Att leva i nuet och planera för framtiden

Att resa med barn är en intressant erfarenhet.

Om det bara var jag på resan, eller för all del Ingrid och jag, så hade det varit färre saker att ta hänsyn till. Att resa med barn är både krångligare och mycket mer givande!

De är så i nuet och undrar egentligen inte så mycket om vad vi ska göra sen. Det är mest vi vuxna som krånglar till livet och tänker ”sen ska jag…”, istället för att bara göra. Som missar/struntar i livets små detaljer för att orka bibehålla den saliggörande allvetande överblicken.

Idag gick jag förbi ytterligare en skruttig backpackerbil, medan Alvin hänförd noterade klistermärket i bakrutan där ett coolt får klätt i poncho, med elgitarr om halsen, posera lite lagom avmätt, så där som får gör i hagarna runt omkring oss. Jag såg klänningen, medan Alvin såg provdockans ENORMA huvud, säkert 75 cm i diameter! Ett spännande ekollonliknande frö på marken ger dem inspiration att filosofera och gör att den nära kilometerlånga sommarheta asfaltgatan tillbaka till vårt hostel känns mindre lång. Fast det är klart, lika ofta missar de nuet och är helt insnöade i sin lilla barnvärld. De ser inte uppenbara saker det vi vuxna ser. Som enormt branta fårhagar. Eller vackra målningar på hela husfasader. Ett (välsignat?) tunnelseende, typ.

Barn planerar sällan. Improvisation i all ära, men ett planerat liv är en nödvändighet. Att leva oplanerat i nuet vore total katastrof för oss som barnfamilj. Som förälder på resa kan jag inte bara gå på känsla, utan behöver – precis som hemma – planera dagen i något så när stora drag. Fundamentala saker som vart vi ska sova och vad och när vi ska äta kräver planering. En annan klarar sig kanske på en extra fika (espresso & hokey pokey-glass!) som sommarlunch, men inte barnen. De kan ju inte äta ”i förväg” som vi vuxna gör. ”Ät nu så du blir mätt!” betyder egentligen ”Jag-orkar-inte-med-att-du-gnäller-över-att-du-är-hungrig-om-en-kvart-så-peta-i-dig-din-toast-med-jordnötssmör-så- du-åtminstone-får-i-dig-lite-högenergifett”.

Vad gäller sova så har vi vår bil – en välsignelse! Visst, det tar lite tid att rumstera om den så man kan sova fyra i den, men sen somnar oftast Alvin med orden ”Åh, det känns som hemma!” Att kunna erbjuda dem att somna tryggt lugnar ett fragmenterat och rörigt fadershjärta.

Idag har vi varit på The Wholemeal Café. Ekologiskt, lokalodlat, personligt och superkvalité! Godare sallad har jag aldrig ätit! (Lovar att återkomma om denna inspirationsoas i senare inlägg.) Solen värmer genom molnen och det är behagligt varmt. Ingrid har gått för att storhandla inför vår veckovistelse på Te Hapu – den farm vi burit i varmt minne sedan förra NZ-resan. (Sök efter Sharks Head på Google Maps eller gå in på www.tehapu.co.nz). I morgon åker vi dit. Ikväll lagar vi god mat, badar utomhusspa, dricker te under stjärnorna och somnar i vår trygga van. ¬ Barnen har det nog inte så tokigt ändå.

/Ola

Ingrid fortsätter:


Jag är så trist genompraktisk och funderar ofta över hur folk kan göra enkla saker så krångliga eller opraktiska. På de stora Supermarkets på NZ, där således folk i allmänhet borde storhandla, lägger man upp varorna på ett band vid kassan som hemma. Kassörskan ”blippar” varornas EAN-kod men packar sedan själv ner varorna i prasselplastpåsar, som inte tål något av vikt. Påsarna hänger på stativ som håller dem öppna och kassörskan proppar ner mjölken huller om buller med chipspåsen som jag inte vill ha ihopknövlad underst, det fluffiga toastbrödet och de färska aprikoserna UNDER potatispåsen och sen gärna ett kantigt paket couscous på toppen så påsen går hål i strax under handtaget. Dessutom går det så extremt långsamt när jag bara ska stå och se på hur hon misshandlar mina varor på andra sidan disken. Ära vare de svenska papperspåsarna med ädelt ICA-tryck! En vanlig veckohandling för oss fyra blev tio halvfulla, oformliga plastpåsar som är än mer omöjliga att stapla på ett vettigt sätt i bilen. Jag funderar förstås oavbrutet under kassabesöket på hur folk kan godkänna detta – är det jag som har missat någonting? Kan man lägga upp varorna smartare på bandet än jag gör? Jag försökte liksom räkna ut hur mycket kassörskan skulle lägga i varje påse för att kunna undvika kaoset. Men så upptäckte jag att hon hade två stativ till påsarna igång samtidigt. Och där KLOFS gick potatisen ner i påsen PÅ aprikoserna igen, couscousen ovanpå chipsen och naturligtvis ett fint hack från den vassa ölflaskekorken ner i bananerna. Det måste vara bara jag som tänker på råvarornas bästa. Försöker verkligen slappna av och tycka att det är OK med mosad frukt och smulig chips… Jag försöker varva ner och se det väsentliga i livet… försöker att glömma alla drömmar jag gjorde upp mellan varuhyllorna om härliga picnicar med vackert runda plommon, fatet med de fräscha grönsakerna och möjligheten att bära ut varorna till bilen utan att tappa allt på marken mellan varukorgen och bagaget. Nog om det; handlat blev det och skönt känns det (efter att vi packat om alltihop i fyrkantiga kartonger ;)

Wholemeal Café, ja. Det var stort att komma dit in idag.

Vi åt en vidunderlig lunch för våra kärleksfullt givna julklappspengar. Det har hänt mycket på det stället på tio år men ändå kände vi så väl igen oss. Caféet har sedan starten varit beläget i en gammal teater, och sedan sist vi var där har de av en händelse hittat det gamla, höga teatertaket som nu välver över en stor sal. Det hela påminner nu än mer om vår egen sal, lustigt! Atmosfären, andan, den genomgående ekologiska tanken, de extremt utsökta råvarorna och det personliga bemötandet, allt var kvar. Vilket är en konst efter så många år.

Bara glassen barnen fick. De fick välja smak och Engla valde apelsin och choklad. Tjejen vid glassdisken skopade i frusna apelsinbitar, fin mörk choklad i bitar samt högkvalitativ gräddglass i en maskin och pressade ut mjukglass i våffla. Alvin valde jordgubb som tillreddes på samma sätt och han stannade upp i stegen när han snabbt skulle ”bara smaka” på väg till bordet.

”WOW!” kom det från fyraåringen! Det är så roligt att barnen delar vårt intresse för mat och smakupplevelser och känner skillnad på råvaror och tillredning. Vi kan verkligen dela detta och det gör att vår resa inte behöver delas upp i barn- och vuxenaktiviteter. Vi jobbar verkligen hårt på att hitta saker som vi alla fyra gillar (eller så drillar vi barnen hårt, vad vet jag ;) Det får inte chans att uppleva annat stackarna…)

Sydön är så mycket mer ”laid-back” än Nordön och det präglar allt. Folk har tid, skrattar mycket och njuter det sociala livet likt det fenomen som uppstår i Sverige den där sensommarveckan när sommarnatten behåller sin värme, vattnet är ljummet och myggorna har dött ut. När morgondagen har nog av sin egen plåga och det goda sällskapet framför en är allt som spelar någon roll.

Värdinnan på det hostel där vi bor verkar dock ha varit social lite för länge. Hennes Big Mama fasoner är nästan skrattretande, då vi knappt hinner ställa disken på bänken efter frukost innan hon är där och undrar vem som orsakat det. Så fort barnen tar i en sak förmanar hon oss föräldrar och överallt sitter lappar ”Torka av dig från poolen innan du går in/Torka upp på golvet efter duschen/Den som lägger sig sist släcker ALLA lampor/Öppna dörren åt höger/ Stäng dörren försiktigt/ Läs alla lappar/Sitt tyst efter kl 22… Visst finns det obetänksamma artonåringar på hostel men detta gör oss lite fulla i skratt. Skönt att kunna ta det så (vi har nog vilat ut lite), för vi skulle lika gärna ha kunnat reta ihjäl oss och känna att vi som betalande gäster endast får vara här på nåder. Efter nio år med fullt hus året runt kanske ägarinnan skulle behöva en tioveckorsresa till Sverige för att få lite perspektiv?