Time to destination
3:21 hours
Vi flyger just nu över Tbilisi, Batumi, Baku, Tabriz och
Sukhumi.
Där har jag aldrig varit, bara flugit ovanför. Jag vet inte
ens vilket land det är. Vitryssland? Jag roar mig med att skapa bilder kring
hur Livet ser ut för dem som går på gatan här nedanför, som kör till en vän,
diskar middagskastrullen eller irriterar sig över en granne. Undras vad de
heter och vad de har på sig.
Undras om det har varit en bra dag för han som just avslutat
middagen eller om han precis fått reda på att han blivit arbetslös. Kanske finns
där nere en tant som kör till en vän för födelsedagsfirande, kanske är en äldre
man nyinflyttad och lagt sig till med en förfärlig ovana att parkera bilen
utanför grannens uppfart. Någon av dem där nedanför har nog blivit pappa för
första gången, en flicka har idag lyckats lära sin hund ett nytt tricks, en
barnvakt tar just nu ut ett bröd ur ugnen och en bilverkstad får precis för
mycket att göra!
Själva har vi varken middagsdisk, bilverkstad eller
födelsedagskalas att engagera oss i idag, utan vi sitter åter som fyra i rad en
mil upp i luften och summerar resan till Nya Zeeland, vårt andra hemland. Den
femte resan i ordningen. Lufthansas bastanta tyskor gör sitt bästa för att ge
oss rimlig förplägnad och vi försöker med allsköns skärmar fördriva tiden som
för oss närmre resmålet. Barnens hjärnor är vid det här laget fyrkantiga likt bildskärmarna
på stolsryggen framför och vi har gett upp att försöka avleda deras
uppmärksamhet från joysticken och filmkanalerna… Det är 32 timmar sedan vi
lämnade hotellet i Auckland och våra små har lyckats slumra färre timmar än på
ena handens fingrar. Så länge färgglada drycker serveras till flygplansmaten med
jämna mellanrum håller vi oss vid gott mod. Ser man på, nu serveras fem välpaketerade
nötter tillsammans med läckert konserverad äppeljuice i vassa plastglas! Make
the most of it!
Time to
destination: 2:09 hours
På den här femte resan har vi upplevt Nya Zeeländsk familjevardag
med allt från städrutiner till rugbyträningar. Så helt annorlunda mot våra fyra
tidigare äventyrsresor men samtidigt så självklart, då vi redan som nygifta drömde
om att en dag få leva familj på Nya Zeeland.
Ända sedan den första resan Ola och jag gjorde som nygifta
backpackers år 2000 har vi kunnat skönja en linje i vår gemensamma strävan.
Allt började med den där koppen kaffe på the Wholemeal Café i Takaka på Sydöns
nordspets. Linjen fortsatte med husköp i Lännäs, uppbyggnad av företaget Englas
Skafferi och så småningom det årliga återvändandet till Nya Zeeland med barnen.
Det var där och då vi fick hela visionen till det liv som vi lever idag och
linjen knöts ihop till en cirkel när vi blev anställda som barista och bagerska
på det ikoniska Wholemeal Café tolv år senare. Säsongsjobbet i fjol blev en
betydande erfarenhet och var en viktig milstolpe för oss. En stolpe som slogs
ner djupt i ödmjuk beslutsamhet, men också med kraft av vilda förhoppningar och
kreativa visioner. Nästa epok i vårt gemensamma liv kunde påbörjas och
milstolpen utgör nu hörnstolpen i vår nya hage.
Det som ska bli bra och hålla länge tar lång tid att bygga
upp. Det går snabbt att tänka ut vad man vill ha sagt men tar lång tid att
gjuta det i bokstäver. Att visionera, drömma och prata går undan men det tar så
oändligt mycket längre tid att realisera detsamma.
Visionen vi fick på the Wholemeal gav oss inspiration, mod
och viljestyrka att ta steg i tro. Om och om igen. Vi bejakade våra drömmar och
antog utmaningen att kavla upp ärmarna och omvandla drömmarna till verklighet. Det
tog tid. Lång tid. Tio år. Då hade orken tagit slut och nästan vi också. Att då
bestämma sig för att återvända till the Wholemeal var som att återkoppla till
drivkraften som oväntat fört oss väldigt nära varandra. En drivkraft vi i vår
slitenhet trodde vi förlorat. Vi insåg hur vårt hårda arbete i Lännäs faktiskt vässat
våra karaktärer. Det hade fått oss att omvärdera, förändras och anamma nya
perspektiv precis som vi hade hoppats.
Time to destination: 1:18 hours
Vi har inte bara gjort resor runt jordklotet på utsidan,
utan har var och en gjort omvälvande upptäcktsresor på insidan. Att se sig
själv på insidan är inte alltid vackert, men genom andras godhet har vi förstått
att det fina vi bär på är tillräckligt. Det är i Mötet det sker och vår resa
har egentligen bara börjat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar