Mest himmel

Luften är klar som kristall och solen stiger bakom bergen. 360 grader runt huset på kullen stoltserar nypudrade 2000 meter höga berg. Den första snön för hösten har fallit på bergstopparna, det som här i dalen gav ett rogivande nattligt regn. Morgonsolen gör tussockgräset gyllengult och vi gapar efter mycket och får hela stycket! Hemma hos Ruth är det varmt, torrt, gott, rikligt och vänligt. Vi jobbar för mat och husrum i hennes bedårande trädgård. Barnen har plockat äpplen och skalar, skivar och urkärnar dem med en smart vev-mackapär för att göra torkade äppelringar. Vi hackar och river bort ”europeiskt gräs” som fullständigt utkonkurrerat den ursprungliga gräsarten tussock. Immigranterna, som för 150 år sedan, skapade detta fantastiska land Nya Zeeland, tog i sitt oförstånd också med sig en hel del (o)vanor som kostat naturen på ön i Stilla Havet mycket problem. Här växer det mesta i raketfart, tack vare det varma och gynnsamma klimatet, speciellt de arter av djur och växter som ursprungligen skapats för att växa på norra halvklotet.

Väl här blir de europeiska växterna och djuren en pest för naturen och har på många sätt rubbat hela ekosystemet. De har helt enkelt inga naturliga fiender utan har tagit över i naturen. Det ”europeiska gräset” är ett exempel, och vårt jobb har varit att hacka, dra och sortera bort det till förmån för ursprungsarterna på kullens sluttningar.

Ruth, en dam i sina bästa år, var en högt uppsatt professor på Aucklands universitet som en dag fann att hon mist Livet. Hon flyttade söderut och köpte tillsammans med sin dotter en bit mark med den bästa tänkbara utsikten i området Otago. Tillsammans med tio vänner och bekanta byggde de där en by, där de förutom gemensamma kor, som förser dem med kött, alla har sitt eget revir. De är alla i stort sett självförsörjande på grönsaker, ägg och kött och lever sina liv i övrigt rika på tid istället för pengar. Det finns så många sätt att leva, och vi är så ödmjukt tacksamma över allt vi får ta del av från människors vardag här på andra sidan jordklotet. Det ger oss sann inspiration och perspektiv på vad som faktiskt är värdefullt i längden.

Jag, Ingrid, fyllde eftermiddagens jobb med bakning. Ljuvligt att äntligen få samarbeta med en riktigt bra ugn, vilket är sällsynt i NZ hem. Oftast är de trasiga eller så når de maximalt 125 grader, vilket i bästa fall kan gynna en sockerkaka men knappast ett surdegsbröd med knaprig skorpa! Barnen och de två tyska unga killarna, som också jobbar här denna vecka, log som på julaftonsmorgon åt rågbaguetter, frallor med soltorkade tomater, chokladscones, rabarbermuffins och ciabattas.

De senaste veckorna, sedan vi lämnade vårt säsongsarbete på the Wholemeal Café i Takaka, har varit sprängfyllda med upplevelser. Efter vår vecka på Te Hapu, som beskrivs nedan, fick vi en vecka på en får- och musselfarm längst ute i fjordarna i Marlborough Sounds.

Ni vet Kalle Anka på julafton?
Musses husvagnssemester?
Vägen de kör på den branta bergsidan?

Tänk er familjen Hoelstad på den vägen längs branta bergssluutningar ut bland fjordarna. Tre timmars bilfärd rakt ut i ingenstans. Där bor och lever familjen Shand i fjärde generation med tusen får, hundra nötkreatur och tio barn. De två yngsta i ålder med våra, till delad förtjusning, och alla tio barnen home-school:ade eftersom det är tre timmars resa tillbaka till närmsta samhälle. Marken där boskapen betar är så brant att det inte går att ta sig vare sig med jeep, fyrhjulig motorcykel eller ens häst, bara till fots. Vi var med och skar halsen av helgens fårstek, följde med ut på båten i gryningen för att skörda musslor, fick nyfångad fisk till lunch när vi kom hem och rensade årets familjeskörd av bönor (bara det tog en hel dag!) Barnen snorklade och fann sjöstjärnor stora som middagstallrikar, vi simmade bredvid stingrockor, bläckfiskar och sjögurkor. Drack vin under stjärnhimlen i den ljumma natten, blev förstummade av skönheten vid morgonsolens skimmer över fjorden, försökte finna oss i råa diskussioner kring hur man bäst spränger en fårhjärna med olika typer av skjutvapen vid middagsbordet och fick fina anatomilektioner genom direktkontakt med fårens insida.

Efter denna vecka av ännu fler oförglömliga upplevelser reste vi söderut som planerat ner längs Sydöns västkust. Wild Wet Westcoast där det regnar 7(!) meter per år och därför erbjuder en magisk regnskog. Den dramatiska kusten, som präglats av den hårda utmaningen att vara det första som möter väder, vind och vågor sänt ända från Australien många flygtimmar västerut, kantas på ena sidan av Stilla havet och på andra sidan, endast 6 mil därifrån, av 3500 meter höga bergstoppar i de Södra Alperna. På bergstopparna snöar det 45(!!) meter per år och från topparna bildas glaciärer som rinner rakt ner i regnskogen. Flera månader av året är det således fullt möjligt att vågsurfa i Stilla Havet vid de vita långsträckta sandstränderna på förmiddagen och åka slalom i Alperna på eftermiddagen. Papegojorna som bor i regnskogen möter man ofta kringvandrande uppe på glaciärens is. Kontrasterna är magnifika.

Vi fick en oslagbar dag på Fox Glacier. Vi vandrade tillsammans som familj med riktiga vandringskängor, isstavar och isdubbar på en guidad fyratimmarsvandring. Häftigt att de hade vandringsskängor i 7-års storlek, allting var riktigt bra arrangerat! Fascinerande att ena dagen njuta barfotaliv på stranden och nästa dag vandra uppe i vintern! Glaciär-isen är 350 meter tjock och 13 km lång och det är fullkomligt livsfarligt och förbjudet att vandra där uppe utan en utbildad guide. Varm choklad med en bergstopp av vispgrädde i en alpstuga som belöning satt fint. Att med ord på annat sätt försöka beskriva den fantastiska upplevelsen känns svårt. Vi provar att berätta med några bilder…

Imorgon väntar nya äventyr då vi har nått den ”semestrigaste” delen av årets resa. Vi ska hyra en liten husbil i nio dagar och resa upp till Milford Sounds.

Tänk er de norska fjordarna mellan Alptoppar placerat i Medelhavet. Toppa med regnskog och delfiner och ni har Milford. Vi tror en husbil kommer ge oss möjligheten till många vandringar i den fantastiska naturen och möjligheten att bara vara mitt i allt det stora.

Det jag nu fått ner på pränt är bara en bråkdel av alla våra upplevelser. Jag har inte nämnt det urkylda, målarfärgsluktande huset, ko-paraden med röd rosett för bästa mjölkko, motorstoppet ute i ingenstans, när fyrhjulsdriften la av och allt luktade bränt, kajakfärden där vi fick glass i regnskogen, vildkaninen hunden mumsade på utanför vardagsrumsfönstret vid middagstid, lukten av möglig fårhjärna, hur den stressade småbarnsmamman, som bara ville vara en tidlös själ, skällde ut oss för att inte passa tiden…

Vi känner att vi lever Livet fullt ut och vi upplever Himmel och Helvete. Sällan något däremellan. Tur att det är mest de himmelska sakerna man minns. Och berättar :) Håll till godo!