Wholemeal Café

Tänk att ett café på andra sidan jordklotet kan betyda så mycket i två människors liv. Ikväll har vi nått ett av resans viktigaste mål. Wholemeal Café i Takaka. För tio år sedan fikade vi där en gång. För tio år sedan på det caféet stakades vägen ut för det som idag är Englas Skafferi i Lännäs Södra Skola.


Att stå utanför skylten till det caféet denna söndagskväll var stort. Det fanns kvar. Denna inspirationskälla som vi under alla år har refererat tillbaka till. Vi har nått Sydön på NZ och känner igen oss så väl. Vi känner oss så hemma. Märkligt egentligen. Över kullar och berg längs kringelikrokigare vägar än vad de flesta upplevt, förbi fårhagar på de mest avlägset belägna platser med vyer som t.o.m. fick det att kittlas i magen hos barnen, som annars mest sitter med näsorna i Bamsetidningar när vi kör bil. För att nå ner i dalen ut till Golden Bay, som verkligen gör skäl för namnet. Gyllene sand och turkost vatten. Delfiner och sandflies (envisare och gräsligare än knott – om någon vill tröstas i sin avundsjuka över klimatet vi vistas i ;) Djungelbeklädda berg och laguner, palmer och lianer.

Besöket på Wholemeal Café i Takaka år 2000 var en viktig milstolpe i vårt liv. I morgon ska vi dit och fika två barn rikare för att fråga caféet vad som ska hända de nästkommande tio åren. Skämt å sido, att vara här är stort. Kanske inte för någon annan men för oss. Det berör det där allra innersta man bär på, det som vi kallar vårt ”guldägg”. Det där stället inuti där hemliga visioner och drömmar formas. En del drömmar som vi som entreprenör omvandlat till verklighet, men också de där drömmarna som vi fortfarande bär på. Som letar efter en väg ut i verkligheten.

Dagen idag har varit behaglig. 28 grader och ljumma vindar.
I går tog vi färjan från Nordön till Sydön, en behaglig resa på knappt fyra timmar. Sydön är extremt kuperat så det tog oss typ en timme per 2 mil att ta oss över bergsmassivet mellan ankomstbyn Picton och gårdagens mål, Nelson. Det tog låååååååång tid efter en dags redan lång resa och det kändes därför toppen att ha förbokat en campingplats med vår van när klockan var halv tio och det var beckmörkt. Vi parkerade på måfå i mörkret och lyckades hitta våra kuddar i rumlet till slut. Sov som prinsessor allihop till ett välbekant babbel väckte oss. Vi hade lyckats parkera precis i skuggan av ett stort träd (rätt praktiskt en 30 gradigt varm solig dag) bredvid en dansk familj med barn som kopior av våra. Vilken lycka för alla fyra barnen att få två timmar tillsammans i lekparken. Så som våra barn har längtat efter lekkompisar som de kan kommunicera med! Små saker som startar en dag så välsignat!

Snål-ovar som vi är utnyttjade vi alla faciliteter till max, stannade längre än man egentligen fick och njöt riktigt Svenssonaktig av hur urbota praktiskt allt var inordnat på denna camping. Familjepoäng – eller hur?!? Väl utcheckade snurrade vi runt lite i Nelson för gamla minnens skull och hamnade sedan på Rabbit Island. Vilken strand! Så ljumma vågor att inte ens Ingrid knorrade över att gå i. Picnic på en filt, nykokta ägg från vår lilla gasspis, avokadofrossa och färska aprikoser till efterrätt som ju börjat bli en god vana. Barnen blir säkrare och säkrare i Tasmanhavets vågor, vilka ju helt skiljer sig från bad i Fåsjön, vid Hjälmargården eller ankdammen i trädgården som de är vana vid. De UV-skyddande badkläderna som barnen fick av farmor och farfar i julklapp är obetalbara – suveräna! Tack!

Eftermiddagen blev ytterligare ett lyckokast. Barnen frågar ofta vart vi ska, hur det är där och vad vi ska göra där. Det är nog svårt för dem att greppa att vi faktiskt inte heller vet, för vi verkar uppenbarligen göra intryck av att ha koll – av deras förtröstansfulla frågor att döma. Ibland försöker vi dock förklara att vi får ta det som det kommer och att vi inte heller känner oss säkra på hur allt ska gå till. Det är en hårfin balans – de behöver känna sig trygga med att mamma och pappa vet vad som gäller och har tänkt kontra att det faktiskt är ett okontrollerbart äventyr som vi är ute på och som vi får samarbeta för att uppleva. Vi svängde i alla fall av huvudvägen mot Takaka för att besöka lilla fiskebyn Mapua som enligt vår reseguidebok The Lonely Planet skulle vara ett ställe för high-top-cafés, något vi som vi med vår arbetsskada ständigt är på jakt efter. Att lyxa till det på restaurang vet alla ni som har barn att det är ett lotteri. Man vet aldrig vad som går hem eller vad som helt kan förstöra matglädjen för både stora och små. Att lägga 500 kr på en måltid när man lika gärna kunde ha värmt en burk Cambells champinjonsoppa på gasspisen känns aldrig bra i magen. Men denna dag hade vi tur (till skillnad mot middagen i Wellington som slutade i skrik, gråt, nästintilltvång, trasiga sandaler, skyhög dunkadunkamusik (ja, vi börjar bli gamla) föräldrars försök att äta i skift, klädombyte och total magknip) och det var en sådan gåva att få dela denna måltid med två glädjestrålande, högaktningsfullt njutande, väluppfostrade och tacksamma barn. De riktigt kunde uttrycka att de tyckte denna mat var så mycket godare än på den och den restaurangen de faktiskt åt samma rätter (vilket tack och lov stämde riktigt bra eftersom detta andra var riktig nöd-sunk-mat J) att efterrättsglassen var den finaste och godaste de minns att de ätit, att de tyckte det var fint med stora tygservetter och att det var mysig musik i högtalarna. Vi vuxna fick nyfångad fisk på bädd av örtkryddat potatismos och en himmelsk salsa. Kaffet på maten påminde om den bästa Cafe Sombra i Spanien. Vi satt ute och blickade ner mot hamnen, barnen fångade musslor, sjöstjärnor och rundslipade stenar mellan varven och vi fick SURDEGSBRÖD på grahamsmjöl och alger. Bagerskan mutade till sig en limpa från köket och vi sitter nu under stjärnorna på vårat hostel och tuggar lyckligt till en kopp rött te. Alvin avrundade dock den lyckade middagen med att skrapa båda knän och armbågar på bryggan ner från kajen till stranden. Alla vi som skrapat oss på asfalt som barn på cykeln vet hur ont det gör! Inte ens plåster med drakar, blommor eller eldsflammor kunde trösta. Bara pappas famn i framsätet när vi tog oss vidare över det sista bergsmassivet före Takaka.

Nu sover barnen som lama fiskar ute i vår van. Vi har kommit på en smart medelväg vad gäller boende. Att parkera vår van på en rastplats i mörkret utan att veta vilken tjur som glor in genom fönstret på morgonen, och att kissa bakom en buske i förhoppning om att ingens egendom blir förstörd, är kul nån natt ibland. Barn behöver ju som bekant PLÖTSLIGT en toa och just då går det ju förstås INTE att kissa utomhus. Och att resa vidare i den svettiga sovtröjan är ju OK sådär i engångsfall, bara för att man inte hittar den andra under alla madrasser… En camping är ju praktisk med så själ-lös. När vi rest tidigare har vi bott på farmer, hos familjer eller på hostel – alla de alternativen är lite personligare. I eftermiddags kom vi på att ringa ett hostel här Takaka i förväg och fråga vad det skulle kosta att sova i vår van men ändå få ta del av alla faciliteter på hostelet. Vi fick ett rimligt erbjudande och känner nu en tacksamhet över hur smidigt det kan lösa sig. Barnen somnar i samma säng varje kväll men vi som vuxna behöver inte slå knut på oss för att få allt praktiskt att fungera. Vi har också någonstans att vara själv på kvällen när barnen sover i bilen och bara en sån enkel sak som att det finns en kyl att disponera. Osten till mackorna funkar ju att äta fisljummen och svettig på morgonen, och mjölk klarar sig över natten utan att surna, men kylskåp är ju ganska fiffigt ändå… Och allt detta utan att gräva hål i reskassan. Perfekt.

Vi har nu varit här i två och en halv vecka och börjar känna att vi planar ut. Vet hur det funkar och börjar få lite vila. Börjar bli lite solbrända och hitta en lunk. Nästa vecka har vi hyrt boende hemifrån och vi började vår lite mer semestriga del av resan nu när vi kom över till Sydön. Alla farmer vi ska jobba på är på Nordön och dit åker vi tillbaka sista veckan i februari. Det är svårt att förklara hur helheten av resan ser ut, men man kan säga att den har tre delar. En kaotisk och rörig, ganska oplanerad del, som vi förhoppningsvis har avlutat nu, en vilsam semestrig turistig del som just inletts och till slut en organiserad del med två förbokade, seriösa, stora farmer och en värdfamilj vi känner sedan tidigare som väntar oss. Detta toppas med en liten bonusvecka uppe i den tropiska nordligaste delen av landet innan vi flyger hem. Mer översiktligt? J

Vi har nått midnatt och det brukar betyda tandborstning för vår del. Svårt att vilja lägga sig bara när vindarna fortfarande är ljumma och lugnet råder. Vi är verkligen nattmänniskor, båda två. Tur att vi har barn som fogar sig till sena vanor, både på kvällarna OCH på mornarna.

Allt gott till er alla.
PS. Skriv gärna en rad nån gång bara i kommentarrutan, så vet vi vilka som läser - det är lättare och roligare att skriva då.