Dagens rappport

Vi har satt in en liten räknare på denna blogg bara för att se hur många det faktiskt är som läser det vi upplever och vilka det kan tänkas vara. Bara idag har 19 härliga vänner tittat in - skriv gärna en rad som kommentar eller skicka oss ett mejl; det är så enormt uppmuntrande att veta vilka ni är och att ni bryr och intresserar er.

Vi känner verkligen ibland att vi är längst bort, längst ner på jordklotet i en annan värld. Skönt men också lite rotlöst ibland, befriande men också lite ensamt, fantastiskt men också utmanade. Mest njuter vi och framför allt gör solen oss riktigt gott. Många glassar blir det och som ikväll njuter vi kopiöst av den varma, mörka sommarkvällen där syrsorna spelar och stjärnorna gnistrar. Mmmmm...

Vi har lämnat den fantastiska farmen Haurata som avtalat efter en vecka. Sorgligt, speciellt för Engla som grät över sin getkilling som hon riktigt fäst sig vid, men också skönt. Att vara i en sån där otrolig miljö fyller en med mäktiga upplevelser ganska snabbt. Till slut blir det bara fullt och man behöver paus för att smälta allting. Det ska vi få nu.
Värdparet på farmen erbjöd oss att få låna deras "batch" - deras beachhouse/sommarhus precis vid stranden en timme söderut mot att vi putsar husets fönster. Vilken nåd! Det är precis vad vi önskar oss nu - att bara få vara familj (vi bor ju alltid inneboende och delar alla måltider med familjen på farmerna vilket frestar på både för oss som småbarnsfamilj och inte minst för värdarna efter en vecka...) och få gräva ner tårna i sanden och läsa bok. Sitta still och bara glo på vågorna och låta själen få hinna ikapp kroppen. Vi vet ju att vardagen kommer dra igång om tre veckor på hemmaplan, så när vi tänkte efter insåg vi att det nog var klokt att smälta en hel del intryck på Nya Zeeländsk jord. Inte bara samla nya hela tiden, även om det är otroligt frestande i detta makalösa land.

Bilen behöver lagas, men vi kan köra med den ett tag till. Vi besökte en verkstad här i Gisborne idag, staden närmast olyckan, och de sa att det skulle ta två veckor för dem att laga bilen. Två veckor av de tre vi har kvar!!!! Vi fick lite ångest för här runt Gisborne har vi liksom varit klart. Vi behöver ta oss vidare norrut för att avsluta vår resa samt vara på rätt del av ön när planet tar oss hem igen. Efter många telefonsamtal på engelska (hur lätt är det att beskriva händelseförloppet på en krock på en liten, slingrig bergsväg med rullgrus på engelska eller försöka komma på det engelska ordet för "självrisk"???) lyckades vi ändå få till att vi får laga bilen i huvudstaden i stället för här på kusten, och på så sätt rädda den resrutt vi gjort upp för de sista veckorna. Det är en stor glädje att inte bli snuvade på den!

Alltså; nu lite vila i ett hus på stranden innan vi beger oss ut på det sista äventyret med tält och gasspis. Vi hoppas få simma med delfiner (en av de få saker vi faktiskt lovat barnen), rida på stranden (Englas högsta önskan) och hoppa i många varma vågor (Olas passion). Alvin och jag drömmer om en tur på en fyrhjulig motorcykel - vi får se vad vi lyckas med.

En dag i taget. Vi försöker njuta nuet och inte tänka på hemma för mycket. Det är lätt att gå igång och tänka på allt praktiskt hemma, men våra underbara grannar och våra föräldra-supporter uppmanar oss med jämna mellanrum att slappna av från det och njuta fullt ut där vi är. Tack underbara ni för de orden.

Olas hals är bra igen, för den som undrar. Det onda var borta morgonen därpå. Skönt. Barnen har ständiga skrubbsår på knäna och jag (Ingrid) träningsvärk efter ambitiösa joggingrundor uppe i bergen ;) annars mår vi prima! Vi spär på solbrännan och kommer inte duscha på en månad när vi kommer hem av rädsla för att den ska försvinna. Skämt å sida, vi är så tacksamma att få ordentlig sommar. Efter sex somrar inomhus i café och bageri är det fantastiskt att få ladda D-vitamin och strutta runt i badkläder.