Kojflytt och fåräventyr

Tänk att man efter tio år kan känna sig så trygg på en farm att man inte ens blir mörkrädd när man går uppför backen i mörkret, över grinden(vi har lagt ner att öppna alla grindar vi hela tiden passerar, alla i familjen klättrar numera över grindarna som värsta drängar) in i nästa hage för att leta på dasset innan man kryper in i sin van för att sova för natten. På NZ finns inga rovdjur eller ormar, heller inga giftiga insekter (alla de placerade Gud i Australien) Det läskigaste man kan träffa på är alltså ett litet får eller två. Eller 1500 som på denna farm. ;)


Barnen har precis somnat i kojan, the sleep-out, på en kulle ovanför huvudhuset. Ola sitter utanför med farmens bästa vy av havet och fiffilurar, som vi kallar det och njuter stjärnhimlen. Batteriet till datorn la av när jag efter sex dagar äntligen hittade en punkt på farmen med lite, lite täckning så jag kunde koppla upp mig mot Internet. Så nu sitter jag, efter mörkrets inbrott, på en ull-fet vadderad gammal trädgårdsstol i the wool shed, fritt översatt ull-skjulet, med datorn inpluggad i en kontakt som dolde sig bakom en ingrodd gammal vattenkokare. I morse flyttade vi från huset vi hyrt under veckan här på paradisfarmen Te Hapu. Några andra gäster skulle komma i eftermiddag och alla uthyrningshus (3 st) var fullbokade framöver. Vi ville ändå stanna ett par dagar till för att fortsätta njuta naturen och stilla upptäckarivern. Vi övertalade därför ägarna Sandra och Ken att vi kunde sova i deras koja (2 bäddar) i kombination med vår egen bil. De kom på att det fanns ett long-drop (dass) uppe vid the wool shed, en gammal kran med färskt källvatten precis bredvid kojan och så fixade de ett par extra flaskor gas till vår lilla portabla gasspis samt kylklampar till kylväskan. Vips blev vi ”self-contained”, dvs med eget hushålle, som Lotta på Bråkmakargatan skulle sagt.
Och det var OK att vi stannade några nätter till utan extra kostnad.

Tänk vad man som familj kan minska ner sin bekvämlighet till. Lite ris, Campbells champinjonsoppa med en burk tonfisk i, allt kokat på den lilla gasspisen med en platta, blev en läcker middag. Vi som familj har två handdukar som vi delar på. Vi undrar ibland varför vi har åtta handdukar hemma i vårt badrum i vardagen. Onödigt?!? Ikväll åt vi havregrynsgröt i pyamas (till och med Engla som annars hellre är hungrig än äter det hemma) med stor förtjusning och fnittrade över att här satt vi på varsin liten pall i en liten koja uppochner på jordklotet och tyckte det var lyx med gröt innan läggdags. Vi trängs, vi använder samma tröja dubbelt så länge som hemma, vi äter det vi kommer över och vi är UTE hela dagarna. Vi sover som stockar på nätterna och börjar öka vår dos av skratt dagligen. Vi börjar skaka av oss våra seriösa jag och leva mer som barnen. Inte bara le åt att de dansar fula danser vid hönshuset, utan faktiskt dansa med. Inte förmana ständigt för att vi själva inte orkar med eventuella missöden, utan prova att göra likadant själva.

Idag har vi varit på äventyr som fick oss alla att glittra i ögonen. Ken, farmaren själv, kom hem från sitt fårskötarjobb söderut igår och vi frågade om vi fick följa med honom idag på något får-jobb han skulle utföra på farmen här. Han skulle ”shifting sheep and cattles” nere vid Hapu Beach, dvs byta hagar åt fåren och korna. Vi skumpade ut på den kulliga farmen i hans ISUZU och fortsatte på något vi inte skulle kalla väg. Det minde mer om bortregnad fd väg i djupaste Afrika. Gropar på upp emot 50 cm, däremellan grästuvor, uppstickande klippblock och vid sidan branta stup och smala floder. Barnen fnittrade förtjust och jag valde att göra detsamma. Intalade mig gång på gång att mannen bakom ratten gjort detta förut… Till slut ville inte ens han köra längre utan vi fick till fots ta oss de hundratals metrarna i stort sett lodrätt nerför berget till den km-långa vita sandstranden. Ibland trillar himlen verkligen ner på jorden. Där gick vi med varsin vandringsstav efter fårskötaren själv och runt oss rusade fem lyckliga bordercollie-fårhundar. De fullkomligt älskar att arbeta. Med en visselpipa styr Ken deras arbete. En visselton per kommando och hund. Spring framåt! Sitt still! Skäll! Spring vänster! Leta efter får! Ken själv placerar sig på en strategisk plats med god översyn och låter hundarna springa upp bland bergen. Efter en timmes vandring nerför berget och längs med stranden fann vi med ögonen alltså fåren i hagen. Med sin visselpipa styrde han hundarna, alla med sin speciella kombination av visselsignaler, för att fösa ihop får och kor in i nästa hage med nytt, färskt gräs. Hagar med stup, hundratalsmeter höga berg, strand och palmer är en obeskrivlig syn.

Barnen var makalösa. Vi hade förberett dem på att utflykten skulle bli det tuffaste de varit med om, men de ville med! De gjorde det så bra att den tuffaste mamma skulle ha storknat. I tre timmar klättrade vi runt i gräs högre än Alvin, nerför stup, över floder, upp på gröna kullar, längs bergskammar och över sten. De knatade och vi gapade. Vilken grej! Jag tror de var enormt inspirerade och imponerade av Ken himself. Han var så självklar i att låta barnen gå framför oss och leda vägen, självklar i deras förmåga att klara mer än vad vi trodde och uppmuntrande trots att de inte förstod mer än några få ord av hans engelska. En fantastisk man med stort hjärta och stor kompetens som Ola och jag burit med oss som inspirationskälla sedan vi träffade honom första gången för tio år sedan. Det är en förmån att få träffa denna människa igen och få dela hans tid och hans liv.

Imorgon ska vi vila. Men det säger vi varje kväll. Men hittills har dagarna ständigt betytt nya äventyr här på Te Hapu. I går kväll stekte jag plättar för andra gången i mitt liv. Jag kände mig precis som en sån där mamma jag VILL vara. Sa att de som ville ha plättar fick snällt följa med ner på stranden. Trots trötta ben och gnälliga munnar följde barnen med. En sån där grej man aldrig skulle ha gjort hemma – att dra ut barnen på stranden efter kvällsduschen klockan halv nio på kvällen. Men jag bara hade LUST! Väl nere på stranden med varsin plätt i magen virvlade vi runt allihop – sprang, hoppade, ramlade, skrattade, lät håret blåsas rufsigt, busade och njöt i solnedgången på den vita stranden. Med en rutig filt, ett STORT fat plättar, varandra och friheten. Oj, vilken kväll.

Vi hoppar annars i vågor, leker kurragömma, solar (åh, som jag har längtat. Jag har inte solat på sex somrar, bara bakat inne i vårt bageri) klättrar, matar hönor, klappar häst, äter, fikar, solar lite mer, tänker, drömmer, bråkar, fnittrar, fikar igen, krånglar, planerar, busar, läser Bamse, skriver till dagis, fotar, filmar, saknar våra vänner och vår familj, njuter av att inte känna nån, fikar ännu mer, sover, äter långsam frukost och NJUTER!

Vi blir här kvar till tisdag. Vi skulle kunna stanna längre men det är så mycket mer vi vill hinna på våra tio veckor. Vi måste helt enkelt komma tillbaka. Igen.

PS. Vad gäller bilder kommer det så småningom. Vi fotar massor och bara proppar in bilderna från kameran i datorn. När vi är uppkopplade har vi ingen urskiljning på vad vi ska ladda upp, så vi behöver sortera lite… Och hitta en plats där uppkopplingen funkar längre än fem minuter. Farmer på NZ har sällan täckning för mobilt bredband som vi behöver till vår dator. Man behöver vara i en stad ett tag för att kunna ladda upp bilder, som ju kräver lite fart på nätprestandan. Och vi vill bara vara på farmer! Men det kommer! Till dess får ni bilda er egna bilder i huvudet 

Kram från Ingrid