Kreativitet

Vi sa i ett svagt ögonblick att vi nu väntar på nya äventyr. Och det kom redan en timme söder om storstan.

Söndag eftermiddag passade vi på att besöka en gudstjänst i en församling vi fascinerats mycket av redan i Sverige. En pionjärförsamling som växt från några personers vision till fem stadsdelförsamlingar varav vi besökte den i centrum. I miljonstaden Auckland är parkering, precis som i alla andra storstäder, ett problem för gudstjänstbesökare. Att som ny (läs yngre än när staden byggdes) församling utan ärvd kyrkobyggnad hitta lämplig tomt eller lokal att leva församlingsliv i är sällan enkelt. Församlingen LIFE i Auckland löste alla såna problem på ett väldigt kreativt sätt; de köpte helt enkelt ett gammalt köpcentrum. Eget parkeringshus i bottenvåningen och flera stora salar till både samlingslokaler, gudstjänstlokal, barnaktiviteter och tillhörande smålokaler. Allting i hela gudstjänst lokalen svartmålat och det satt rigg efter rigg med ljuskannor i taket – en ljussättares dröm (läs Ola) Ruskigt duktigt lovsångsband med fräna trumlösningar – drömmande trummisars dröm (läs Alvin & Ingrid) Riktigt bra ljud, luftig lokal i sin mörkerhet, direkt avskalat prat och en lyckad balans mellan ett professionellt kontra personligt bemötande för oss som nya besökare. Som de entreprenörer vi är fascinerades vi av deras kreativitet, deras direkthet, deras fokus på det enkla budskapet uttryckt med absolut senaste tekniska lösningarna som verktyg. Inspirerande!

Efter en tankning på McDonalds rullade vi söderut. Med huset på ryggen - alltså bilen vi reser i och kan sova i - tänkte vi se hur många av de 100 milen ner till målet vi orkade avverka innan vi hittade ett lämpligt ställe för natten. Bilen hade precis klarat besiktningen efter några småreparationer så vi kände oss trygga med att rulla iväg. Men så i en uppförsbacke kom det där ljudet tillbaka, som vi skönjt tidigare. Då bara vid fuktigt väder och högst tillfälligt, men nu var det mer ihållande och irriterande högt. Alvin tyckte i baksätet att ljudet var perfekt för hans tidsfördrivande lek med leksaksbilarna:
”Jag leker att ljudet är däckskrik på mina Hot Wheels-bilar! Perfekt.”

Det gick ett tag men så insåg till och med vi, som de totalt novisa bilmekaniker vi är, att det var läge att stanna och i alla fall lyfta på motorhuven för att undersöka vart ljudet kom ifrån. Vi hittade en koloni sniglar som vi bestämde oss för nog inte skulle bo inne i motorn. Men även fast Engla kastade bort dem fortsatte ljudet. Nåväl, Ingrid stängde av motorn och Ola tog på sin allra bästa pappa-ska-nog-kunna-ordna-det-här-nu-min.
”Försök starta nu så får vi se om det hjälpte att spänna den där remmen lite”

Ingrid provar. Just det; automatväxel.
”P” ligger inte i.
Då går det inte att starta.
Dra, dra i kryckan och växla rätt.
Vrida om nyckeln. Host. Tyst. Död.

Hm.
Det var ju fläktremmen som lät, vad nu?
Ska batteriet dö på oss också!!??!
Nog för att ett bilbatteri inte alltid mår så bra efter att en bil stått avställd åtta månader, men vi hade ju kollat det och hade ju laddat upp det.

Nåväl, vägkanten vi parkerat vid var ju ganska angenäm ändå. Svårt att slå upp tältet bara som vår packning kräver för att vi ska kunna bädda upp inne i bilen.
Hm. Kreativitet.

En plastad filt på gräset under bilen och in med resväskorna på den. Sådär, regnskyddade (för naturligtvis skulle det börja regna just i detta nu) In med barnens surfbrädor under bilen, de klarar utomhusvädret, likaså tältet i sin kappsäck och plastbackarna med campingutrustning och vårt lilla apotek.
Så kunde vi bädda om och knö in oss i bilen. Något mysljus för kvällen var det ju inte tal om eftersom batteriet var dött, men fiffigt nog hade vi parkerat på lagom avstånd från byns enda gatlykta. Ett litet apotek har vi, som sagt, men just i år när vi skulle packa i Lännäs valde vi bort flaskan med hostmedicin.
”Vi använder ju ALDRIG den och behövs det finns det väl att köpa på NZ”

Alvins hosta kulminerade denna natt. Rått och kallt, regnet fortsatte. Bara för att man inte KAN starta bilen och köra till ett apotek eller till ett inomhusboende eller vad vi nu skulle ha löst situationen med om bilen kunde ha hostat igång, så händer det. Hosta. Säkert värre i vårt minne än vad den faktiskt var.
Dåligt samvete för vad vi utsätter barnen för.
Oron för kostanden av bilreparationen (vilken alltid är tio gånger högre om natten än i verkligheten)
Misären att ligga där inknölad i en bil i det tropiska regnet. (Att alla andra gånger ha ansett friheten att sova i samma bil som den största av gåvor, var förstås som bortblåst)

Just det; det kom förstås in femtiotvå myggor under den millisekund vi öppnade bildörren för att hämta något ur bagageluckan. Myggkrig i skenet av dataskärmen, som i alla fall lyste lite. Myggmos i biltaket som nu är vackert svartfläckigt. Alla myggor blev i alla fall mördade. Nån timme efter att barnen somnat och nån timme innan hostan började.

Till slut var det morgon. En sann hjälte, 89 år och gammal slaktare och vår tillfälliga granne, tog in oss i sitt kök och lät oss äta vår frukost under hans underhållande utläggningar om japanerna i första världskriget, tårtor en vän skickade från Texas varje jul, svenska stålindustrin och hans 62-åriga sons förehavanden. Men han lät också Engla ge flasklammet mjölkflaska till frukost, bytte ut våra två knäckta ägg mot två hela, tog kort på oss som han stolt skulle visa för vänner och inte minst; lät oss göra vår morgontoalett i husets fasciliteter. Små saker som betyder så mycket när man sovit i en bil under himmelens regn en natt utan att riktigt veta vart.

Vår bilförsäkring på NZ täckte bärgningshjälp som kunde förklara kopplingen mellan fläktremmen och batteriet. Flera hjälpsamma kunniga medmänniskor längs vår väg idag har till slut lett oss till Rotorua där vi har tid för reparation imorgon lagom till elvakaffet. Staden som luktar fis där det bubblar och fräser ur varenda buske. Vi har lyxat till i kväll det och hyrt in oss i en liten stuga på en camping vid strandkanten. En strand där man med spade kan gräva sig ner till det kokande vattnet.

Vi fick ljuvliga kvällsbad i de tre oliktempererade mineralpoolerna och i den efterföljande duschen snålades det i sanning inte på varmvatten. Jordskopan är så tunn här att kokande varm lera bubblar upp ur marken i stadsparken, det ryker ur dagvattenbrunnarna i asfalten och ett fint dis av sulfat ligger i varje näsborre. Det luktar verkligen fis och vi fascineras över hur många som valt denna stad till sin hemstad. Gratis varmvatten i all ära… man kanske vänjer sig vid odören? I trädgården där vi bor finns en ”hangi”, en underjordisk ugn. Recept låg på köksbordet; fyll en gryta med kött, rotfrukter och grönsaker och täck med folie. Låt ligga i den grävda gropen i marken minst 3,5 timme innan du serverar den. Det traditionella maori-sättet att tillaga sin middag med hjälp av jordens egna vulkaniska värme från det innersta av jordklotet. Vi stekte korv i en stekpanna, kände att det inte var läge för några utmaningar ikväll.

Att få bada utomhus i en 40 gradig mineralpool under regntunga skyar och därefter sova i riktiga sängar hör till livets goda.
Hostmedicin på flaska hade de också här!
Så nu hoppas vi på en lång och god natts sömn, till styrka och välmående för hela familjen på äventyr!