Fyrhjulsdrivna fårfarmande familjen

Mörkret har fallit över farmen Te Hapu och vi sitter inne i det gamla ullskjulet, the woolshed, och kvällsmyser. På varsin gammal fällstol, fläckiga och feta av gammal ull och fårklippargubblort. Det blåser i stort sett rakt igenom plankorna i väggarna och en naken glödlampa i taket dinglar lite hemtrevligt i vinden och lyser upp tillvaron. Skjutdörren klapprar i vinden och det känns nästa lite spöklikt. Det passar egentligen ganska bra då pappa Ola har dagens högläsning ur Harry Potter böckerna som vi släpat med oss hit. De var i sanning värda sin vikt av bagaget på flyget, högläsning är en underskattat gemenskapsform! Spartanskt som vi lever denna vecka blev mamma Ingrids kvällsmys-fika-fix till en festmåltid. Vuxna och barn knaprar lyckligt på riskakor med lite philadelphiaost, en klick sylt kantade av en ring med minimarshmallows. Nästan som semlor i våra munnar efter timmar av vandringar genom regnskog, över klippor, längs stränder och över stup.

Imorse klev vi upp spända av förväntan. Vi hade blivit lovade att få följa med farmare Ken ut på farmen för att flytta får och kor. Hagarna lutar 45 grader från havsnivå till 300 meter över havet. Stilla havet som ena långsidan av farmgränsen och en kedja av klippor med dramatiska överhäng kryddade med regnskog och små vattenfall som baksidesgräns. De gräsbeklädda bergssidorna tillika betesmarkerna är randiga av boskapens vandringar fram och tillbaka för sin föda. Det är därför ganska lätt, om än ett intensivt motionspass, att bestiga kullar och höjder på farmen. Man sicksackar sig helt enkelt upp via de upptrampade fårstigarna. Utsikten bakom en växer snabbt till magnifika filmiska vyer.

Först körde Ken upp sin 69 åriga fru Sandra ”to the back of the farm”, till farmens baksida tillika toppen av de 300 meter höga fårhagsklipporna. Hon skulle med hjälp av sina två fårhundar fösa kor och får mot grinden till nästa ”hage”. Ordet känns löjligt eftersom varje ”paddock” är gigantisk! Ken själv åkte tillbaka ner till oss och lyckan var gjord för Alvin och mamma Ingrid. I två år, sedan vi var ute på farmen på en längre vandring sist, har Alvin drömt om att få åka fyrhjuling med Ken. Två års väntan för en då fyraåring är en lååång tid, och lika länge har hans mamma delat drömmen. Idag gick drömmen i uppfyllelse och vi fick hoppa upp bakpå fourwheeldrive:en och åka med på bergochdalbanan som vägen nerför farmens framsida mer eller mindre är. Längs havskusten slingrade vi oss fram och Ken svängde vant in mellan de klippor där han visste den aktuella boskapshjorden betade och där vi skulle möta upp Sandra. Varsin utprovad vandringsstav låg framme vid styret och leendet hos oss båda var nog minst lika brett! Pappa Ola och Engla körde Jeepen med alla Kens fårhundar bakom oss, och Alvin servade fint som grindpojke hela färden.

Sandra hade lyckats bra med att samla alla djuren med hjälp av vältränade hundar och vältränade egna ben, och vi kunde komplettera fösandet av djur in till nästa paddock för nytt friskt bete lite längre ner mot havskanten. Om jag var får skulle jag välja de magnifika betesmarker Te Hapu erbjuder. Jag lägger upp lite bilder för att FÖRSÖKA visa lite av vad vi upplevt. Ta in det vackra på bilderna och tänk er det tusen gånger vackrare ändå. Så upplever vi verkligheten här!

Regnet låg i luften när vi kom tillbaka efter några timmars vandring och åkande, och det var nästan skönt med en paus från allt härligt solsken. En kopp kaffe under verandataket vid Ken och Sandras hus var välsignat, och goda samtal följde i deras sällskap. De lever ett så rikt liv, både till det yttre och det inre, och delar så frikostigt med sig av sina tankar, planer, erfarenheter och sin livshistoria. Fascinerande hur man kan få dela Livet med människor på så helt andra sidan jordklotet trots språk- och kulturbarriärer, skilda åldrar, bakgrund, vardag och framtid. Deras nybyggaranda, deras ödmjukhet, deras goda sinne, ärliga erkännanden och inkännande sinnelag imponerar och inspirerar oss lika mycket varje gång. Te Hapu, denna farm, har mer än en gång förvandlat våra liv och märkt oss för all framtid. För oss är detta paradiset på jorden som vi lyckligt tar emot varje sekund av tid vi får tillbringa här.

(Bildserien längst ner på denna bloggsida är förresten bilder från våra två tidigare besök på Te Hapu)

Ser ni henne fortfarande?

-