God kväll, eller god morgon, beroende på vart ni befinner er!
Här har vi haft en alldeles vanlig dag. Molnigt och fuktigt på morgonen, sol framåt lunch, en stekhet eftermiddag och en alldeles ljuvlig kvall. Nya Zeeland har nämligen vänligheten att låta det regna på natten, vara lite molnigt på morgonen for att sedan åter skapa en solig dag. Svensk sommar tycker vi nästan alltid innebär en solig och ljuvlig morgon, men när man äntligen kommit så långt att picnickorgen är färdigpackad och man laddat för en dag på stranden så kommer molnen. Eller hur?
För de som inte fått en helhetsbild av hur vi i tanken lagt upp denna resa tänkte jag ge en kort resumé. Det finns en världsomspännande organisation som heter Willing Workers On Organic Farms, WWOOF (uttalas som hunden låter) När man, som vi, blir medlemmar i den organisationen får man tillgång till det valda landets alla värdar, i det har fallet Nya Zeelands tusen mer eller mindre ekologiska farmer som gärna tar emot arbetare för både nytta och nöje. Som arbetare jobbar man fyra timmar om dagen (per vuxen) mot mat och husrum, inga pengar involverade. Vi ringer själva och avtalar med varje värd, och det är brukligt att stanna en vecka, stannar man tre har man varit där väldigt länge. Inte alla värdar har stora farmer, utan man kommer som arbetare och deltar i familjelivet på en "lifestyleblock" som de kallar det. Alltså en liten farm på landsbygden där man odlar och har djur för sin egen försörjning. En hjälpande hand och ett kulturellt utbyte är välkommet hos de värdar som deltar.
För tio år sedan reste vi landet runt i en gammal skruttig Toyota och jobbade på det här sättet på ca 20 farmer under sex månader, då utan barnen. Det är ett fantastiskt sätt att få lära sig de mest oväntade saker, uppleva något nytt, möta människorna i landet och klara sig undan ekonomiskt. Att resa på det här sättet med barn är en helt ny upplevelse för oss, men eftersom våra barn mer eller mindre fötts in i vår verksamhet som vi driver i Sverige är de vana att vara med oss när vi arbetar, och det har fungerat väldigt bra hittills. Vi har också medvetet valt att kontakta farmer som har djur, får för vår egen skull eftersom vi fullkomligt älskar de djuren, hästar och katter för Englas skull och barnfamiljer med stora Lego-lådor för Alvins skull. ;-)
När vi anlände till NZ för två veckor sedan hade vi ordningssamt bokat hotell fyra nätter och sen fått erbjudande att bo en vecka hos vänners vänner på en paradisö utanför storstaden Auckland innan vi skulle igång med farmarbetet. Alla missförstånd som kunde uppstå uppstod och allt som kunde krångla krånglade, så därför har vår start här nere blivit väldigt rörig. OK för barnen - de är lyckliga och tappra över alla hem de hamnat i på två veckor - men ganska slitsamt för oss två vuxna. Att inte veta vart man ska sova med två små älskade barn på kvällen i ett främmande land kräver en del arbete för att hålla sig lugn och verka som man har koll! Barnen har fått gå först hela tiden och adderat med allt praktiskt vi varit tvungna att lösa har det inte blivit så mycket vila än. Men vi fullkomligt ÄLSKAR att vara här.
Alvin saknar dock svensktalande kompisar med jämna mellanrum, Engla sin gosedjurshäst Pilgrim som fick stanna i Lännäs. Vi vuxna saknar bröd från eget bageri (de degiga toast i plastpåse de har här är rent tragisk brödkultur. Det tycker t.o.m. NZ själva. Kanske har bagerskan en mission här?!?) men annars inget än!
Så tillbaka till den här dagen. Ola har satt upp get-stängslet så det blev färdigt. Ingrid har bakat bröd på gårdagens mjöl från stenkvarnen i den vedeldade ugnen i farmhuset. Ola slog till med att plocka vilda björnbär och bjuda på smulpaj till efterrätt. Alvin och Ingrid har slängt sig med ved, Engla har fått rida på den fullstora hästen genom skogen, barnen har härjat i värmen på en hemmagjord Waterslide (typ vattenrutschkana med hjälp av plast och trädgårdsslang) Ingrid har rensat mer ogräs, vi har lärt oss om avmaskning av getter, fotat fula grisar och skrämt höns. Ingrid tog en kvällspromenad och tog ett snack med 50 kalvar i kvällssolen. Alvin har överträffat sig själv i polisbil-ambulans-brandbils-lego-bygge och bebisen i huset har skrikit sig hes av ett läskigt insektsbett.6-åringen i huset har paketerat alla sina leksaker i tidningspapper åt oss för att ge presenter, 11-åringen har vänt på dygnet, mamman i familjen jobbat via dators med sitt forskar- resp universitetsläraryrke med bebisen vid bröstet mitt i storfamiljskaoset. Kinesen som också jobbar här ockuperar telefonen och fåglarna kvittrar så det nästan skär i öronen.
Imorgon lämnar vi detta spännande bygge - när man bor och arbetar mitt i en familj och huserar i deras hem samt delar alla måltider, brukar tre nätter vara ganska lagom. Detta är ett sätt för oss att ta oss till de ställen vi längtat efter att återvända till och ett sätt att möta nya äventyr utan att ha behövt vinna en miljon kronor innan. Imorgon bär det av mot huvudstaden Wellington, vidare med färjan till Sydön för att så småningom hamna på nästa farm. Men helgen har vi för oss själva och då passar vi på att sova i vår van. Kanske lyxa till det med ett hotell på vägen, vem vet?
Oj, vad långt det blir varje gång man skriver! Och ändå känns det som vi inte fått med någonting. Förmodligen upplever vi en massa. Kom ihåg att det gör ni också där hemma, det är bara lätt att man inte ser det. Varje möte med en annan människa är stort - vi har ju egentligen bara varandra när allt kommer omkring.
Kramar och glädje från oss gnm Ingrid
torsdag 28 januari 2010
Himlen runt hornet
I dag har varit en fantastisk dag! Lisa Nilssons 90-tals hit Himlen runt hornet har gatt som ett mantra genom mitt huvud idag.
Vi rymde fran not-farmen. Till och med Engla, som annars ar en valdigt tapper sjal, tyckte inte att det var vart laskig mat och mogligt boende ens for att fa mata flasklammet morgon och kvall. Vi hade lovat att stanna och arbeta pa farmen med notterna till pa torsdag och forsokte verkligen harda ut. Torsdag skulle namligen vara dagen D da det skulle bli farklippning av ull (Ola och Ingrids stora passion) Men helt omoget harligt befriat bestamde vi oss morgon nummer tre att det fick vara nog! Inte skulle val vi anvanda var dyra semestertid till nagot sant har? Det finns ju faktiskt 100 farmer i var bok som vi kan ringa till och be om att fa komma. Varre an detta kunde det knappast bli, skrev en lapp och drog!
Och det blev det i sanning inte heller. Efter att busigt fnittrande ha mumsat glass pa var rymmarstrat joinade vi en Gipsy Fair lite langre soderut. Olas extrakusin Pernilla bor p[ NZ med sin man Andrew och de lever annu mer harligt befriat an vi i en sann HUS-BIL. Helt enkelt ett trahus pa en lastbil. Som klippt ur en sagovarld ur Harry Potter. De reser runt tillsammans med 20 andra husbilar som ett zigenargang, fast bara jamforbart med folkgruppens basta och mest positiva rykte och egenskaper, och arrangerar marknader runt om i landet 8 manader per ar. Vilka skapelser dessa bilar var. Och vilket bemotande vi fick! WOW!
Efter avslutat arbete for deras del foljde vi med Pernilla, Andrew och den lilla bebisen i magen ut till den dramatiska strandremsan och hade BBQ i den ljumma kvallen till vagornas brus. Vi har nu fixat sa vi kan sova alla 4 i var van och blev saledes granne for 2 natter med den trollska husbilen som de under flera ar snickrat pa. Deras boende kombinerar det basta av ett trahus med plastic-fantastic-husbilen vi ar varna att se hemma pa svenska vagar. Kok, soffa, sang, toa, dusch, hela balatten inrymt i tra pa ett 14 kvm flak. Vi jobbar pa att ladda upp lite bilder.
Val dar bredvid harliga manniskor kande vi alla fyra att vi antligen landade i bade sjal, kropp och hjarta. Det har i sanning tagit tid att varva ner, det ar nastan otackt att upptacka vilket overvarv vi gatt pa de senaste sex aren. Tur att vi har tio veckor pa oss att riktigt softa ner for att komma hem mjuka och goa till pask!
I kvall sitter jag pa farm nummer tva. Lika ruffigt och nastan lika fuktiga och mogliga madrasser, men hos en familj som vikt nagra dagar att vara vara vardar. Helt fantastiskt! Vilken skillnad det gor med en varm valkomnande familj och vallagad, god mat i riklig mangd. Da kan man sta ut med manga oskona madrasser... Vi vaknade imorse till nygraddade plattar och hemmagjord yoghurt. Frun i huset meddelade att hon precis skulle ga ut och mjolka geten for att kunna erbjuda farsk mjolk till kaffet. Som jobb fick vi idag satta upp stangsel runt dammen for att inte getterna ska falla dari, rensa ogras runt majsplantorna och aka till en nybyggd vaderkvarn och kopa stenmalet NZ mjol. Himlen for en bagerska! EFter en eftermiddagsfika med lite surf och 4 wheel drive med var van pa beachen blev det BBQ i tradgarden med kott fran farmen, nyupplockade farskpotatisar, gudomliga oliver, nybakt brod och harligt sallskap. Familjen har fem barn mellan 4 manader och 14 ar, och vi samsas om arbetet, som uppenbarligen inte finns nagon brist pa, med en kines som ocksa tar sig runt landet genom att arbeta pa farmer. Vi traffar dagligen en nio veckors hundvalp, 2 katter, 30 getter med langa oron, 2 kor, 5 hastar, 30 hons och nagra myggor.
Havsvattnet ar korallgront, luften fuktig och varm, barnen sover sott, teet smakar gott, bilen gar bra, reserutten ligger klar, vi ar friska och krya, solbrannan borjar grundas, en skon natt vantar, stjarnorna tindrar, vi ar lediga och bast av allt - vi borjar forsta att vi faktiskt ar det.
Tack for alla tankar ni sander oss! Det betyder sa mycket.
Stora krama rutan pricka over a & o genom Ingrid, denna gang
tisdag 26 januari 2010
Skrivet 22 jan och till slut uppladdat efter mycket krångel på en tvättmaskinsaffär i Hawera
den 22 januari 2010 utanför New Plymouth.
Dagen började äventyrligt med att vi sovit i bilen någonstans längs vägen, något man absolut inte får enligt osäkra källor. Nya Zeeland har ingen allemansrätt, varför det är vanskligt att campa någon annanstans än på campingar. Men det gick bra och var riktigt roligt att se barnens ögon när vi dukade frukost (toastbröd, jordnötssmör, nyplockad avokado och a-yoghurt m flingor) inne i bilen.
Sen tog vi oss genom en floddal så spektakulär att både Ingrid och jag kände oss helt slut av alla intryck efter några timmars färd. Som tur var kom vi snart fram till The Jury Garden, där vi ska bo och vara i några dagar.
Nu är det kväll och jag sitter i det mögliga hus vi fått att sova i och undrar över livet. Varför gör man som man gör? Idag har vi plockat nötter – tusentals nötter. Jag har krattat rent under maccadamiaträden och format högar av alla löv, bambubarkbitar, kodynga, fårlortar, kvistar och bark, samt förhoppningsvis nötter. Sen har Ingrid och barnen sorterat ut nötterna och lagt i en säck. Vi har fått samma feta fårkorv med cole slaw & toast till både lunch och kvällsmat. Lagt hungriga barn och duschat oss rena i en vattenskadad del av ett wool shed utan ordentlig handduk att torka sig med.
Inte är det för dessa upplevelser som vi åkt till andra sidan jorden? Nej, men de är en del av resan. Man kan ju fokusera på det jobbiga, eller se det befriande! Idag har våra söta änglar till barn fått fler upplevelser än på länge. Vakna i mysiga lakarn bredvid en fårhage vars kullar böljar som inget annat. Engla fått vara med och mata ett flasklamm och Alvin sörjt en död sparv. De har matat höns och plockat och ätit solmogna plommon tillsammans med Cassie, den fyraåriga flickan på farmen. Här på farmen finns vildkaniner, meterstora ålar, hästar, får, kor, höns, kalkoner och små gulliga kycklingar – som en 4H-gård, fast på riktigt!
Nu är det dags att sluta sina intrycksfyllda ögon. Imorgon serveras gröt från halv 8, sen är det fyra timmars arbete innan vi efter lunch kan åka in till närmsta samhälle och köpa en gryta, eller åka till havet, eller… Ja, det är ju som sagt i morgon.
Dagen började äventyrligt med att vi sovit i bilen någonstans längs vägen, något man absolut inte får enligt osäkra källor. Nya Zeeland har ingen allemansrätt, varför det är vanskligt att campa någon annanstans än på campingar. Men det gick bra och var riktigt roligt att se barnens ögon när vi dukade frukost (toastbröd, jordnötssmör, nyplockad avokado och a-yoghurt m flingor) inne i bilen.
Sen tog vi oss genom en floddal så spektakulär att både Ingrid och jag kände oss helt slut av alla intryck efter några timmars färd. Som tur var kom vi snart fram till The Jury Garden, där vi ska bo och vara i några dagar.
Nu är det kväll och jag sitter i det mögliga hus vi fått att sova i och undrar över livet. Varför gör man som man gör? Idag har vi plockat nötter – tusentals nötter. Jag har krattat rent under maccadamiaträden och format högar av alla löv, bambubarkbitar, kodynga, fårlortar, kvistar och bark, samt förhoppningsvis nötter. Sen har Ingrid och barnen sorterat ut nötterna och lagt i en säck. Vi har fått samma feta fårkorv med cole slaw & toast till både lunch och kvällsmat. Lagt hungriga barn och duschat oss rena i en vattenskadad del av ett wool shed utan ordentlig handduk att torka sig med.
Inte är det för dessa upplevelser som vi åkt till andra sidan jorden? Nej, men de är en del av resan. Man kan ju fokusera på det jobbiga, eller se det befriande! Idag har våra söta änglar till barn fått fler upplevelser än på länge. Vakna i mysiga lakarn bredvid en fårhage vars kullar böljar som inget annat. Engla fått vara med och mata ett flasklamm och Alvin sörjt en död sparv. De har matat höns och plockat och ätit solmogna plommon tillsammans med Cassie, den fyraåriga flickan på farmen. Här på farmen finns vildkaniner, meterstora ålar, hästar, får, kor, höns, kalkoner och små gulliga kycklingar – som en 4H-gård, fast på riktigt!
Nu är det dags att sluta sina intrycksfyllda ögon. Imorgon serveras gröt från halv 8, sen är det fyra timmars arbete innan vi efter lunch kan åka in till närmsta samhälle och köpa en gryta, eller åka till havet, eller… Ja, det är ju som sagt i morgon.
tisdag 19 januari 2010
Detta underbara land har mottagit familjen Hoelstad med öppna armar. En klarblå himmel, strålande sol, varma vindar och leende människor. Som vi har längtat tillbaka sedan vi var här för tio år sedan - vi var ganska nervösa att landet förskönats för mycket i våra huvuden! Men tänka sig - vi är till och med överraskade av allt positivt vi möter.
Vi har landat i miljonstaden Auckland och bor på ett superbra lägenhetshotell. Vi landade i fredags efter en utmanande 40-timmars resa och har nu börjat vänja oss vid att allting är uppochner. Barnen skrattar mycket åt att uppåt är neråt och tvärtom - vi hänger ju uppochner på
jordklotets undersida när vi går omkring här. Natt blev dag och vinter blev sommar.
Superunderställ och fleecetröjor blev shorts. Vi hoppar i sandalerna och kliver ut i sommaren. Utan att driva café. Fantastiskt efter sex intensiva cafésomrar i Lännäs.
Resan började i onsdags med panikmorgon i Lännäs och en akututryckning av rörmokaren pga av en pajjad vattenpump och rykande hett, brunt vatten ur kallvattenkranen. Vidare var vår flight till London inställd, upptäckte vi när vi äntligen nådde Arlanda. Då var vi inte långt till gråten.
December och början av januari har inneburit mest olyckor och sjukdomar för oss i familjen, så dessa sista motgångar var nästan mer än vi kunde bära.
Men till London kom vi, efter panik hos Engla över bultande bihålor. Ingen rolig flygdebut för hennes del. Ångest hos föräldrarna över att barnet skulle gråta sig genom de 30 återstående timmarna till Nya Zeeland. Men ett apotek i London gav skrikrosa medicin som Engla snällt tog och all värk försvann! (vi valde att inte undra var den innehöll...) 11-timmars flighten till Hong Kong gick bra, och svininfluensahysterin där borta var komisk. HongKong-bor med munskydd och feberkontroller över hela flygplatsen gjorde timmarna där nästan filmiskt komisk. Vi kunde dock säkert vandra omkring som "räddade" svenskar efter genomgången massvaccinering.
Mera flygplansmat i små lådor och påsar intogs för att fördriva de sista 10 timmarna mellan HongKong och Auckland, Nya Zeeland. Krumma gjorde vi oss också för att på olika akrobatiska vis försöka få lite sömn i flygplansstolarna. Varsin skärm med filmer, spel och annan underhållning via fjärrkontroll underlättade också för småbarnsföräldrarna som skulle hålla två barn stillasittande och samtidigt nöjda.
Att så landa på Nya Zeeland var stort. Dofterna, vindarna, kullarna, fåren, dialekten, ljuset - allt var där!
I detta läge som småbarnsfamilj var vi glada över att förutseende ha bokat hotellrum. Det som på nätet såg ut att vara ett superbra val av lägenhetshotell visade sig överträffa även de vildaste önskningar. Ett i stort sett ouppackat kök med glänsande maskiner och utensilier, skinande
badrum med tvättmaskin och torktumlare, två vita vackra sovrum med ljuvliga sängar, en
himmelsk soffa vid en plattskärm åså en balkong med glasräcke på 15:e våningen med utsikt över Aucklands innerstad och hamnen, havet och kullarna. Helt makalös service och en fantastisk möjlighet att bara få vara trött, nyresen familj med tio veckor av äventyr framför.
På första försöket hittade vi vår bil, som vi ska få ta över imorgon. En ljuvlig van som vi kan sova i och resa runt landskapet i. En stor satsning, men vi tror den kommer bli en trogen följeslagare som kommer göra vår resa! Det känns bra att ha ett litet "bo" när allt annat kommer vara så
förändeligt - framförallt ur barnens perspektiv.
Vi har nu, under 4 dagar i Auckland fixat det praktiska med Internetuppkoppling, mobilnummer och så bilen. I morgon bär det av till en färja som tar oss ut på paradisön Waiheke strax utanför
Auckland. Vi ska övernatta två nätter där hos vänner till Olas kusin Tindra, och sedan luffa oss söderut för att nå vår drömfarm på norra delen av Sydön.
Nu skrev jag, trots mitt beslut att låta bli, i alla fall vad vi skulle göra. Vi har hårt försökt att sluta
berätta för barnen vad vi "ska göra". För bara under dessa fyra dagar har vi måst ändra oss tusen
gånger. På resande fot kan man lägga ner att planera - vi håller på att lära oss att släppa kontrollen
och bara följa med. Detta kommer bli en resa för oss på många plan - vad kul att ni vill följa oss.
Lämna mer än gärna en kommentar så vi hittar lite spår efter er som läser det vi skriver. Av två
anledningar: ett tecken hemifrån i främmande land är ovärderligt (det vet ni som har varit iväg
långt borta från nära och kära) samt då vet vi vilka vi skriver till. Det är alltid så härligt att ha
ansikten framför sig när man berättar och beskriver. Det är så mycket lättare och roligare än att
skriva ut i tomma luften! :)
Nu kallar väskorna - imorgon bitti ska de vara packade för nya äventyr.
Allt gott hälsar
Ola & Ingrid, Engla & Alvin
(genom Ingrid)
Vi har landat i miljonstaden Auckland och bor på ett superbra lägenhetshotell. Vi landade i fredags efter en utmanande 40-timmars resa och har nu börjat vänja oss vid att allting är uppochner. Barnen skrattar mycket åt att uppåt är neråt och tvärtom - vi hänger ju uppochner på
jordklotets undersida när vi går omkring här. Natt blev dag och vinter blev sommar.
Superunderställ och fleecetröjor blev shorts. Vi hoppar i sandalerna och kliver ut i sommaren. Utan att driva café. Fantastiskt efter sex intensiva cafésomrar i Lännäs.
Resan började i onsdags med panikmorgon i Lännäs och en akututryckning av rörmokaren pga av en pajjad vattenpump och rykande hett, brunt vatten ur kallvattenkranen. Vidare var vår flight till London inställd, upptäckte vi när vi äntligen nådde Arlanda. Då var vi inte långt till gråten.
December och början av januari har inneburit mest olyckor och sjukdomar för oss i familjen, så dessa sista motgångar var nästan mer än vi kunde bära.
Men till London kom vi, efter panik hos Engla över bultande bihålor. Ingen rolig flygdebut för hennes del. Ångest hos föräldrarna över att barnet skulle gråta sig genom de 30 återstående timmarna till Nya Zeeland. Men ett apotek i London gav skrikrosa medicin som Engla snällt tog och all värk försvann! (vi valde att inte undra var den innehöll...) 11-timmars flighten till Hong Kong gick bra, och svininfluensahysterin där borta var komisk. HongKong-bor med munskydd och feberkontroller över hela flygplatsen gjorde timmarna där nästan filmiskt komisk. Vi kunde dock säkert vandra omkring som "räddade" svenskar efter genomgången massvaccinering.
Mera flygplansmat i små lådor och påsar intogs för att fördriva de sista 10 timmarna mellan HongKong och Auckland, Nya Zeeland. Krumma gjorde vi oss också för att på olika akrobatiska vis försöka få lite sömn i flygplansstolarna. Varsin skärm med filmer, spel och annan underhållning via fjärrkontroll underlättade också för småbarnsföräldrarna som skulle hålla två barn stillasittande och samtidigt nöjda.
Att så landa på Nya Zeeland var stort. Dofterna, vindarna, kullarna, fåren, dialekten, ljuset - allt var där!
I detta läge som småbarnsfamilj var vi glada över att förutseende ha bokat hotellrum. Det som på nätet såg ut att vara ett superbra val av lägenhetshotell visade sig överträffa även de vildaste önskningar. Ett i stort sett ouppackat kök med glänsande maskiner och utensilier, skinande
badrum med tvättmaskin och torktumlare, två vita vackra sovrum med ljuvliga sängar, en
himmelsk soffa vid en plattskärm åså en balkong med glasräcke på 15:e våningen med utsikt över Aucklands innerstad och hamnen, havet och kullarna. Helt makalös service och en fantastisk möjlighet att bara få vara trött, nyresen familj med tio veckor av äventyr framför.
På första försöket hittade vi vår bil, som vi ska få ta över imorgon. En ljuvlig van som vi kan sova i och resa runt landskapet i. En stor satsning, men vi tror den kommer bli en trogen följeslagare som kommer göra vår resa! Det känns bra att ha ett litet "bo" när allt annat kommer vara så
förändeligt - framförallt ur barnens perspektiv.
Vi har nu, under 4 dagar i Auckland fixat det praktiska med Internetuppkoppling, mobilnummer och så bilen. I morgon bär det av till en färja som tar oss ut på paradisön Waiheke strax utanför
Auckland. Vi ska övernatta två nätter där hos vänner till Olas kusin Tindra, och sedan luffa oss söderut för att nå vår drömfarm på norra delen av Sydön.
Nu skrev jag, trots mitt beslut att låta bli, i alla fall vad vi skulle göra. Vi har hårt försökt att sluta
berätta för barnen vad vi "ska göra". För bara under dessa fyra dagar har vi måst ändra oss tusen
gånger. På resande fot kan man lägga ner att planera - vi håller på att lära oss att släppa kontrollen
och bara följa med. Detta kommer bli en resa för oss på många plan - vad kul att ni vill följa oss.
Lämna mer än gärna en kommentar så vi hittar lite spår efter er som läser det vi skriver. Av två
anledningar: ett tecken hemifrån i främmande land är ovärderligt (det vet ni som har varit iväg
långt borta från nära och kära) samt då vet vi vilka vi skriver till. Det är alltid så härligt att ha
ansikten framför sig när man berättar och beskriver. Det är så mycket lättare och roligare än att
skriva ut i tomma luften! :)
Nu kallar väskorna - imorgon bitti ska de vara packade för nya äventyr.
Allt gott hälsar
Ola & Ingrid, Engla & Alvin
(genom Ingrid)
torsdag 31 december 2009
En tillbakablick 10 år
Ola & Ingrid på Nya Zeeland år 2000
Fårfarmen Te Hapu
Två fåraherdar ute för att "shifting sheep" i arla morgonstund.
Vandringen till hagarna gick över berg, strand och genom "bush"
Vandringen till hagarna gick över berg, strand och genom "bush"
Ingrid i "the shearing shed" - ullklippningsskjulet.
Jerseyko-bonden Stu
Vi hjälper Stu att flå en kalv vi just skjutit mellan ögonen.
Här var livet på riktigt!
Ola på höskullen hos kobonden som firade sin
födelsedag fyra gånger om året. Vi levde "happy days"
då vi hade många födelsedagar att ta igen!
torsdag 24 december 2009
Dan före dopparendan
Hur jag än försöker så kommer ingen julefrid.
Jag ska göra ett försök att slå in lite julklappar till tonerna av lite julmusik så kanske den kommer. Eller så är det som någon sa: "Det är inte hur man har det, utan hur man tar det."
Barnen är förväntansfulla och ligger pirriga i sina sängar. Julstrumpan på plats och snön ligger vit på fur och gran...
Endast mamma och pappa är vakna.
Fick riktig resfeber när jag köpte ett speciellt kollegieblock att anteckna sånt som ska ordnas innan vi åker. Både reserelaterat och sånt som ska lösas så hemmavid funkar medan vi är borta. Beställa besiktning på bilen, förlänga reseskyddet i hemförsäkringen, kontakta bekanta på NZ, mm mm.
Listan riskerar att bli längre än önskelistan.
Men det kanske är i sin ordning så här dan före dan?
Nu - lite julcarols!
Tio veckor om tre veckor
Det börjar bli på riktigt nu. Bara 25 dagar kvar… sen åker vi!
Idag satt vi kring matbordet och firade att hela familjen fått jullov! Ingrid och jag brukar ibland tala med barnen på engelska och fråga frågor som de kanske kan få på NZ. ”How are you?”, ”What’s your name?”, ”How old are you?”, osv. Engla och Alvin är väldigt duktiga men brukar bara tycka det är roligt en stund. Under pepparkaksglassefterrätten gled vi hur som helst osökt in på att resonera om resan. Vi försökte göra restider och tidsskillnader lite mer greppvänliga för barnen. Hur många timmar vi ska stanna på olika flygplatser, osv.”Oj, nu börjar jag bli nervös” sa Ingrid plötsligt. I maggropen kände jag samma sak, även om jag inte sa något. Från snö och -17gr, till ett högsommarvarmt Nya Zealand – genom att åka upp 11 000 meter i luften och äta och sova där i närmare 30 timmar. För att inte tala om tidsskillnaden, +12 timmar. Hur förbereder man sig för en sådan förändring?
Nu har vi fått väldigt bra restider, med långa nattflygningar och den där extra bonustimmen i London och Honk Kong. Så man kan få nått annat i sig än flygplansmat Finns det lekplatser på Hong Kong Airport? Någon som har bra tips på vad man kan göra med barn i ett flygplan? Enligt reklamfilmerna på YouTube har Cathay Pacific en nytt högmodern underhållningspanel vid varje säte! Hoppas det stämmer. När vi flög med Garuda för tio år sedan fick man försöka se filmduken över axeln på den framför.
Frågade Alvin vad som kändes bäst med att åka till Nya Zealand. ”Att så se delfiner!” kom svaret instinktivt.Är det något som känns knepigt då? ”Att alla ska prata engelska hela tiden…” (Men jag vet en som lyssnar intensivt på en språkkurs pappan laddade hem i mitten av hösten och brände på CD.) Engla var inte lika ängslig för just den delen:
”Det är nog jobbigt i början, men jag tror man vänjer sig ganska fort.Jag menar, vi ska ju vara där i två och en halv månad! Så vi hinner ju lära oss engelska.”
Så självklart i en sjuårings befriade värld!
Idag satt vi kring matbordet och firade att hela familjen fått jullov! Ingrid och jag brukar ibland tala med barnen på engelska och fråga frågor som de kanske kan få på NZ. ”How are you?”, ”What’s your name?”, ”How old are you?”, osv. Engla och Alvin är väldigt duktiga men brukar bara tycka det är roligt en stund. Under pepparkaksglassefterrätten gled vi hur som helst osökt in på att resonera om resan. Vi försökte göra restider och tidsskillnader lite mer greppvänliga för barnen. Hur många timmar vi ska stanna på olika flygplatser, osv.”Oj, nu börjar jag bli nervös” sa Ingrid plötsligt. I maggropen kände jag samma sak, även om jag inte sa något. Från snö och -17gr, till ett högsommarvarmt Nya Zealand – genom att åka upp 11 000 meter i luften och äta och sova där i närmare 30 timmar. För att inte tala om tidsskillnaden, +12 timmar. Hur förbereder man sig för en sådan förändring?
Nu har vi fått väldigt bra restider, med långa nattflygningar och den där extra bonustimmen i London och Honk Kong. Så man kan få nått annat i sig än flygplansmat Finns det lekplatser på Hong Kong Airport? Någon som har bra tips på vad man kan göra med barn i ett flygplan? Enligt reklamfilmerna på YouTube har Cathay Pacific en nytt högmodern underhållningspanel vid varje säte! Hoppas det stämmer. När vi flög med Garuda för tio år sedan fick man försöka se filmduken över axeln på den framför.
Frågade Alvin vad som kändes bäst med att åka till Nya Zealand. ”Att så se delfiner!” kom svaret instinktivt.Är det något som känns knepigt då? ”Att alla ska prata engelska hela tiden…” (Men jag vet en som lyssnar intensivt på en språkkurs pappan laddade hem i mitten av hösten och brände på CD.) Engla var inte lika ängslig för just den delen:
”Det är nog jobbigt i början, men jag tror man vänjer sig ganska fort.Jag menar, vi ska ju vara där i två och en halv månad! Så vi hinner ju lära oss engelska.”
Så självklart i en sjuårings befriade värld!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)