torsdag 2 maj 2013

Transition

Transition. Ett känslofyllt ord för mig just nu.

Omställning. Övergång. Utslussning.

Det beskriver nuläget ganska bra. Barnen ligger utsträckta i sina hotellsängar och vi bad dem njuta när vi sa god natt. Av erfarenhet vet vi hur krumma vi kommer känna oss om några dygn när vi försöker räta ut oss hemma i Lännäs. Att sova i flygplansstol i Economy säte är lite av en konst. Lättare med en fyraåring och en sjuåring som kan ligga skavfötters på två säten än vår gängliga åttaåring och långa elvaåring. Så vi ska njuta extra denna natt.

40 timmars resa väntar åter från hotelldörren i Auckland till vår ockragula spegeldörrar hemma på glasverandan i Lännäs. 26 timmar av dem kommer vi spendera uppe i luften. Trots att detta är åttonde gången vi genomför det känns det fortfarande helt surrealistiskt. Ikväll blir sista duschen i Nya Zeeländskt vatten, nästa gång vi sköljer av oss blir det med eget brunnsvatten från rullstensåsen på Östernärkeslätten. Snart får vi krama familjen, äta fil och testa konditionen på springrundan till grisarna. Betala med kronor, slänga Ica-reklam i pappersåtervinningen och dricka Classic Svea. Snart hoppas vi bedövas av häggens generösa blomningsdoft, se syrénknoppar brista och äta mellis på trätrappen med mjuka fårskinn under rumpan.

Vi lämnar våra dollarmynt i bilens handsfack, den söta doften av regnskogsträd och spår efter våra barn i Papakaio schools klassrum. Denna fjärde resa har nog varit den som påverkat oss mest. Först och främst för att vi varit på Nya Zeeland längre. 7 månader mot tidigare tre eller fyra. Men också för att barnen nu blivit flytande på engelska och med lätthet själva tar sig runt i samhället. Det vi upplever nu gör vi tillsammans på alla fyras villkor. Idag var vi bjudna på lunch hemma hos våra goda vänner Ron & Kay, och det blev extra tydligt hur hela stämningen runt bordet förändrades när barnen kunde delta aktivt i samtalet. För den som utmanat sig själv att leva vardag i ett annat språk än ens eget modersmål vet hur begränsad och rent av dum man kan känna sig när man förstår vad som sägs men inte kan uttrycka sig som man vill. Det är ingen underdrift om vi säger att våra barn har växt enormt mycket! Inte bara på längden utan i sin självkänsla, sitt självförtroende och i sin mognad. Vi som vuxna har rätat på oss och blivit mer lika dem vi vill vara.

Häromdagen försöker jag bland kartonger och resväskor tillsammans med tioåringen reda ut vart hemma egentligen är. Vi enades om att hemma ryms mellan de fyra hörnstenarna som utgörs av våra fyra familjemedlemmar. Alltså inte beroende av hus, saker, land eller sammanhang.

Vår familj har hittat hem - i en tacksamhet och en hemkänsla av att ha varandra.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar