Den husbilande familjen

Åh hej å hå vad krångligt det skulle vara att flytta in i en husbil då…

Hela familjen har varit uppochner i två dagar av denna livsomvälvande erfarenhet.

”Hur svårt kan det vara??” tänkte vi kaxigt när vi bestämde oss för att hyra den här plasctic-fantastic-bilen i sju veckor istället för att sälja vår bil och byta upp oss till en egen (skruttig) husbil. Jag kan säga att det var förvånande stor omställning. Bara att packa ihop sitt hus vid varje avfärd genom att stänga för gasen, veva ner parabolen, skruva igen duschventilationen, komma ihåg att noga dra åt skruven så toans innehåll inte svalpar ut när man kör, att stoppa in varje pryttel i ett skåp och framförallt komma ihåg att låsa ALLA skåpsluckor samt att minnas att stänga av vattenpumpen… Det tar tid att fatta vart man ska göra av knäna när man gör sina behov inne på den kombinerade toalett-handfats-surfbrädeförvarings-duschutrymmet… Och hur många som kan duscha efter att man använt gas i en kvart för att värma upp varmvattnet. Hur många spolningar håller toan för innan det svämmar över? Hur lyckas man vända sig på natten utan att varken trilla ur sängen eller smocka till grannen? Hur mycket syns vi ut på kvällen? Och hörs??!? Är det en ugn, en brödrost eller nån annan finurlig uppfinning med glaslucka under köksbänken?

Just nu sitter jag i en nyinförskaffad hopfällbar campingfåtölj vid strandkanten av Lake Rotorua där vi ikväll har parkerat oss för natten. Svarta svanar simmar framför med sina ungar på släptåg. En vattenskoter leker en bit bort och barnen badar lyckligt i sötvatten och tar sin kvällsdusch live i sjön. Solen börjar sänka sig och vindarna är ljumma. En sån där stund när allting stämmer. De där dagarna när vi mest krånglar och träter på varandra, som de senaste tre, kommer man ju inte på tanken att skriva på bloggen ;) Tur är väl det, att man sorterar bort det dåliga och lyfter fram det goda.

På vägen hit delade vi vuxna en nostalgistund. För elva år sedan landade vi för första gången på Nya Zeeland utan kunskap om vare sig landets valuta eller klimatet. Vi hade dragit iväg från Spanien som naiva backpackers och kände oss mer förvirrade än någonsin när vi landade med planet i Auckland. En enda sak hade vi kunskap om. En par Ingrid jobbat med fem år tidigare i Jerusalem var från en stad kallad Tauranga på NZ. Vi tog en buss dit direkt från flygplatsen för att finna att mannen var död och kvinnan kvar i Jerusalem. Surprice! Vi vet nog inte riktigt vad vi hade förväntat oss. Dagar gick av gråt och förtvivlan över att ha åkt så långt hemifrån. Men så plötsligt på underliga vägar hamnade vi hos Mark & Denise på deras farm. Jobbade för mat och husrum och fascinerades över deras självförsörjande, ekologiska gård, ”a lifestyle block”. Solceller till el, vedspis till matlagning, regnvatten i kranen, mjölkko bakom knuten, egen makalös trädgård och fröproduktion, hönor till ägg och ett hus byggt av återvunnet material. Många gånger har vi pratat om detta par och undrat vad som hände sen.

Idag åkte vi förbi på vägen vi listat ut gick förbi deras gård. Vi snigelkörde i 40 km/h och sneglade in på gård efter gård. Plötsligt efter ännu en krök ropade vi båda; DÄR ÄR DET! Inte ett foto har vi därifrån men minnet hade etsat sig fast hos oss båda. Det visade sig Denise själv ”jumped over the fence to the neighbour”, dvs hoppade I grannens säng året efter vi var där. Båda grann-paren skilde sig och Denise flyttade med grannmannen till annan ort och båda gårdarna såldes. Vi mötte den nuvarande ägaren som glatt delade historien med oss. Mjölkkon blev kvar tills den sinade, välte av ålderskrämpor, blev blind av fallet och gav upp livsandan efter tre år. Den makalösa trädgården blev fotbollsplan åt efterkommande barn och den vackra ängen var i dag motorcrossbana. Så annorlunda men ändå så likt. Mycket fascinerande känsla att återse detta ställe som satt så djupa spår i oss.

Nej, barnen förstod förstås inte alls poängen! ”Kan vi åka nu? Varför har de så många rostiga motorcyklar? Får vi glass?” Underbart att resa med dem som är så närvarande i nuet. Vi åt glass. Bra idé! :)

Regnandet har slutat men de hotar med mer till helgen. Solen värmer och idag har vi haft en vidunderlig dag på den vita långsträckta stranden vid havet. Igår kväll parkerade vi oss precis bakom sanddynorna med utsikt över de rullande vågorna och somnade till havets brus. Precis så som man önskar när man drömmer om att resa med husbil. Vi vevade ner markisen till frukostmackorna och njöt i fulla drag att vara på det bästa tänkbara stället. Barnen har under dagen byggt upp ett McDonald´s samt ett café på var sida av flodbädden som ledde ner på stranden. Alvin hade textat med stora bokstäver i sanden:

”BÄK KAFET VARMT” samt BÄK MÄKDÅNALS KALLT”

Det tog ett tag för oss att klura ut att på ”Bäck –cafét” satt man utomhus vid bäcken, så där var det varmt och på ”Bäck-McDonald´s” satt man inomhus och där var det air condition, d.v.s. kallt. Barnens bearbetning av livet är oslagbar att betrakta och inte minst besöka. Vi har hittat en riktig livsförhöjare på NZ caféer kallad ”Fluffy”. I en liten espressokopp i porslin gör de från sina exklusiva espressomaskiner, som finns på varje café här, en varm dryck till barn. De grundar med lite varm choklad, fyller på med skummad mjölk och toppar med en marshmallows. En mysig lyx till barnen när mamma och pappa ska dricka sin cappucino, long black, short white, macciato eller espresso (dvs olika kaffesorter som vi knappt än lärt oss skillnaden på) för det nobla priset av 5-10 kr. NZ omtanke och livsglädje i kvadrat!

Så ”Fluffy” serverades av barnen till oss vuxna på deras ”Bäck-café”. Samt ”Cupcakes”, ”Espresso med liten kanna hot water” (Olas val på caféer) och ”Birthday-cakes”. Snäckor fyllda med vit sand som skummad mjölk i kaffet, vita stenar som marshmallows, svarta stenar som chokladbitar, blad som grön marsipan på tårtan och träbitar som hamburgare inlindade i en bit papper från McDonald´s som kom flytande i bäcken… Allt kan användas och förvandlas enligt barnens devis.

De svarta svanarna sticker huvudet under vingen, barnen luktar rent och gott, vinden kräver en kvällströja och det är dags för en kvällsmacka. Livet har återvänt till familjen och vi är redo för nya äventyr. Imorgon väntar ”fis-staden” Rotorua där det ryker ur gatubrunnarna för jordskorpan är så tunn och maorierna kokar sin mat i en grop i jorden för där är varmt som i en ugn. Vulkanstaden erbjuder också en sheep-dog-trial, en tävling för farmare där de visar upp sina fårhundar och hur väl de för en flock får. Typiskt NZ – som hämtat ur filmen Babe!