Vi sitter och dricker kaffe på en fantastiskt härlig veranda högt ovanför den blågröna bukten med utsikt över huvudstaden Wellington. Vi har unnat oss ett Bed & Breakfast efter en härligt intensiv dag till fots i storstaden. Om en timme väntar färjan vid hamnen på att ta oss över havet till Sydön. NZ består ju av två huvudöar; Nord- och Sydön. Där kommer vi återkoppla till platser och människor vi har mött tidigare. Det känns både skönt och läskigt. Har våra minnen förvrängts helt under tio år i våra huvuden? Hur mycket har ändrats? Kommer vi känna igen oss? Kommer vi bli igenkända?
Vi har nu debatterat svensk kontra Nya Zeeländsk kultur med våra B&B värdar. Skolan och bröd har varit givna ämnen! En maorier gift med en kiwi (=NZ-ländare) vilket är en ganska sällan sedd kombination. Pensionärer med verkligt sinne för stil och service – något vi i servicebranschen njuter för fulla muggar av! Kaffet här i landet har förbättrats betydligt på tio år. Kiwi-folket har äntligen fattat poängen med att använda bönor till kaffet istället för läskigt och snabblösligt pulverkaffe. På bordet framför mig står en Bodum-pressobryggare som vi stolta deklarerade vara en svensk produkt (för det är det väl?!? ;)
Vi lämnade således farm nr 2 igår fm för att resa vidare på egen hand några dagar. Ingrids lycka var stor när familjen tog fram sitt största tålamod och lät henne fråga alla frågor och förbränningsgrad, utmalningsgrad, isolering av den vedeldade stenugnen, jäsningstider, knådningstekniker och försäljningsmarginal hos ett rumänskt par som startat ett vedugnseldat bageri längs huvudvägen söderut. ÄNTLIGEN kunde vi köpa ett bröd med skorpa och smak av riktigt bröd!!!!!!! Vi satt i dubbelsängen sent i går kväll och SMULADE frasigt bröd till en kopp te. Lycka är att inte behöva städa sängen efter sig J Tänk att stora glädjeämnen kan vara så små saker!
I dag är ett av de stora glädjeämnena att havet är lugnt och vinden är stilla i Windy Wellington, så överfarten med färjan på 3,5 timme kommer bli en njutning. Vi mår så bra just nu. I går kväll grät vi alla en skvätt i omgångar över diverse ting, men ser idag att det var riktigt renande och ett tecken på att vi var på neutral mark och kunde slappna av och bara reagera fritt. Det är märkligt hur det är när man är olycklig långt hemifrån – man tror att det aldrig ska lösa sig eller gå över, speciellt inte efter en resdag framåt midnatt. Så vaknar man med nytt livsmod dagen efter, kramas och ser ett fantastiskt frukostbord framdukat. Vilka sorger kan man bära på då? :)
Kramar nerifrån!
(via Ingrid igen)
Hej Ingrid, äntligen har jag kommit hit och hälsat på! Vad trevligt ni verkar ha det, jag avundas er! Här är det -25,6 grader så jag bär in ved och eldar för fullt ;-) Vi fick 30 cm snö förra veckan så nu har man äntligen kunnat öppna hela slalombacken- och vad händer då-det blir svinkallt :-( På bakfronten är det lugnt det blir mest för husbehov och till goda vänner som jag bakat efter jul. Mitt liv är i paus också, försöker komma underfund med hur jag ska leva--det enda jag kommer fram till är att barnen är mitt allra viktigaste! Ha det så gott, jag lovar att hälsa på oftare framöver. Stor kram Petra
SvaraRaderaHej på er! Jättekul att få följa med er ut i världen - jag går och längtar till värmen som jag växt upp med men inser att vi får lov att vänta (nyinflyttade i hus...) så då är det toppen att få hänga med er på ett litet litet hörn. Så rätt ni gör i att ta paus och vara familj - det tror jag ni har igen i framtiden när ni kan minnas detta tillsammans! Lycka till!
SvaraRaderaoooops glömde skriva mitt namn ovan... Det är Anna Thörn här =)
SvaraRaderaPetra: Du är tapper du :)Ja, barnen är det viktigaste - skönt att du känner så. Gör en deg när du funderar för mycket på framtiden - det är bästa terapin. Slå degen i frustration, forma den finkänsligt med största inlevelse eller hugg den i bitar i ilska. Glad blir man oavsett när degen är färsiggräddad. Heja dig! Kram Ingrid
SvaraRaderaAnna: Roligt att höra från dig. Ja, värmen gör gott. Ett eget nytt hus också. Grattis till det - hoppas ni kommer leva gott i det och finna frid i ert hem. Ingenstans är som hemma :)
Hej! Vad roligt det var att läsa om erat stora äventyr! Ni skriver så att man riktigt ser er framför sig; och jag ser en brunbränd Ingrid som verkar må bra i kropp o själ och det gläder mig. Här hemma försöker jag tappert bita ihop när det snöar ytterligare 20 cm,jag ler och säger att "ja, vad det är härligt med vinter"- om man skulle antyda något annat än att man utnyttjar snön maximalt med allehanda vintersporter blir man sedd som närmast kroppsligt och socialt handikappad! Jag lider. Vill nog helst vara med er. Varför erbjöd jag inte en privatsköterska på er resa, jag kunde ha jobbat gratis för mat o bilplats... Skämt åsido, jag tänker mycket på er och hoppas att ni har det bra på alla vis. Många kramar från A i Hovsta
SvaraRaderaAnna: En dag i Markaspåret, det är väl ljuvligt?!? Som hittat ;)
SvaraRaderaJag tackar för erbjudandet om en privatsköterska men kan glatt meddela att vi känner oss alldeles för friska för att behöva en sådan! Men jag hade gärna haft ditt sällskap. Idag kände jag (i smyg bara) att det skulle vara närande med samtal tillsammans med någon annan än en fyraåring, en sjuåring och en manlig samarbetspartner ;) Lite analys och djupsnack med dig skulle sitta fint, nu när jag har så mycket tid ;)