Tre veckor i text

Åh, hjälp vad det regnar. I 48 timar har vi haft skyfall och floderna svämmar över. Havets vågor är bruna av lerfärgat vatten som runnit nerför bergen, genom floderna och ut i havet. Det annars kristallklara, turkosa-färgade havsvattnet ser ut som hämtat från en nyhetssändning från naturkatastrofer i Pakistan. Vi inser hur lyckligt lottade vi var i fjol med endast tre regndagar av 70. På eftermiddagen idag gav vi i alla fall upp tanken på att sova i bilen eller alls försöka slå upp tältet. Något vi annars njuter enormt av och som ger oss total frihet att åka vart vi vill när vi vill.


I stället tog de övertrötta föräldrarna sitt förnuft till fånga och tog in på ett backpackers här i Whakatane, ett vandrarhem för yngre folk med ”backpack”, ryggsäck. Att trava in här med en femåring och en åttaåring hör inte till vanligheterna, men det piggar nog upp mellan ölflaskorna till rugby på Sportkanalen, biljardspelet och den internationella backpacker-stämningen i loungen. Minnena från vår första resa till NZ för elva år sedan som nygifta med egna ryggsäckar kommer till oss.

Vi har hunnit med mycket sedan sist vi skrev för tre veckor sedan. Avokadofarms-vistelsen övergick i projektet sälja-bilen-och-byta-upp-oss-till-en-husbil med vistelseort Auckland, NZ miljonstad. Vi provkörde gamla ombyggda Bedford-ambulanser från 1981, vingliga lastbilar med en husvagn fäst på flaket, smidiga Ford Escort:er med inbyggt kök, toa, våningssäng och dusch. I Sverige finns husvagnar från 80-talet för överkomliga summor, på NZ finns dylika husbilar. Ingen kör med husvagnar i detta kulliga och bergsrika landskap, här har husbilar varit vanligt länge.

Mellan provkörningarna huserade vi hos våra vänner Ron & Kay. Ett 70+par, amerikaner som kom till NZ med tre barn på 70-talet som missionärer till en kommuniteten på Great Barrier Island, två timmars båtresa utanför NZ kust. Ron har svensk mamma, indian-pappa och har en fascinerande rikedom av vishet, historier, livserfarenhet och ödmjukhet. Hans fru Kay besitter det största hjärta vi mött. Behöver vi nämna att vi fylldes till bredden av meningsfull gemenskap, vilosam tillvaro och kärlek i överflöd? Tänk så nära man kan komma andra människor på så kort tid. Spännande saker hände både med det yttre och det inre av oss under den veckan. Till det yttre kan nämnas att vi fick ett erbjudande som överträffade våra vildaste drömmar om en fortsatt resa i husbil. Vänners vänner erbjöd oss ett fenomenalt pris på att hyra deras super-duper-flashiga plastic-fantastic-husbil under sju veckor. Vi bestämde oss för att behålla våran fyrhjulsdrivna van och ta en långresa ner i hyr-husbilen till glaciärerna, fjorderna samt våra vänner Pernilla, Andrew & lilla George på Sydön. En dröm som efter elva år på övernaturligt sätt nu blir sann. Vi är ödmjukt fascinerade över denna godhet och innerligt tacksamma, spända av förväntan och lyckliga över att veta hur vi ska bo under så många veckor. Satellit-TV, aircondition, utdragbart soltak, micro… vi får lägga upp bilder nästa vecka när vi flyttar in i den. Boendefrågan tar mycket av varje dags energi och kräver mycket av oss som vuxna så att barnen har det bra. Det ska bli fantastiskt att få ha huset ”på ryggen” och stanna varhelst utan att behöva ta hänsyn till en enda omständighet. Ösregn i dagar t.e.x!

Genom Ron & Kay fick vi möjligheten att besöka just kommuniteten på den isolerade ön Great Barrier Island och såg framför oss att man där levde som vi föreställt oss själva i drömlivet. Veckan hos dem med deras berättelser tände gamla visioner inom oss. Orama – namnet på en kristen kommunitet med ekologisk trädgård för självförsörjning, musikprofil, rikt outdoor-liv med kajaking, bergsklättring och vandringar, socialt arbete för utslagna, överlåtna medarbetare, korallrev utanför fönstret i en turkos vik, regnskogen bakom husknuten, ingen el på ön, enkelhet i praktiken och ett stillsammare tempo. Efter en dramatisk högvågad båttur dit och ett dygn av volontärs-arbete kan man kortfattat säga att drömmen sprack som en bubbla ut i en våg av magsjuka på ön. Vi flydde för vår familjs bästa i ett litet 8-manna flygplan och tillskriver hela upplevelsen ”erfarenheter som för en framåt i livet”. Vi lärde oss oerhört mycket av äventyret, dyrköpt men övertydligt.

Vi tog några dagar för att sortera intrycken inne i Auckland, innan resetarmen sög och vi drog iväg igen. En tredagars sväng upp till Coromandel, NZ motsvarighet till Österlen. Makalös natur, storslagna stränder, toppenväder och riktigt gott kaffe (En stad eller en by bedöms på Hoelstad-skalan utifrån sitt kaffe och sin cheesecake. Tydligt avgörande faktorer) Vi åkte ett litet turisttåg upp i regnsskogen. Ett järnvägsbygge förverkligat av en visionär/pionjär som kunde erbjuda besökare den första entimmes-tågfärden efter 32 år av byggnation med egna medel. Det finns många fascinerande entusiaster i detta land som genomför sin dröm.

Vi grävde oss en egen spa-pool på Hot Water Beach där kokande vatten bubblade upp ur sanden och blandades till perfekt temperatur av havets vågor. Vi delade erfarenheter med caféägare, njöt havsbrus till nattssömn och frukostmusik. Samtalade om livet under stjärnorna och sprang ikapp på stranden. Vi gick vandringar ut till avlägsna stränder, kokade pumpa-soppa på gasspis i skuggan av kaktusar och kvällssurfade i solnedgången. Vi bråkade också med svärmar av kvällsmyggor, bråkade med varandra, suckade över värmen och tyckte pengarna rann ur fickorna på oss.

Skönt var det då att styra kosan upp i bergen tillbaka till farmen Haurata där vi jobbade för mat och husrum i februari i fjol. Återseendet var vilsamt, fårhjordarna välkomnande och det lilla trähuset högst uppe på berget befriande avskilt, 6 km från farmen. Sist minns både vi och våra värdar där att vi led av att det var för ensamt, denna gång njöt vi avskildheten. Lustigt hur olika man kan uppleva samma plats beroende på vad som rör sig i ens inre. Bad i floden, regnpromenad ut på bergskammen, plättar med kakao till fikat, lek i fårskjulet, fönsterputsning. Middag med grannar och lokalt vin, långa sovmornar, spadgrävning av komposten, uppsamlande av handflatestora kottar perfekta som ved. Springrunda med tjurmöte på vägen, små vit-rumpade vildkaniner runt fötterna, läckande innertak som läckte in regndroppar i ansiktet på natten och utedass.

Ett dygn tog vi oss dock ner till civilisationen och fick roliga och inspirerande möten med vänner från förra resorna. Donna som vi lärde känna för elva år sedan som vi på något märkligt sätt klickar så bra med varje gång vi ses. Ett sant möte i nuet samtidigt som vi hinner uppdatera oss på vad som hänt sedan sist. Vi fick också en eftermiddag med det svenska läkarparet från Linköping som varvat ner sin stressiga livsstil, som de själva tyckte, i ekorrhjulet i Sverige och på alla plan bytt upp sig i livskvalité med ett liv på NZ´s östkust. Tanken lockar oss onekligen, som ni kanske förstår!

Vi fick tyvärr lämna farmen en dag tidigare än tänkt p.g.a. det våldsamma regnandet. Eller rättare sagt, vi fick gärna stanna men med varningen ”vägen kan rasa samman och ni kan bli fast i veckor utan el” sov vi en natt med stressande ångest och tog på beslutet att rulla nerför berget och dra oss vidare mot Tauranga där vi ska hämta husbilen på tisdag. Vi hann således inte med allt det vi hade hoppats på Haurata men börjar se att vi nu istället upplever något annat istället. Vår resa handlar inte längre så mycket om vart vi är när, utan den är en ständigt pågående process där vi i omgångar möter andra och oss själva vilket utvecklar oss, ger oss näring och tar oss vidare i våra visioner, formar våra drömmar och ger oss möjlighet att bygga vidare på dem båda. Något som vi båda har som drivkraft och som gör att vi vågar det andra aldrig skulle ens tänka på att genomföra.

Någon skrev ” Fast allting kan ju inte bara vara underbart, även om det i stort sett är bra? Jag menar, man får ju ont i magen och blir varm och irriterad även på NZ...”

Jag försökte tänka ut något tillfälle det hänt, men kunde inte minnas det. Det händer förstås men det bekommer oss inte. Det goda fyller oss så mycket mer. Så känns det nu. Säkert kommer vi igenom smekmånaden och det underbara blandas upp med annat. Kanske är det en mardröm att bo i en husbil med satelit-TV??? Fortsättning följer… :)