tisdag 7 februari 2012

Te Hapu - en målning med ord

Månsken. Stjärnklar natt. Havet ligger alldeles stilla och barnen sover.
Vi är framme i vårt paradis; på fårfarmen Te Hapu. För tolv år sedan kom vi hit första gången. Som backpackers på vår försenade bröllopsresa. Vägen från närmsta kiosk bär av utåt ingenstans genom regnskog, över kullar, via broar över lågvattenstömda, snäckfyllda havsbottnar (tidvattnet på NZ skiftar tre meter i höjdled två gånger per dygn, vilket torrlägger enorma vidder dagligen, på NZländska kallas de estruary) och under överhängande palmblad. En timme ringlade vi oss med bilen längs den dramatiska grusvägen tills det var dags att svänga höger vid Te Hapu´s postlåda.

5 km  under den nästkommande kvarten, på en om möjligt ännu smalare grusväg, blev vi än mer fundersamma. Vart var vi egentligen på väg? Tills vi kom över sista kullen och ett landskap likt inget annat på jorden bredde ut sig. Från 300 meters höjd vid farmens bakkant imponerade 180 grader turkostblått hav med rullande vita vågor nedanför dramatiska kalkstensklippor bebodda av 10 meter höga, stolta Nikau-palmer. Däremellan böljande gröna kullar beklädda med tusenvis av får och hundratals nötkreatur och några boningshus. Ingenting annat än Stilla havet mellan farmens strandlinje och Australien två timmars flygresa bort. Gigantiska barrträd, hisnande stup, mjuka gröna ängar, grottformationer i kalkstensklipporna vid vågornas brytpunkter. Den avlånga farmen rymmer fyra timmars vandring längs egen havsstrand. Sju stränder längs vägen med alltifrån den filmiskt långa Hapu beach med gyllene sand till Pebble beach full av vattenslipade svarta små runda stenar, ett litet vattenfall och en grotta att söka skydd i mot väder, vind eller sol.

Mitt i detta paradis fick vi nåden att jobba som Wwoofer:s i tre veckor i mars år 2000. Ken & Sandra var våra värdar och de har under våra många resors lopp blivit mer av vänner. De har drivit fårfarmen sedan tidigt åttiotal och har i dag tre utflugna barn. Utöver farmarbetet hyr de ut tre olika stugor på farmen och tar emot 700 övernattande gäster per år. Att vi fyra fått en speciell relation till dessa fascinerande, gästfria människor är en stor gåva och vi är innerligt tacksamma för den möjlighet de ger oss att år efter år komma tillbaka och campa på deras farm.

Vi har mer eller mindre växt ur vår bil som vi köpte på vår första resa för dryga två år sedan, och som vi sovit många nätter i. Barnen växer som bekant på längden och det har helt enkelt blivit för trångt. Deras kläder har ju växt med dem och all packning tar helt enkelt större plats. Vi löser därför husrumsfrågan på massa andra kreativa vis. Här på Te Hapu huserar vi i år i en liten koja med altan samt våningssäng som deras son som nioåring tillsammans med pappa Ken byggde på åttiotalet. Kompletterat med ett ”shelter” i farmens ullskjul. Det är spännande att få användning för vår ständigt flödande kreativitet och våra scoutkunskaper från uppväxttiden. Ett bortslängt stativ i en fårhage kompletterat med en bräda, en spännrem och en låda blev tillsammans med våra två gasolbrännare ett utmärkt utomhuskök i samma fårhage. En kartong och en glasslåda blev till skafferi i kojan. Ett eluttag i ullskjulet, en campingstol från ett gammalt förråd och några brädor blev tillsammans med den gamla dataskärmen från åttiotalet ett litet kontor att sköta firman från nu när vi är borta. Tänk att en liten plastplupp i datorns USB-uttag kan ge oss Internetuppkoppling här ute vid världens ände och tillåta oss att svara på mejl om vårens konferensbokningar och bakkursförfrågningar i Englas Skafferi.

Middagen idag på äkta campingvis dukades upp inne i ullskjulet, the woolshed. Det är ett hus man inte har i Sverige; ett skjul byggt i plåt och trä dit man tar in fåren för att klippa dem, sortera ullen och packa densamma i stora balar. Ofta byggt för femtio år sedan, som detta, och använt flitigt minst varje vecka för att på olika sätt gå igenom, märka, klippa, kolla upp, medicinera och räkna fårbesättningen i omgångar. Det doftar av ull och trä, har en genuin patina som andas nybyggare och hårt slit. Det rymmer generationer av historia och är märkt av alla säkert hundratals fårklippare som besökt farmen under högsäsong under generationers fårfarmande. Alla har de ristat in sitt bomärke, sina initialer eller helt enkelt använt väggarna att göra avräkningar för antal arbetade timmar, antal  klippta får eller packade ullbalar. Mitt i denna rustika miljö fnissade vi över hur perfekt bilden skulle vara i ett wanna-be-lantligt-magasin i Sverige. Lantlif eller nåt sånt, för er som kan den kategorin tidningar på Ica. Vårt klarblå campingporslin i billig plast uppdukade på en ullsäck av nyare, vitare snitt över en träbänk vidare matchade av de (på bilden skulle det inte synas) smutsingrodda-minnen-av-fårulls-smutsiga-fårklippningsgubbar-fågelbajs-fällstolarna i trädgårdsgrönrandigt. Fattades bara ett Engla själv satt i vit bomullsklänning och mor Ingrid stod med rutigt förkläde och serverade nybakt till middagen. ;)

Vi skrattade mest åt hur icke-tidningen-Lantlif den här miljön är. Hur denna miljö är så mycket Livet På Riktigt och hur osminkad och rå den faktiskt är. Men samtidigt så god och generös. Här matas fårhundarna med fårhjärnor, ankorna huggs ihjäl bakom hönshuset till middag och vägar spolas bort om det regnar för mycket. Det är fem km till postlådan och en timme till närmsta mjölkinköpsställe. Stilla havet - som inte alltid tiger still – kantar hela farmen och visar mer än ofta på Naturens Egen Kraft och vår litenhet. Här går Livet långsammare, här hinner man mötas, här försvinner de flesta av de behov vi har annars, endast det grundläggande finns kvar. Efter barnens timtalslånga, fantasirika lekar mitt ute i naturen idag fnissade vi alla fyra åt dataskärmarna vi brukar diskutera användningstiden av hemma i Lännäs. Dator – varför det? kände barnen! De kommer förstås med glädje återse sina skärmar när vi är åter i ”vår ” värld, men det var ändå talande för oss alla fyra hur mycket mer Livet kan vara, bara med hjälp av öppna sinnen och modet att Leva mitt i det stora okontrollerbara Livet.

Att röra sig över farmen är ett motionspass i sig. Eller som farmare Ken, som går överallt mellan alla hagar spridda över farmen tillsammans med sina sju fårhundar och sin visselpipa, beskriver:
”The farm keeps both the stock and us very fit”
Farmen håller både oss och boskapen vältränade.

Vi äter som hästar och sover som stockar. Sinnesintrycken är vilda, vackra, mastodonta, imponerande, magnifika, dramatiska.
Så mycket av allt.
Hela tiden.
Och samtidigt så oändligt fridfullt och tyst.

Långt från allt brus vi människor skapat av moderniteter. Men ändå med tillräckligt mycket bekvämligheter.
Ett skydd att sova och vila i, ett utedass, möjlighet att laga mat – allt man behöver. Enkelhetens lov för att det i hjärnan och hjärtat plötsligt finns plats för sinnesintryck som fyller hela själen.
Vi lever I naturen, vi besöker den inte bara genom att gå ut.
Vi delar upplevelsen MED djuren, vi tillbringar tid här på naturens villkor.
Och den har så mycket gott att ge oss. 

1 kommentar:

  1. Låter som att ni lever på riktigt! Fantastisk läsning!

    SvaraRadera