Fjärde resans första vecka

En liten hälsning från oss så här den sjätte dagen. Vi börjar bli folk igen – man säger ju att kroppen kan justera sin jetlag två timmar per dag och med tio timmars tidsförskjutning bådar detta ju gott för att denna dagen ska bli riktigt bra. Vi borde således vara i balans igen idag.

Allt har gått bra med resan, alltså efter omständigheterna bra. 36 timmar från dörr till dörr blev resan på sånär som på en kvart.
Vi lyckades sova nio timmar av de 26 timmarna i luften, ihoprullade i de mest akrobatiska ställningar i våra flygplansstolar med ledbrutna nackar som resultat, men ändå. Barnen är onekligen lite längre i år än på första resan för några år sedan. Då kunde de fortfarande ligga skavfötters i var sitt av föräldrarnas knä i vår rad av 4 sammanhängande flygplansstolar. Nu fick vi med våra kroppslängder snällt hålla oss till varsin stol, vilken man vaktar med sitt liv under en så lång resa. Det är den enda lilla integritet man har; sina hörlurar, sitt halva armstöd och ens lilla, lilla stjärtplats. Den som kommer över med en armbåge eller en nästipp under sömntimmarna får sig en rejäl påminnelse ;)

2 + 12 timmar med SAS var ingen hit. De sparar på service i kabinen som bara är dumsnålt enligt oss passagerare som kommer välja bort dem i fortsättningen. Men de tog oss i alla fall säkert till Bangkok med mellanlandning i Köpenhamn. Att efter det flyga 12 timmar med Thai till Auckland var som att vara uppe i den riktiga himlen. Det kan tyckas som larviga saker men de gör resan angenäm; de dimmade upp kabinbelysningen som en ”soluppgång” med varma färger inför frukosten (istället för att plötsligt tända lysrörsbelysning som väckning), de gav oss mjuka fleecefiltar till natten, erbjöd ett extra bröd, delade ut varma våtservetter före middagen och samlade in dem lika snabbt efter man torkat sig med dem. Små saker som är så värdefulla – man är väldigt utsatt i sin lilla stol och väldigt tacksam för minsta lilla extra. Och lika ilsk och gnällig mot snålhet. Man kan tycka att SAS kunde lagt på 20 kr på det femsiffriga biljettpriset för att kunna erbjuda ett uns mer service... Ära vare Thai!

Maffigt under resan till Bangkok var dock när vi flög över Himalaya.

Engla väckte mig varsamt (nåde den som väcker en som äntligen lyckats hitta en bra sovställning och somnat);
”Mamma, förlåt att jag väcker dig, men vi flyger precis över Mount Everest. Jag tänkte du kanske ville se! Pappa visade oss.”
Wow. Magiskt. Världen högsta berg i morgonsolen precis nedanför oss. Jag vände mig till den flygvärdinna som pekade ut Mount Everesttoppen i det massiva Himalaya åt mig och sa:
”Det måste vara sånt här som gör att man fortsätter dela ut flygplansmat och passa upp på krävande passagerare!” Hon log. Jag kände hög igenkänningsfaktor med vårt eget jobb på caféet och i bageriet hemma – det är de där Magiska stunderna som får en att fortsätta!

Bangkok var alldeles för varmt för våra långbrallor och sneakers; vi var ju klädda för svensk höst och NZ vår. Vi spenderade bara fyra timmar i transit i Thailand men ändå hann miljön göra starkt intryck på oss. Jag skrev en snabb hälsning till familjen via Wifi på flygplatsen:

”Tibetanska munkar blandas med judiska globetrotters. Vackra thailändskor tävlar med indier och orkidéer om färgrikaste dress.”
Väl halvvägs kände vi äntligen att vi verkligen var på väg. Där var rörigt, varmt, fascinerande, imponerande men det var inte vår värld.
Vi längtade vidare till vårt Aotearoa - the Land of the Long White Cloud.

Men kunde nu lägga meriten ”Svensk som också varit i Thailand” till listan! ;)
(Som kommentar kan nämnas att de kompisar som gjort just Thailandsresa sedan dagis har varit en ”viktig” måttstock i barnens värld)

Att landa på Nya Zeeland väckte en massa starka känslor. Lättnad över att äntligen vara framme. Lycka över att ha klarat alltihop med alla förestående praktiska angelägenheter med hus, visum, arbetskontrakt, försäkringar, skola, blanketter, bilförvaring, planering… Glädje i hemmakänslan med hög igenkänningsfaktor. Alvin sa spontant när vi körde i taxin in till hotellet i Auckland:

”Det känns alldeles vanligt, som att åka till Örebro!”

Inga ord kan beskriva ett lands dofter, atmosfär, ljudmatta, luftfuktighet, vindsus eller stämning. Det måste upplevas.
Vi kände alla fyra hur alltihop snabbt uppfyllde oss på ett välbekant och välbehagligt vis.

När vi körde genom Auckland lade jag märke till våren innästlad i den evigt gröna regnskogsvegetationen. Björkarnas musöron mellan palmerna, körsbärsträden som stod i blom mellan cabbagetrees. Under våra tidigare fyra resor har vi aldrig varit på Nya Zeeland under våren, det känns som en ny förmån.

Av alla resor har vi lärt oss betydelsen av bekvämlighet och mycket sömn efter den långa resan. Vi har därför njutit tre nätter på lägenhetshotell mitt i centrala miljonstaden och barnen, som snabbare än oss vuxna återfann pulsen, energin och aktivitetslustan har sprungit sig svettiga på hotellets löpband och rusat av sig den sista energin i poolen. En ljuvlig lyx med roomservice, prassliga lakan, roliga duschmössor i engångsförpackning och muffins till frukost. Hög igenkänningsfaktor med Watties pumpasoppa, lammkorv med rosmarin & honung, toast & tjock yoghurt. Det är en vila att som förälder ”kunna” sortimentet i affären och det är riktigt skönt att få laga sin egen mat när familjen dukar under av sin egen kraschlandade blodsockerkurva eller brist på förmåga till restauranguppförande. Lägenhetshotell med eget kök, vardagsrum och tvättmöjligheter fast på trettionde våningen i ett lyxhotell med tre balkonger åt två väderstreck, utsikt över innerstaden, havet och hamnen kombinerar det bästa av världar.

Eftersom vår egen bil står parkerad 200 mil söderut hade vi sedan Lännäs bestämt oss för att hyra en husbil här uppe på Nordön för en veckas semester. Strax nog är det dags att flyga ner till Sydön där jobb, skola och vardag väntar. Eftersom turistsäsongen inte startat än överraskade oss hyrbilsbolaget med en dygnshyra på 125 kr – som hittat! På måndagen, dag 4, ville vi alla bara UT ur storstan och till hav och regnskog. Surfmeckat Piha hälsade oss med surfstränder, palmer, regnskog, välbryggd espresso, en charmigt skruttig camping (men med varma långa duschsessioner, nog så värdefullt) och jätteägg till lunch med dubbla äggulor.

När vi i kvällssolen iklätt oss windbreakerkläder, klättrat upp på en magnifik klippa mitt på den vidsträckta stranden med utsikt till Australien (nåväl, inget mellan oss och Australien tre timmars flygresa bort) kom den välbekanta, men bortglömda känslan av pirr, bubbel, lycka, intensitet, sinnesnärvaro och skärpa över mig. Plötsligt mindes jag varför jag återvänder gång på gång:

JAG KÄNNER LIVET I MIG!!

Kroppen har rest långt, runt jordklotet så långt man kan komma utan att resa tillbaka igen. Det tar tid för själen att hinna ikapp.

På Karekare Beach fick vi hjälp att koppla ihop filmkvällarna i Lännässoffan med nuet Nya Zeeland. Filmen The Piano spelades in på just den stranden år 1993. För oss var det en oerhört imponerande upplevelse att befinna sig mitt i filmkulisserna på den öde stranden där flygeln i filmen stod!
Kvällen efter bjöd småstaden Orewa på kontrastrik verklighet med skottlossning och fyra siréntjutande polisbilar i biljakt strax utanför campingen. Inget som på något sätt påverkade oss mer än i sinnesstämningen, men ändå så nära.

Idag har vi njutit favoritlekplatsen i Warkworth, åkt ut längs Matakana kusten och beskådat vingårdar. Druckit kaffe med sällskap av en tupp och mumsat ekologisk glass mellan rosablommande körsbärsträd. Regnet kommer och går och vi är glada för vår husbil för den kan vi springa in och ut ur precis som vädret styr oss. Vi försöker göra minsta möjliga och möta så få som möjligt. Vi njuter det vi känner igen och söker inga extravaganta upplevelser just nu. Vi vet att tillräckligt många utmaningar väntar inom några veckor och för en vecka njuter vi av att göra bara det vi kan, behärskar och känner igen. Njuter av tid för varandra med dåliga interna skämt och gott fika. Vi är utomhus i stort sett hela den ljusa delen av dygnet med undantag för regnskurarna och jag märker att vi rör oss fysiskt på ett helt annat sätt än hemma i Lännäs. Allt smakar gott trots vårt enkla campingkök, vi sover tungt och märker hur vi använder våra sinnen mer än vi brukar. Vi känner, doftar, ser, hör, smakar och njuter! Det är gott att var tillbaka!  Vi känner Livet i oss!