En gråtig dag

God morgon, hoppas jag.

För gårdagen blev inte så bra.

Vår värdinna hade arrangerat´ett besök för oss på den lokala byskolan på morgonen, och vi såg alla fyra fram emot att få åka dit. De skulle ha en idrottsdag med simning, cykling och löpning, så det skulle bli mycket att titta på och mycket att uppleva. Här börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år, alltså på sin födelsedag, så det skulle finnas barn ända från Alvins ålder upp till 12 år att träffa (han fyllar ju fem om bara några veckor!)

Vi packade med oss lunchlåda i kylväska och började vår slingriga färd nerför bergen till huvudvägen i dalen. Jag (Ingrid) är ganska försiktig när det gäller att köra på svåra ställen, men gör det gärna, och tycker själv att jag tar det säkra före det osäkra. Jag har gått igenom denna färd nerför berget tusen gånger i huvudet efteråt - jag körde inte för fort och jag körde i mitten av den smala smala vägen som stupade rätt ner på vänster sida av oss. Jag kunde knappast ha kört längre till vänster eftersom vägen var så smal (ja, väntertrafik här) ändå blev det tokigt. i en extremt skarp kurva dök skolbussen upp. En stor van och en skolbuss skulle mötas där uppe 800 meter över havet. Jag bromsade in och svängde vänster för att ge plats, men bilen gled på rullgruset. Som i slowmotion gled vi åt fel(?) håll och frontalkrockade bussen.

Tack och lov utan skolbarn, för dem hade hon preis lämnat av. Så här efteråt inser vi att vi nog ska vara glada att vi gled inåt kurvan och krockade istället för att vi hade glidit ut till vänster och ut över... stupet!!! I går kunde jag inte ta in det, men jag tror reaktionen kommer komma hos mig idag. Ingen blev skadad, båda kunde åka vidare med varsitt fordon. Vi blev väldigt skrämda men kunde åka vidare och genomföra skolbesöket.

Vi har tecknat försäkring på bilen, men som alltid när olyckor skett får man tråkiga besked från försäkringsbolaget. Vår självrisk är dubbelt så hög mot andras för att vi har ett internationellt körkort. Där rök minst 4000 kr av vår resekassa, det känns otroligt ledsamt nu när vi äntligen är här efter tio års sparande. På måndag ska vi ta oss till en verkstad för att reda ut hur skadad bilen är. De sista tre veckorna vi har kvar har vi planerat att resa runt och sova i bilen samt använda det tält vi har köpt, resa längs kusten och utforska den fantastiska naturen. Nu vet vi inte hur det blir med bilen... Det känns väldigt tråkigt, men vi försöker vara tacksamma mitt i det praktiska att vi alla mår bra.

Vi hade i alla fall ett härligt besök på skolan - får berätta mer om det senare - men vid lunchen råkade Ola svälja något som stack till väldiigt obehagligt i halsen. Först var han rädd att det var en geting, men efter att vi avvaktat flera timmar utan att halsen verkade svullna upp och täppa till andningen, så avskrev vi det som fiskben eller möjligtvis en stekel. När man är orolig och trött smärtar ju sånt ännu mer. Så igår blev en gråtig dag. Vi grät alla i omgångar - lustigt hur man i en familj ändå håller varandra uppe. När vi precis krockat grät Engla fär hon blev så rädd. Alvin var stark och tröstade. Efter vi farit vidare brast jag ut i gråt för jag kände mig så skyldig och var så chockad. Alvin grät på skolan för att han längtade hem och Engla tröstade. Väl hemma var jag färdiggråten och tog en springtur för att bli av med frustrationen. Då kom Olas reaktion och han grät en stund för att han kände sig otillräcklig och över att han var orolig över halsen som inte gav med sig. Nu på morgonen sa han att det känns bättre, så vi fattar nytt mod.

Bara en parentes om springturen; väl i väg, lättad över att som resande småbarnsmamma hitta en lucka där det passar att ta lite tid för sig själv, märker jag efter ett tag att jag bara MÅSTE till ett litet ställe och göra mina behov. Inte bara bakom en buske liksom. Så typiskt! Vad gör man ute i ingenting bland får och kossor??? TaDa - ett ullskjul

Så många farmer har vi varit på nu att jag vet att det inte finns mycket av fasciliteter så fort man ger sig ut på markerna, men vid de olika ullskjulen brukar finnas ett "long-drop" (=dass. Ett underbart ord för det är ju just så det känns) Jag hittade det bakom hörnet. Dragit i rumpan var det men med toapapper och allt. Det må vara ruffigt och enkelt här ute, men det väsentligaste fungerar alltid!

Det regnar idag  och vi ska bege oss ut i regnskogen för att göra färdigt våran trappa. Vi känner oss alla lite så där dagen efter, men det behöver man väl även här i denna fantastiska miljö? Allting blir ju vardag till slut. Till och med att mata flasklamm, tämja en killing och ta en springtur med kulissliknande bakgrund...