebba hälsar också)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Roligt!
      Ja, vardagslunk kan jag sakna. Den är underskattad ibland. Men jag hör min mors visa ord "Du får ge det lite tid, Ingrid" Det jobbar jag på och jag tror vi kommer landa i ett skönt gung i sinom tid. Det måste ju få ta lite tid att genomföra en så stor omställning som vi ändå har gjort :)
      Kram till er alla fem!

      Radera
  3. Lycka till med flytten till ert fina hus. :)
    //Iwe

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Iwe. Välkommen på en kaffe när det passar :)

      Radera
  4. Kul läsning men jag hann inte läsa varje ord nu på morgonen med barnen. Fick skumma lite. Undrar bara... det här med skolan? Har ni arbetsvisum och i och med det får barnen rätt till skolgång eller? För jag tänker att om man har semester så får man väl inte skola? Eller måste man betala för skolan ändå? Tycker det låter så spännande. Hur länge planerar ni vara borta denna gången?
    Kram! Liza

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Liza! Vad roligt att höra från dig :)
      Ja, precis. Vi har arbetsvisum och då får barnen sk "studentvisa" under samma tidsperiod och har rätt till fri skolgång. Däremot bekostas mycket av skolans extra utgifter av sk fundraisings som kräver en hundralapp hit och en hundralapp dit varje vecka. Men själva grundskolan är gratis för alla barn.
      Vi kommer vara borta sju månader, till början av maj.
      Stora kramar till hela familjen!

      Radera
  5. Låter spännande men lite stressigt. Ni njuter väl lite oxå hoppas jag! Kram Susanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stressen att byta sida av jordklotet för sitt vardagsliv går nog inte att komma undan :) Erfarenheten vi får är dock guld värd och det är spännande att få jobba på denna prisbelönta restaurang. Branschen är ofrånkomligt stressig - men precis som du skriver jobbar vi på att hitta våra sätt att njuta när tillfälle ges, det gäller att kunna koppla av direkt efter jobbet! Vårt nya hus kommer hjälpa till avsevärt - det ska bli underbart! Kram x 5 till er

      Radera
  6. Hej. Roligt att läsa om ert liv. Vet vad det betyder med ett hej, en FB hälsning eller ett sms. Att veta att man fortfarande är en del av vardagdagen i Sverige. Stand tall, som min engelske vän säger när jag behöver peppas
    kram Hong Kong Karolin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stand tall, den hjälpte mig igenom en svacka idag. Tack Karolin <3
      / ingrid

      Radera
  7. Va gott att Gud har omsorg om er, allt gott och blessings.. ;-) <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det har han verkligen! Tack för alla dina verkande välgångsönskningar :)

      Radera
  8. Vilken spännande o detaljerad rapport.
    Och det kom svar på mycket som jag har gått o undrat
    Tack
    Mallehälsning på söndags em. i solen som blåser varm luft i vardagsrummet.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte faktiskt på dig när jag skrev.
      "Vad kan hon tänkas vilja veta av praktiska ting?" :)

      Radera
  9. Oj vad ni sliter! Kram Lena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, men vi sliter gott :)
      Kram tillbax!

      Radera
  10. Ligger i badet och läser er härliga blogg!!!! Tack för att vi får följa med i alla mot och medgångar!
    ram från Suzanne

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad skönt det låter. Efter en många veckors kavlande och vispande ser jag verkligen fram emot att få flytta till huset imorgon där det finns ett härligt badkar! Vilken dröm att få sjunka ner där efter hårt arbete :)
      Jag gläds åt att du följer oss! Kram till dig i ditt

      Radera
  11. Oj va många rika o målandebord. Det låter intensivt o bra o balanserat. Ni gör en varm o bondandeinvstering för er familj. Gud äe med! Moster Inger

    SvaraRadera
  12. Oj va många rika o målandebord. Det låter intensivt o bra o balanserat. Ni gör en varm o bondandeinvstering för er familj. Gud äe med! Moster Inger

    SvaraRadera
  13. Så grymt fint att följa er här! Jag läser ibland, hur länge ska ni vara där nu? har ni flyttat från huset i Lännäs? Kram anna-klara

    SvaraRadera
  14. Oj! Jag blir alldeles matt av att läsa! Men samtidigt (och mest) väldigt inspirerad av att ni tar er för detta äventyr med hela familjen! :)
    Själv ligger jag i soffan med magen i vädret (!) och lyssnar till snön som yr runt stugan... Medan en brasa brinner och värmer gott! (ser att ni också har braskamin i nya fina huset! Guld värt!)
    Ha det så gott där på andra sidan!

    Kram Malin

    SvaraRadera
  15. Tack för en fantastiskt bra och målande bild över ert liv på andra sidan jorden!
    En undran:Hur lång är skoldagen för E och A? Går det skolbuss eller är det bilhämtning som gäller?
    Kramar till er alla ! Solweig

    SvaraRadera
  16. Hej! Läser er blogg med stort intresse. Vi älskar Nya Zeeland och är på väg för att bo vår andra vända i landet med start i juni 2013. Känner igen mycket av det ni beskriver om skolan som både vi och barnen ( då 5, 8 och 8) trivdes mycket bra med. Barnen är helt med på noterna och ser fram emot att återvända. Är tilltalad av tanken att göra som ni gör och bo halva året på NZ.Hälsningar Anna Graf

    SvaraRadera
  17. Hej, roligt att läsa om era äventyr. Jag gillar att få veta mer om djuren i vardag o kök, hur kom ankhuvudena in i ugnen? gårdsslakt?

    Kram Karin Ö

    SvaraRadera