Här lullar vi runt och allt går i slowmotion. Riktigt skönt och lätt att falla in i eftersom alla andra gör likadant runtomkring. Julstressen, som faktiskt fanns här också (fast mer som inför en stor midsommarfest med allt som ska ordnas) är över och NZländarna har fått semester. Shorts och flip-flop-sandaler, camping på stranden och enkelt liv med grillen i centrum.
Farmlivet påverkas inte av naturliga skäl inte så mycket av semestrar - familjen vi bor hos home-schoolar dessutom sin pojke så hä finns ingen stress över tidiga skolmornar - utan naturen och djuren fortsätter ju sin gång året runt. Här går istället livet i en jämn takt hela året. Man tar dagen mer som den kommer och inser att ingenting iaf kommer bli färdigt, så det är ingen idé att skynda. Det är förstås en sanning med modifikation, människor är ganska lika i sin strävan efter resultat överallt, men vi finner mer av det avslappnade tänkandet här än i "effektiva" Sverige. Vi anammar det gladeligen.
Dagarnas jobb innebär avv slita upp murgröna med rötterna. De växer som en korsochtvärsmatta på marken mellan träden, samt slingrar sig uppför stammarna och suger kraft från skörden. Att hitta avokados som fallit ner i grönskan är svårt så här vill de att mattan ska bort. Det är ett riktigt slitgöra och 2 timmar om dagen med det jobbet gör att man upptäcker muskler man inte visste fanns! Vi som mest tränar mus-arm och löparben hemma ;) Men det är ett tillfredställande jobb eftersom det blir tydligt synligt resultat!
Vi bor i en liten hydda och kokar soppa på en spik. Med avokado till i absurda mängder - OJ, så gott det är!! Familjen som äger farmen hamnade i en personlig knepig situation dagen efter vi kom hit och den deal att vi skulle jobba 4 timmar om dagen mot mat och husrum fick ändras. Vi står istället för vår egen mat och får bo här mot 2 timmars jobb om dagen, vilket egentligen passar oss ganska bra nu när vi väl ställt om oss. Vi förstår mer än väl hur orken i en familj snabbt kan ta slut och hur skör man är trots viljan och ambitionerna. Vi har hittat ett fint, öppet och ärligt sätt att kommunicera med familjen och är glada för det.
De har en femårig son, Ronan, som barnen haft mycket roligt ihop med så långt. Man riktigt ser hur de alla tre lägger massor av energi på att kommunicera. På svenska, engelska, med tår, fingrar, ljud och rörelser och "bla-bla-bla-språket" om inte resten räcker till. Våra barn har lärt sig att förstå väldigt mycket engelska och har från att bara stå och se oförstående ut kommit till steget att våga nicka och skaka på huvudet för att nu också hitta modet till att svara yes please eller no thanks. Till och med börja uttrycka egna önskemål. Vi peppar dem allt vi kan och gläds över att se hur de kommunicerar och upplever på egen hand. I fjol var de alltid väldigt begränsade av språkbarriären som endast vi kunde hjälpa dem över - de var väldigt beroende av oss - och det är en väldig lättnad för både dem och oss att utvecklingen går vidare.
Ni skulle sett Alvin när han spelade cricket på juldagen med en åttaårig NZ pojke. Han växte nog tio cm på den timmen. Bollsinne har han gott om och självförtroendet fick en ordentlig skjuts av att han vågade ge sig in i leken. Tänk vad en boll kan göra två barn emellan! Alvin har tidigare tyckt att all kontakt med andra än oss varit väldigt svår, jobbig och lite väl utmanande, så den här cricketmatchen var verkligen en vändpunkt som gav honom mod och uppmuntran att fortsätta kontakt med andra barn.
Alvin är vår fantastiska clown. När helst vi andra grottar ner oss kommer en uppiggande dans eller en ordvits. Bellmanhistorier är favoriten just nu. Om och om igen! Han älskar social samvaro och vill göra tillsammans. Han känner sig så hemma här så han ibland glömmer bort att vi är på NZ. Är vi ute på en utflykt kan han säga "När vi kommer hem ska jag..." åså nämner han något i Lännäs, som om vi var på väg hem till vårt hus. "Mamma, du får påminna mig om att vi är på NZ om jag tycker det är konstigt att vi ska dra murgröna. För då kommer jag ju ihåg!" Ett uttryck för att han, trots språket, känner sig väldigt väl här.
Engla njuter av alla djur vi möter. Här matar hon honörna och rastar dem utanför sitt hägn. Flyttar igelkottar från vägen så ingen ska köra på dem, livräddar pingviner på stranden, drömmer om hästritter, läser om småkryp, undervisar oss alla om fåglarnas beteenden och pratar som den naturligaste sak i världen med varje katt vi möter. Hennes redan stora hjärta och empati växer och kombinerat med den kunskap hon suger in är det en ljuvlig utveckling för en förälder att se.
Idag klipper barnen fyrverkerier av ett gammalt papper, igår lekte de skepp i avokadoträdens kronor, de utvecklar lekar som fortgår vart vi än befinner oss. En PET-flaska och en sandal blir en raket, en bebisgunga en kittel på restaurang, den andra gungan ett serveringsbord. En pinne, lite tejp och en halv avokadokärna blir naturligtvis ett trollspö smyckat med en illgrön tuschpenna, träflisor på backen blir en hoppbana och en vanlig kvällsdusch blir ett äventyr.
Idag är det nyårsafton och vi på NZ blir de första i världen att möta det nya året. Vi är medbjudna till vänner av familjen och hoppas på en mysig kväll. Vi fick riktigt anstränga oss för att komma ihåg vart vi lagt lite snyggare kläder. Här traskar vi runt i sköna slitna trasor och ingen reagerar - alla ser likadana ut. Härligt befriande. Men också kul att få göra sig lite fin till ikväll.
Gott nytt år där ni befinner er. Nästa år kommer det bästa!
fredag 31 december 2010
tisdag 28 december 2010
Försök till sammanfattning - det är svårt att skriva kort...
Dags att avge en samlad rapport tror jag. Vi har haft ljuvliga dagar sedan vi skrev sist. Vi har nu varit på Nya Zeeland i 11 dagar och stortrivs. Vi känner alla fyra att det är en enorm skillnad att komma tillbaka så snart efter vår förra resa. Vi minns nu hur kämpigt vi hade att anpassa oss till allt det nya sist. Då tog det tre veckor innan vi kunde börja slappna av. Denna gång gick vi in i viloläge redan första dagen.
Vi landade den 17 dec och tillbringade fyra dagar i huvudstaden Auckland. Det regnade konstant vilket egentligen var ganska skönt. Alla krav på att upptäcka och uppleva försvann och vi njöt vårt hotellrum. Och vi har ju sett staden förr. Vi gjorde ett tappert försök att besöka Auckland Zoo, men efter fyra timmar i ösregn var vi alla överens om att hotellrummet ändå vann överlägset över giraffer och zebror.
Den 20 dec checkade vi ut och tog en taxi två timmar norrut till farmen Te Rata. Den sista farmen vi besökte i mars där vi också lämnade vår bil för vinterförvaring. Tack vare farmare Bert var bilen nybesiktigad och kör-klar. Vi fick två fina dagar med Bert och familjen Borger på Te Rata. Vi plockade hundratals ägg, utfodrade grisar och höns och strukturerade oss för vidare resa. Barnen fann varandra snabbt – våra två samt familjens tre äldsta; James 7 år, Miriam 6 år samt Lilian på 2,5. Lillasyster Sara, 1 år, fann sig gärna i Ingrids famn.
Den 22 dec packade vi in oss i bilen och drog norrut, så långt norrut man kan komma på NZ. Vi hade bokat plats på en camping vid stranden där vi slog upp vårt tält. Det fascinerande med NZ är att varje vy faktiskt ser ut som i broschyren – så även denna camping. Turkost vatten, gyllene sand, lummig grönska, hibiskusträd runt hörnet, palmer som vajjar, klarblå himmel. Magnifikt.
Vi fick en fantastisk julafton med julklappsutdelning på morgonen med klappar under IKEA:s grangirlang i plast och Instant snow på burk från Teknikmagasinet. Strandpicnic med symbolisk julskinka och senap på mackan samt kaffe och russinkaka på eftermiddagen. Det var en sån där dag när allting stämde, allting synkade och alla var på gott humör samtidigt! Allt var så avslappnat men samtidigt pirrigt av förväntan, allt i en skön blandning. Vi var alla överens om att det var den bästa julafton vi haft tillsammans!
Juldagen bjöd på äventyr. Vi åkte 90 mile beach med vår fyrhjulsdrivna bil. På NZ skiftar tidvattnet 3 meter i höjdled vilket förändrar stränderna enormt flera gånger per dygn. Längst norrut finns en strandremsa på 5 mil som man kan åka om man har koll på tidvattnet. 3 timmar på var sida om högvatten kan man köra på stranden med bil och vi tajmade in ett race i 80 km/h på juldagens eftermiddag. Engla räddade livet på en liten pingvin längs ”vägen”, vi borrade ner fötterna i miljontals snäckskal och beundrade den vidsträckta vyn där vi susade fram. För att ta sig upp tillbaka på vägen måste man köra genom en flod – uppströms. Vi tog fart och tjöt av skratt, samtidigt som bilen fick den perfekta underredstvätten! Dagen avslutades vid Cape Reinga, fyren på udden där Tasmanska havet möter Stilla havet. Ingenting mellan oss och Australien eller oss och… vad blir det? Korea?
Annandagen var födelsedag. Härligt lyckad även den!
”Mamma, du får välja vart du vill sitta för du fyller år” Flätade prästkragar och oranga liljor till födelsedagsbarnet.
Lyxfrukost, våghoppning tills alla kläder var blöta, färska ostron till lunch, kvällspromenad i delfinrik bukt toppat med kvällsdopp i pool på campingen för natten invid ett vattenfall. Vi somnade rika av upplevelser under en daddelpalm till dånet av det forsande vattnet.
Den 27e bjöd på kajakpaddling på morgonen, färjetur till pittoreska byn Russel på eftertmiddagen som erbjöd oss lyxfika vid strandkanten. Vidare färd söderut till välkomnande middag på den avokadofarm vi nu befinner oss. Vi har en egen liten ”hut”, mer som en koja eller ett krypin än en stuga. I all enkelhet har vi boat in oss och ikväll kokat soppa på en spik. Eller rättare sagt lagat mat av en tomat grannen tappade utanför dörren, avokados som ramlat ner på taket, ägg med gyllene gula från förra farmen och egengjorda chips av en gammal kumera. Lite jordgubbar med en överbliven yoghurt var som pricken över i:t ikväll. Enkelhetens lov.
Avokadofarmen ägs av Vanya & Anne med deras son Ronan, 5 år. Stadsmänniskor som studerat, jobbat med och intresserat sig för stora världsekonomiska frågor och dragit slutsatsen att när världsekonomin kollapsar är den man rik om äger näringsrik jord där solen skiner och vattnet flödar. De köpte denna bit land, en av de mest näringsrika och bördiga i världen för tre år sedan, och strävar mot att bli självförsörjande och har kommit en fascinerande god bit på väg. Deras livshistoria utmanar, inspirerar och undervisar. Vi fascineras över deras långsiktiga tänkande kombinerat med närvaro i nuet samt deras kvalitetsmedvetenhet. Enkelhet kombineras med avancerad kunskap och djupt grundade filosofier.
Idag har vi dragit ogräs. Murgröna som klättrar metervis upp längs avokadoträden! Vi som inte ens kan hålla liv i en likadan i kruka hemma i köksfönstret – här växer de som, ja just ogräs! De suger kraft från trädens möjlighet att bära frukt och man vill därför få bort dem. Hårt jobb men skönt att få använda musklerna.
Här blir vi förhoppningsvis över nyår och åker vidare nästa vecka. Just nu letar vi husbil för att se om vi kan byta upp oss från den bil vi har nu och bli ”self-sufficent” som det heter här. Alltså kunna klara oss tre dagar utan andra fasciliteter än de som finns med oss i bilen. Vi hoppas det går vägen.
Men nu en dusch ute i skjulet i beck-mörkret före kvällsteet. Tur att vi tog med Englas rosa cykellyse-fjäril med stark LED-lampa i packningen. Man kan i sanning behöva bli LEDd för att hitta rätt ute under avokadoträden i den mörka kvällen. Men de säger att det är värt det, att duschen är skön och varm och det finns gott om vatten!
Vi landade den 17 dec och tillbringade fyra dagar i huvudstaden Auckland. Det regnade konstant vilket egentligen var ganska skönt. Alla krav på att upptäcka och uppleva försvann och vi njöt vårt hotellrum. Och vi har ju sett staden förr. Vi gjorde ett tappert försök att besöka Auckland Zoo, men efter fyra timmar i ösregn var vi alla överens om att hotellrummet ändå vann överlägset över giraffer och zebror.
Den 20 dec checkade vi ut och tog en taxi två timmar norrut till farmen Te Rata. Den sista farmen vi besökte i mars där vi också lämnade vår bil för vinterförvaring. Tack vare farmare Bert var bilen nybesiktigad och kör-klar. Vi fick två fina dagar med Bert och familjen Borger på Te Rata. Vi plockade hundratals ägg, utfodrade grisar och höns och strukturerade oss för vidare resa. Barnen fann varandra snabbt – våra två samt familjens tre äldsta; James 7 år, Miriam 6 år samt Lilian på 2,5. Lillasyster Sara, 1 år, fann sig gärna i Ingrids famn.
Den 22 dec packade vi in oss i bilen och drog norrut, så långt norrut man kan komma på NZ. Vi hade bokat plats på en camping vid stranden där vi slog upp vårt tält. Det fascinerande med NZ är att varje vy faktiskt ser ut som i broschyren – så även denna camping. Turkost vatten, gyllene sand, lummig grönska, hibiskusträd runt hörnet, palmer som vajjar, klarblå himmel. Magnifikt.
Vi fick en fantastisk julafton med julklappsutdelning på morgonen med klappar under IKEA:s grangirlang i plast och Instant snow på burk från Teknikmagasinet. Strandpicnic med symbolisk julskinka och senap på mackan samt kaffe och russinkaka på eftermiddagen. Det var en sån där dag när allting stämde, allting synkade och alla var på gott humör samtidigt! Allt var så avslappnat men samtidigt pirrigt av förväntan, allt i en skön blandning. Vi var alla överens om att det var den bästa julafton vi haft tillsammans!
Juldagen bjöd på äventyr. Vi åkte 90 mile beach med vår fyrhjulsdrivna bil. På NZ skiftar tidvattnet 3 meter i höjdled vilket förändrar stränderna enormt flera gånger per dygn. Längst norrut finns en strandremsa på 5 mil som man kan åka om man har koll på tidvattnet. 3 timmar på var sida om högvatten kan man köra på stranden med bil och vi tajmade in ett race i 80 km/h på juldagens eftermiddag. Engla räddade livet på en liten pingvin längs ”vägen”, vi borrade ner fötterna i miljontals snäckskal och beundrade den vidsträckta vyn där vi susade fram. För att ta sig upp tillbaka på vägen måste man köra genom en flod – uppströms. Vi tog fart och tjöt av skratt, samtidigt som bilen fick den perfekta underredstvätten! Dagen avslutades vid Cape Reinga, fyren på udden där Tasmanska havet möter Stilla havet. Ingenting mellan oss och Australien eller oss och… vad blir det? Korea?
Annandagen var födelsedag. Härligt lyckad även den!
”Mamma, du får välja vart du vill sitta för du fyller år” Flätade prästkragar och oranga liljor till födelsedagsbarnet.
Lyxfrukost, våghoppning tills alla kläder var blöta, färska ostron till lunch, kvällspromenad i delfinrik bukt toppat med kvällsdopp i pool på campingen för natten invid ett vattenfall. Vi somnade rika av upplevelser under en daddelpalm till dånet av det forsande vattnet.
Den 27e bjöd på kajakpaddling på morgonen, färjetur till pittoreska byn Russel på eftertmiddagen som erbjöd oss lyxfika vid strandkanten. Vidare färd söderut till välkomnande middag på den avokadofarm vi nu befinner oss. Vi har en egen liten ”hut”, mer som en koja eller ett krypin än en stuga. I all enkelhet har vi boat in oss och ikväll kokat soppa på en spik. Eller rättare sagt lagat mat av en tomat grannen tappade utanför dörren, avokados som ramlat ner på taket, ägg med gyllene gula från förra farmen och egengjorda chips av en gammal kumera. Lite jordgubbar med en överbliven yoghurt var som pricken över i:t ikväll. Enkelhetens lov.
Avokadofarmen ägs av Vanya & Anne med deras son Ronan, 5 år. Stadsmänniskor som studerat, jobbat med och intresserat sig för stora världsekonomiska frågor och dragit slutsatsen att när världsekonomin kollapsar är den man rik om äger näringsrik jord där solen skiner och vattnet flödar. De köpte denna bit land, en av de mest näringsrika och bördiga i världen för tre år sedan, och strävar mot att bli självförsörjande och har kommit en fascinerande god bit på väg. Deras livshistoria utmanar, inspirerar och undervisar. Vi fascineras över deras långsiktiga tänkande kombinerat med närvaro i nuet samt deras kvalitetsmedvetenhet. Enkelhet kombineras med avancerad kunskap och djupt grundade filosofier.
Idag har vi dragit ogräs. Murgröna som klättrar metervis upp längs avokadoträden! Vi som inte ens kan hålla liv i en likadan i kruka hemma i köksfönstret – här växer de som, ja just ogräs! De suger kraft från trädens möjlighet att bära frukt och man vill därför få bort dem. Hårt jobb men skönt att få använda musklerna.
Här blir vi förhoppningsvis över nyår och åker vidare nästa vecka. Just nu letar vi husbil för att se om vi kan byta upp oss från den bil vi har nu och bli ”self-sufficent” som det heter här. Alltså kunna klara oss tre dagar utan andra fasciliteter än de som finns med oss i bilen. Vi hoppas det går vägen.
Men nu en dusch ute i skjulet i beck-mörkret före kvällsteet. Tur att vi tog med Englas rosa cykellyse-fjäril med stark LED-lampa i packningen. Man kan i sanning behöva bli LEDd för att hitta rätt ute under avokadoträden i den mörka kvällen. Men de säger att det är värt det, att duschen är skön och varm och det finns gott om vatten!
måndag 20 december 2010
Tacksam i skymmningen
Jag sitter på ett trädäck på hemma hos Burt & Rebecca. Runt om mig faller natten och en himmelsk ro lägger sig över farmen. Ljumma vindar smeker runt benen luften fylls med nattens dofter. Det prasslar lätt i bladen på rosenbusken som blommar med stora vita blommor i rabatten bredvid mig. Bredvid står nått som liknar en baldersbrå, även den i full blom. Min utsikt, det som ännu skymtas, mörkret faller snabbt nu, skyms lite av en bambubuske. Strax nedanför den står olivträdet vi planterade för nio månader sedan. Det verkar klarat sig fint. Borta i hönshusen lägger sig hönorna småkacklande till ro. Hela naturen stannar av och stillar sig för natten. I fjärran hörs allt tydligare cikadornas spel.
Upplevelsen är så stor! Nästintill mäktig. Närmaste jämförelsen är som den finaste kvällen en svensk sommar kan erbjuda.
Jag ler åt minnet av hur barnen idag plockade solmogna jordgubbar ur landet efter middagen. Ett lanne som kantas av bananpalmer och som i övrigt prunkar av pumparankor, brytbönor, tomater och majs.
Som Ingrid skrev är vi just hemkomna från en lyckad Skattjakt, sk geocaching. Med hjälp av koordinater från internet letar man med en GPS reda på skatter i skog o mark. I ett stort ihåligt träd fann Alvin en Toy Story-soldat och Engla hittade en fin snäcka. I utbyte la de ner nyckelringar med Örebro Slott och svenska flaggan. På andra sidan vägen var fikonen nästan mogna.
Jag sitter här på verandan och känner mig både rik och lyckligt lottad som får uppleva detta! De underbara dofterna och den överdådiga naturen. Överallt växer de mest fascinerande växter. Under vår skattjakt vandrade vi bland jättestora kauriträd som växte jämte panfas (en sorts ormbunksträd) och spretiga palmer. Ni vet en sån där halvmeterhög palm i kruka som man köper för 69kr på IKEA. Skillnaden är bara att de här växer vilt och gärna blir 2 m höga. Jag är trött i orket då hjärnan på högvarv försöker sortera in allt som å ena sidan är så nytt, men som å andra sidan känns så hemvant. Dofter, ljud och språk som förunderligt bara finns där. På ett annat plan tänker hjärnan inte alls. Det är stopp. Nuet är nog.
Naturens närhet är nog. Det är stort.
En upplevelse och känsla i en annan del av världen den 20 december 2010. En upplevelse som gör mig så tacksam!
God natt Nya Zeeland och god morgon Sverige!
Upplevelsen är så stor! Nästintill mäktig. Närmaste jämförelsen är som den finaste kvällen en svensk sommar kan erbjuda.
Jag ler åt minnet av hur barnen idag plockade solmogna jordgubbar ur landet efter middagen. Ett lanne som kantas av bananpalmer och som i övrigt prunkar av pumparankor, brytbönor, tomater och majs.
Som Ingrid skrev är vi just hemkomna från en lyckad Skattjakt, sk geocaching. Med hjälp av koordinater från internet letar man med en GPS reda på skatter i skog o mark. I ett stort ihåligt träd fann Alvin en Toy Story-soldat och Engla hittade en fin snäcka. I utbyte la de ner nyckelringar med Örebro Slott och svenska flaggan. På andra sidan vägen var fikonen nästan mogna.
Jag sitter här på verandan och känner mig både rik och lyckligt lottad som får uppleva detta! De underbara dofterna och den överdådiga naturen. Överallt växer de mest fascinerande växter. Under vår skattjakt vandrade vi bland jättestora kauriträd som växte jämte panfas (en sorts ormbunksträd) och spretiga palmer. Ni vet en sån där halvmeterhög palm i kruka som man köper för 69kr på IKEA. Skillnaden är bara att de här växer vilt och gärna blir 2 m höga. Jag är trött i orket då hjärnan på högvarv försöker sortera in allt som å ena sidan är så nytt, men som å andra sidan känns så hemvant. Dofter, ljud och språk som förunderligt bara finns där. På ett annat plan tänker hjärnan inte alls. Det är stopp. Nuet är nog.
Naturens närhet är nog. Det är stort.
En upplevelse och känsla i en annan del av världen den 20 december 2010. En upplevelse som gör mig så tacksam!
God natt Nya Zeeland och god morgon Sverige!
Kvällste på verandan
Syrsorna spelar. Det blåser varmt. Vi har just avslutat skattjakt i regnskogen. Barnen sover snart. Mörkret sänker sig över de fårbeklädda böljande kullarna. Tillvaron andas frid.
Idag har vi åkt taxi med en vild indisk taxichaufför - 140 km/h på krokiga bergsvägar gör att man når målet snabbt... Vi har plockat hundratals nylagda ägg idag med barnen. Våra vänner, familjen Borger, har tagit emot oss med öppen famn. Vår bil har fått oss tillbaka, den har tålmodigt stått här på farmen Te Rata och väntat 9 månader. Alvin har fått mata getterna igen. Engla har fått instruera sin mamma om hur äggen ska sorteras. Vi har ätit hemstoppad korv till middag. De jämnåriga NZ barnen har fått svenskt älg-godis och bokstavskex med Å,Ä och Ö från Ica Odenshallen. Det gick hem!
Vi är tillbaka på farmen vi lämnade i mars. Farmen där vi fann likasinnade vänner. Vänner som precis som vi är entreprenörer, som lever ett liv mer än att de har ett jobb, har barnen med i allt de gör och jobbar tillsammans som gift par. Som tagit det bästa av 50-talet och placerat det i modern kontext.
Vi andas in inspiration, fylls av sinnesintryck, varvar ner till viloläge och tar emot godhet.
Stort.
Fint.
Tryggt men ändå så utmanande.
Vi vilar i nuet och ser med tillförsikt framåt.
Med en kopp kvällste på verandan.
Idag har vi åkt taxi med en vild indisk taxichaufför - 140 km/h på krokiga bergsvägar gör att man når målet snabbt... Vi har plockat hundratals nylagda ägg idag med barnen. Våra vänner, familjen Borger, har tagit emot oss med öppen famn. Vår bil har fått oss tillbaka, den har tålmodigt stått här på farmen Te Rata och väntat 9 månader. Alvin har fått mata getterna igen. Engla har fått instruera sin mamma om hur äggen ska sorteras. Vi har ätit hemstoppad korv till middag. De jämnåriga NZ barnen har fått svenskt älg-godis och bokstavskex med Å,Ä och Ö från Ica Odenshallen. Det gick hem!
Vi är tillbaka på farmen vi lämnade i mars. Farmen där vi fann likasinnade vänner. Vänner som precis som vi är entreprenörer, som lever ett liv mer än att de har ett jobb, har barnen med i allt de gör och jobbar tillsammans som gift par. Som tagit det bästa av 50-talet och placerat det i modern kontext.
Vi andas in inspiration, fylls av sinnesintryck, varvar ner till viloläge och tar emot godhet.
Stort.
Fint.
Tryggt men ändå så utmanande.
Vi vilar i nuet och ser med tillförsikt framåt.
Med en kopp kvällste på verandan.
söndag 19 december 2010
Pa jakt efter tigrar i regnet
Pa NZ finns inga djur som ar farliga for manniskor. Inga ormar, inga farliga spindlar, knappt nagra rovdjur. Allt sant elande hamnade i Australien!
Forutom pa Zoo da, dit vi akte idag.. Vi ville ge barnen en riktig beloning for deras talomod med uppstressade talamodslosa packande foraldrar, lang och utmanande resa samt tidsomstallningen att vanda dag till natt. Vi satsade stort pa Auckland Zoo idag for att fa mota elefanter, lejon, tigrar, zebror, flodhastar och noshorningar. Men regnet det bara oste ner. Med tanke pa att vi i fjol hade tre regndagar pa tio veckor ar vi lite forbluffade over att ha fatt tre inledande regndagar pa denna vistelse. Tre av tre mojliga. Sa idag skulle det val anda klarna?!?
Men inte. Efter tre timmar grat Engla over vattnet som sipprade mellan tarna for varje steg i gympadojjorna och Alvin var blot in pa skinnet under regnjackan. Ingrid hade en rannil under luvan och endast Ola med sitt nya superduperregnstall orkade vara uppmuntrare. Lejonen ville bara ga in, aporna hade helt gomt sig och zebrorna sag deprimerande uppgivna ut pa sin stapp. Flodhastarna var nog de som trivdes bast i dagens vader! Inte allt man satsar pa blir lyckat, men sa har efterat ar vi stolta over att ha klarat annu en utmaning.
For i mangt och mycket ar det det som ger oss sa mycket har pa NZ. Att tillsammans peppa och klara mer an vi tror. Tillsammans. Vi ser barnen vaxa i bade mod, kunskap, uthallighet och stod for varandra. Och vi som foraldrar slutar vara sa pjaskiga ;) och lar oss att lita pa deras kompetens och formaga!
Kvallens grillande av marsmallows over oppen eld pa fyra lila stearinljus fran det indiska lilla Convenience Store nedanfor hotellet gjorde susen och nu sover de sma tindrande barnen gott med varsitt gosedjur i famnen. Att halla ordning pa nallarna Palle och Alvar ar nog den viktigaste uppgift vi som foraldrar har pa denna resa. Barnen klarar forvanansvart bra alla forandringar och forflyttningar bara vi behaller nagra enkla rutiner. Gosefiltar, nallar, frukostmusli, fredagsmys, LEGObygge och hoglasning av Bamsetidningar.
Nu till en laaaaang varm dusch pa vart hotellrum. Imorgon bar det av mot det enklare farmlivet dar man ater det som serveras och duschar om det finns regnvatten i tanken.
Forutom pa Zoo da, dit vi akte idag.. Vi ville ge barnen en riktig beloning for deras talomod med uppstressade talamodslosa packande foraldrar, lang och utmanande resa samt tidsomstallningen att vanda dag till natt. Vi satsade stort pa Auckland Zoo idag for att fa mota elefanter, lejon, tigrar, zebror, flodhastar och noshorningar. Men regnet det bara oste ner. Med tanke pa att vi i fjol hade tre regndagar pa tio veckor ar vi lite forbluffade over att ha fatt tre inledande regndagar pa denna vistelse. Tre av tre mojliga. Sa idag skulle det val anda klarna?!?
Men inte. Efter tre timmar grat Engla over vattnet som sipprade mellan tarna for varje steg i gympadojjorna och Alvin var blot in pa skinnet under regnjackan. Ingrid hade en rannil under luvan och endast Ola med sitt nya superduperregnstall orkade vara uppmuntrare. Lejonen ville bara ga in, aporna hade helt gomt sig och zebrorna sag deprimerande uppgivna ut pa sin stapp. Flodhastarna var nog de som trivdes bast i dagens vader! Inte allt man satsar pa blir lyckat, men sa har efterat ar vi stolta over att ha klarat annu en utmaning.
For i mangt och mycket ar det det som ger oss sa mycket har pa NZ. Att tillsammans peppa och klara mer an vi tror. Tillsammans. Vi ser barnen vaxa i bade mod, kunskap, uthallighet och stod for varandra. Och vi som foraldrar slutar vara sa pjaskiga ;) och lar oss att lita pa deras kompetens och formaga!
Kvallens grillande av marsmallows over oppen eld pa fyra lila stearinljus fran det indiska lilla Convenience Store nedanfor hotellet gjorde susen och nu sover de sma tindrande barnen gott med varsitt gosedjur i famnen. Att halla ordning pa nallarna Palle och Alvar ar nog den viktigaste uppgift vi som foraldrar har pa denna resa. Barnen klarar forvanansvart bra alla forandringar och forflyttningar bara vi behaller nagra enkla rutiner. Gosefiltar, nallar, frukostmusli, fredagsmys, LEGObygge och hoglasning av Bamsetidningar.
Nu till en laaaaang varm dusch pa vart hotellrum. Imorgon bar det av mot det enklare farmlivet dar man ater det som serveras och duschar om det finns regnvatten i tanken.
lördag 18 december 2010
Hog igenkanningsfaktor
Tillbaka! Magiskt! Vilken forman.
Efter en 40 timmars resa fran dorr till dorr ar vi ater pa vart alskade Nya Zeeland.
Vi sa till varandra nar vi landade att det ar sa markligt. Hur man kan aka allra langst hemifran, ur jordklotets perspektiv sett, och pa en gang kanna sig sa otroligt hemma.
Pa nagra timmar hittade barnen tillbaka till sina NZ lekar som de utvecklade i fjol. En kotte, en vattenpol och lite grus och full lekgladje. Den frihet de kanner har och hur den stimulerar deras fantasi ar sa pataglig.
Ingrids hjarna har stannat. Bara det ar i sig ett mirakel. Hennes hjarna arbetar standigt hemma. Med glada, bekymmersamma saval som kreativa amnen. Den ar allltid pa, men har nu, pa mindre an ett dygn, hamnat i vilolage. Sa ljuvligt skont!
Ola njuter den sota doften av landet och upplever helheten med alla sinnen. Kanslor vacks till liv och livet atervander!
Flygresan gick valdigt smidigt for att vara sa lang. 2 timmar till Amsterdam kandes som att vanta pa bussen en stund i forhallande till resten av resans langd. Flygplatsen dar var valdigt trevlig, logisk och inbjudande. 8 timmars flygresa senare hade vi fyrkantiga ogon av varsin underhallningsskarm pa framforvarande satesrygg, magar fyllda av allskons marklig flygplansmat och trotta kroppar efter fa timmars sittande somn. Flygbolaget KLM flyger vi aldrig med igen! Snorkig personal, tranga utrymmen, otrevliga tillsagelser och noppriga kuddar. Ja, tank att en nopprig resp en nytvattad fluffig kudde med frascht overdrag (som Cathay Pacific i fjol) kan paverka kvaliten pa en flygresa sa enormt! Man ar bra skor (o med prickar) dar 1 mil ovanfor jordens yta.
Vi landade i Peking och dar var det stressigt!!!! Kineser som skrek och viftade at oss att gora ditt och datt. Rev och slet i barnen, Alvin hade en riktigt otrevlig upplevelse i securitycheck:en. Gratandes av fornedring och trotthet kom vi till slut iaf pa planet till Auckland.
Med Air New Zeeland. Vilken lisa for sjalen.
Det ar nog bara Nya Zeelandarna som kan gora t.o.m. informationsfilmen om sakerheten ombord pa flyplanet till en underhallande komedi med rockbakgrundsmusik och dansande fotbollsproffs. Lattheten, humorn och gladjen ar sa mitt i livet pa NZ. Varfor inte gora nagot trakigt och uttjatat roligt, underhallande och lattsamt? Personalen var underbar, maten super, sovmojligheterna storre och de tolv timmar som sista flygresan tog kandes enkel.
I Peking lyckades de fa oss pa planet den sista strackan, men inte vart bagage. En underbar maori kvinna pa flygplatsen har pa NZ har lyckats lokalisera tva vaskor i Hong Kong vilka vi forhoppningsvis far i eftermiddag. Varfor Peking nu skulle dela pa vart bagage och skicka dem dit??! Trosorna borjar ta slut och de varma gympadojjorna ar svara att motivera barnen att ta pa, sa vi haller tummarna for att de dyker upp. Men vi ar sakra och valbehallna pa lagenhetshotell i miljonstaden Auckland dar vi sarskilt tackar for tvattmasknen med inbyggd torktumlare pa rummet! Pa mandag bar det av norrut ut till den farm dar var bil star och vantar pa oss. Dar borjar det enkla livet ur bekvamlighetssynvinkel. Tills dess njuter vi av att slosa pa varmvattnet, frossa i vita fluffiga hotellhanddukar och ha hela Aucklands storstadsutbud utanfor dorren. I jeans och gardagens troja ;)
Vad kul att du orkade lasa anda hit!
Klicka hemskt garna pa "X kommentarer" under inlagget har och skriv enkelt "hej" samt ditt namn i rutan (eller mer forstas)
Valj "Anonymt" under "Kommentera som"
Klicka pa "Skicka kommentar"\
Da ser vi om nagon last vad vi skrivit. En pytteliten halsning hemifran betyder oerhort mycket sa har langt borta. Det vet alla ni som rest langt bort lange!
Stor kram till er daruppe fran oss harnere
Efter en 40 timmars resa fran dorr till dorr ar vi ater pa vart alskade Nya Zeeland.
Vi sa till varandra nar vi landade att det ar sa markligt. Hur man kan aka allra langst hemifran, ur jordklotets perspektiv sett, och pa en gang kanna sig sa otroligt hemma.
Pa nagra timmar hittade barnen tillbaka till sina NZ lekar som de utvecklade i fjol. En kotte, en vattenpol och lite grus och full lekgladje. Den frihet de kanner har och hur den stimulerar deras fantasi ar sa pataglig.
Ingrids hjarna har stannat. Bara det ar i sig ett mirakel. Hennes hjarna arbetar standigt hemma. Med glada, bekymmersamma saval som kreativa amnen. Den ar allltid pa, men har nu, pa mindre an ett dygn, hamnat i vilolage. Sa ljuvligt skont!
Ola njuter den sota doften av landet och upplever helheten med alla sinnen. Kanslor vacks till liv och livet atervander!
Flygresan gick valdigt smidigt for att vara sa lang. 2 timmar till Amsterdam kandes som att vanta pa bussen en stund i forhallande till resten av resans langd. Flygplatsen dar var valdigt trevlig, logisk och inbjudande. 8 timmars flygresa senare hade vi fyrkantiga ogon av varsin underhallningsskarm pa framforvarande satesrygg, magar fyllda av allskons marklig flygplansmat och trotta kroppar efter fa timmars sittande somn. Flygbolaget KLM flyger vi aldrig med igen! Snorkig personal, tranga utrymmen, otrevliga tillsagelser och noppriga kuddar. Ja, tank att en nopprig resp en nytvattad fluffig kudde med frascht overdrag (som Cathay Pacific i fjol) kan paverka kvaliten pa en flygresa sa enormt! Man ar bra skor (o med prickar) dar 1 mil ovanfor jordens yta.
Vi landade i Peking och dar var det stressigt!!!! Kineser som skrek och viftade at oss att gora ditt och datt. Rev och slet i barnen, Alvin hade en riktigt otrevlig upplevelse i securitycheck:en. Gratandes av fornedring och trotthet kom vi till slut iaf pa planet till Auckland.
Med Air New Zeeland. Vilken lisa for sjalen.
Det ar nog bara Nya Zeelandarna som kan gora t.o.m. informationsfilmen om sakerheten ombord pa flyplanet till en underhallande komedi med rockbakgrundsmusik och dansande fotbollsproffs. Lattheten, humorn och gladjen ar sa mitt i livet pa NZ. Varfor inte gora nagot trakigt och uttjatat roligt, underhallande och lattsamt? Personalen var underbar, maten super, sovmojligheterna storre och de tolv timmar som sista flygresan tog kandes enkel.
I Peking lyckades de fa oss pa planet den sista strackan, men inte vart bagage. En underbar maori kvinna pa flygplatsen har pa NZ har lyckats lokalisera tva vaskor i Hong Kong vilka vi forhoppningsvis far i eftermiddag. Varfor Peking nu skulle dela pa vart bagage och skicka dem dit??! Trosorna borjar ta slut och de varma gympadojjorna ar svara att motivera barnen att ta pa, sa vi haller tummarna for att de dyker upp. Men vi ar sakra och valbehallna pa lagenhetshotell i miljonstaden Auckland dar vi sarskilt tackar for tvattmasknen med inbyggd torktumlare pa rummet! Pa mandag bar det av norrut ut till den farm dar var bil star och vantar pa oss. Dar borjar det enkla livet ur bekvamlighetssynvinkel. Tills dess njuter vi av att slosa pa varmvattnet, frossa i vita fluffiga hotellhanddukar och ha hela Aucklands storstadsutbud utanfor dorren. I jeans och gardagens troja ;)
Vad kul att du orkade lasa anda hit!
Klicka hemskt garna pa "X kommentarer" under inlagget har och skriv enkelt "hej" samt ditt namn i rutan (eller mer forstas)
Valj "Anonymt" under "Kommentera som"
Klicka pa "Skicka kommentar"\
Da ser vi om nagon last vad vi skrivit. En pytteliten halsning hemifran betyder oerhort mycket sa har langt borta. Det vet alla ni som rest langt bort lange!
Stor kram till er daruppe fran oss harnere
onsdag 24 mars 2010
Hönor, sol och delfiner
Engla plockar ägg som de lösgående hönorna lagt utanför sina reden - 660 ägg närmare bestämt.
Tane Mahuta, världens äldsta träd?
13 m i omkrets o över 60 m högt
På väg till Russel med färjan
delfiner
tisdag 23 mars 2010
Hemresa
Om sex timmar sitter vi på planet! Oooiiiiiiii! Vi är bra pirriga i magen och det känns otroligt märkligt att flyga runt halva jordklotet igen. Dessutom från högsommar till vinterkängor.
Vi har haft det fantastiskt bra in i det sista. Helt fantastiskt! Oron för att komma hem och vakna ur drömmen är påtaglig, men vi försöker hela tiden tala om för oss själva att det vi upplevt är verkligt och alltid kommer finnas med oss. Att ingen kan ta det ifrån oss och att det förmodligen har påverkat oss för lång tid framöver.
Barnen har inte längtat hem något mer än nån sekund under resan. Nu däremot börjar de se fram emot en massa saker hemma, när hemresan är påtagligt nära. (Underbart befriande hur nära nuet barn är!) Engla ser fram emot att komma hem till "djurklubben" i skolan, Alvin längtar till sina leksaksbilar, och morfar har byggt en ny säng till Engla medans vi varit borta som hon i sanning ser fram emot att få sova i. Vi vuxna ser fram emot ett eget kylskåp mest av allt. Och vi alla fyra en dusch med handtag så man slipper duscha som i gympaomklädningen på skolan med vatten ovanifrån. (omöjligt att duscha utan att blöta håret här!) Vi ser fram emot vitsippor, dagsmeja och lång skymning. Här blir det mörkt på en halvtimma - vi blir lika överraskade varje dag.
Nu en sista luftfylld toast och svindyr yoghurt (allt sådant fil-aktigt anses lyx här) med sliskig musli innan vi ska fördela packningen "rätt" i alla väskor. Handbagage kontra incheckningsväskor. Hoppas, hoppas, hoppas att vi inte har övervikt... de 9 kg av fårskinn oroar en aning ;) Och alla snäckor vi samlat, och vulkansten till Englas klass, och Manuka-honung till vårt skafferi och...
Fler bilder kommer vi lägga upp när vi kommer hem, för den som vill se. Det krävs tio minuter per bild med den långsamma Internetuppkoppling vi har här via mobilen...
Nya Zeeland - tack för oss. Det har varit en generös gåva alltihop!
Vi har haft det fantastiskt bra in i det sista. Helt fantastiskt! Oron för att komma hem och vakna ur drömmen är påtaglig, men vi försöker hela tiden tala om för oss själva att det vi upplevt är verkligt och alltid kommer finnas med oss. Att ingen kan ta det ifrån oss och att det förmodligen har påverkat oss för lång tid framöver.
Barnen har inte längtat hem något mer än nån sekund under resan. Nu däremot börjar de se fram emot en massa saker hemma, när hemresan är påtagligt nära. (Underbart befriande hur nära nuet barn är!) Engla ser fram emot att komma hem till "djurklubben" i skolan, Alvin längtar till sina leksaksbilar, och morfar har byggt en ny säng till Engla medans vi varit borta som hon i sanning ser fram emot att få sova i. Vi vuxna ser fram emot ett eget kylskåp mest av allt. Och vi alla fyra en dusch med handtag så man slipper duscha som i gympaomklädningen på skolan med vatten ovanifrån. (omöjligt att duscha utan att blöta håret här!) Vi ser fram emot vitsippor, dagsmeja och lång skymning. Här blir det mörkt på en halvtimma - vi blir lika överraskade varje dag.
Nu en sista luftfylld toast och svindyr yoghurt (allt sådant fil-aktigt anses lyx här) med sliskig musli innan vi ska fördela packningen "rätt" i alla väskor. Handbagage kontra incheckningsväskor. Hoppas, hoppas, hoppas att vi inte har övervikt... de 9 kg av fårskinn oroar en aning ;) Och alla snäckor vi samlat, och vulkansten till Englas klass, och Manuka-honung till vårt skafferi och...
Fler bilder kommer vi lägga upp när vi kommer hem, för den som vill se. Det krävs tio minuter per bild med den långsamma Internetuppkoppling vi har här via mobilen...
Nya Zeeland - tack för oss. Det har varit en generös gåva alltihop!
lördag 20 mars 2010
Delfiner!
Oj, oj, oj! En flock på 60 delfiner. Den största flock som till och med vår kapten någonsin har sett.
Vilken upplevelse att få möta dessa fantastiska djur. Vilken lekfullhet och vilken närvaro. Och vilka fantastiskt glada djur. Alla vi som var med på den seglande catamaranen (klicka) blev som fnittriga barn när delfinerna dök upp och hoppade och lekte runt vår segelbåt. Jag låg på mage på däck för att försöka fånga dem så nära som möjligt med kameran, när en delfin dök upp precis under båten och simmade framför mig. Upp till ytan för att hämta luft, som de gör regelbundet åså PLASK! Lekfullt och med flit lyfte den stjärtfenan extra högt och stänkte ner hela mig när den dök åter ner under ytan! Vår kapten var väldigt kunnig och kunde läsa djuren som sina vänner. Det märktes tydligt att delfinerna uppskattade vårt besök och hade positiva erfarenheter av tidigare besökare. I Bay of Island pågår omfattande maritima projekt för att bevara delfinerna i sin naturliga miljö och det är alltid på djurens villkor vi människor får tillgång till ett möte ute i det fria med dem. Vi hade ingen garanti för att få se delfiner idag med vår båtutfärd, och är därför extra tacksamma att få dela denna upplevelse med våra barn. Det var ett av de få önskemål barnen verkligen kunde uttrycka inför resan redan på hemmaplan; att få se delfiner.
Med en liten gummibåt kördes vi från den stora catamaranen in till stranden på en paradisö för lunch och snorkling. Vit sand, turkost klart vatten, oranga badmuffar och blå skorklar. Seglatsen hem blev ganska gungig då brisen ökade en aning. Det gungar fortfarande för oss vuxna tre timmar efter landstigning. Valuta för pengarna genom förlängd seglats kanske? Vi försöker njuta minnet av sjön trots att det gungar som om vi blivit riktigt runda under fötterna av lokalt vin… men mest känns det besvärligt att undra om man blivit helt rubbad i balanssinnet efter denna dagsutfykt. Angenäma bekymmer.
Kvällen är varm och vi har just njutit kvällsmat. En lånad stekpanna till stekta ägg på rostad macka. Solmogen avokado, rumstempererad brieost, italiensk salami, frasig sallad, kvist-tomater, färsk majskolv och en slatt vin (kanske var det den slatten i alla fall? Nä, det var bara några cm kvar i flaskan idag…) Vi hade lust att riktigt lyxa på sånt vi får vänta på att äta igen. Vattenmelon på det och snart en kopp kaffe.
När vi lyxar äter vi gott. Vår tes är att eftersom man ändå måste äta kan man ju göra det lite lyxigt och på så sätt skapa en god känsla hela dagen. Barnen uppskattar det också, och det är riktigt roligt att ta med dem på restaurang eller café. De är hårt trimmade ;) Vi bor gärna i tält eller jobbar för mat och husrum en extra dag för att få njuta en extra lyxig cheesecake med en god espresso.
Alla har vi lite svårt att välja, speciellt på café när vi ska fika kaka och kaffe och det finns så mycket som frestar. Numera brukar vi välja varsin kaka i glasdisken och vid bordet börjar så byteshandel mellan kak-tallrikarna. Alla brukar vilja smaka allting och på så sätt blir upplevelsen så ännu mycket större. Det är tur att man har en familj så man inte går miste om någon godbit. (Men hjälp vad det gungar!)
Nu väntar en kvällspromenad/kvällsdisk/kvällslek och sen fyra härliga kvällsduschar, en till oss var. Tänk att man börjat gradera tillvaron efter hur skön duschen är eller inte. Man kan i sanning ha många åsikter om dito. Det här var ett bra ställe; camping precis vid vattnet med kajaker, frys, tvättmaskin, glasskiosk och – supersköna varma duschar. Fyra nätter fick denna camping ha oss. Rekord tror jag!
PS. Jag, Ingrid, fick förresten min ”ensam stund” på skeppet Tucker Thomson i går kväll. Klicka för att kika. Ljuvlig upplevelse – så fridfull och skön.
Vilken upplevelse att få möta dessa fantastiska djur. Vilken lekfullhet och vilken närvaro. Och vilka fantastiskt glada djur. Alla vi som var med på den seglande catamaranen (klicka) blev som fnittriga barn när delfinerna dök upp och hoppade och lekte runt vår segelbåt. Jag låg på mage på däck för att försöka fånga dem så nära som möjligt med kameran, när en delfin dök upp precis under båten och simmade framför mig. Upp till ytan för att hämta luft, som de gör regelbundet åså PLASK! Lekfullt och med flit lyfte den stjärtfenan extra högt och stänkte ner hela mig när den dök åter ner under ytan! Vår kapten var väldigt kunnig och kunde läsa djuren som sina vänner. Det märktes tydligt att delfinerna uppskattade vårt besök och hade positiva erfarenheter av tidigare besökare. I Bay of Island pågår omfattande maritima projekt för att bevara delfinerna i sin naturliga miljö och det är alltid på djurens villkor vi människor får tillgång till ett möte ute i det fria med dem. Vi hade ingen garanti för att få se delfiner idag med vår båtutfärd, och är därför extra tacksamma att få dela denna upplevelse med våra barn. Det var ett av de få önskemål barnen verkligen kunde uttrycka inför resan redan på hemmaplan; att få se delfiner.
Med en liten gummibåt kördes vi från den stora catamaranen in till stranden på en paradisö för lunch och snorkling. Vit sand, turkost klart vatten, oranga badmuffar och blå skorklar. Seglatsen hem blev ganska gungig då brisen ökade en aning. Det gungar fortfarande för oss vuxna tre timmar efter landstigning. Valuta för pengarna genom förlängd seglats kanske? Vi försöker njuta minnet av sjön trots att det gungar som om vi blivit riktigt runda under fötterna av lokalt vin… men mest känns det besvärligt att undra om man blivit helt rubbad i balanssinnet efter denna dagsutfykt. Angenäma bekymmer.
Kvällen är varm och vi har just njutit kvällsmat. En lånad stekpanna till stekta ägg på rostad macka. Solmogen avokado, rumstempererad brieost, italiensk salami, frasig sallad, kvist-tomater, färsk majskolv och en slatt vin (kanske var det den slatten i alla fall? Nä, det var bara några cm kvar i flaskan idag…) Vi hade lust att riktigt lyxa på sånt vi får vänta på att äta igen. Vattenmelon på det och snart en kopp kaffe.
När vi lyxar äter vi gott. Vår tes är att eftersom man ändå måste äta kan man ju göra det lite lyxigt och på så sätt skapa en god känsla hela dagen. Barnen uppskattar det också, och det är riktigt roligt att ta med dem på restaurang eller café. De är hårt trimmade ;) Vi bor gärna i tält eller jobbar för mat och husrum en extra dag för att få njuta en extra lyxig cheesecake med en god espresso.
Alla har vi lite svårt att välja, speciellt på café när vi ska fika kaka och kaffe och det finns så mycket som frestar. Numera brukar vi välja varsin kaka i glasdisken och vid bordet börjar så byteshandel mellan kak-tallrikarna. Alla brukar vilja smaka allting och på så sätt blir upplevelsen så ännu mycket större. Det är tur att man har en familj så man inte går miste om någon godbit. (Men hjälp vad det gungar!)
Nu väntar en kvällspromenad/kvällsdisk/kvällslek och sen fyra härliga kvällsduschar, en till oss var. Tänk att man börjat gradera tillvaron efter hur skön duschen är eller inte. Man kan i sanning ha många åsikter om dito. Det här var ett bra ställe; camping precis vid vattnet med kajaker, frys, tvättmaskin, glasskiosk och – supersköna varma duschar. Fyra nätter fick denna camping ha oss. Rekord tror jag!
PS. Jag, Ingrid, fick förresten min ”ensam stund” på skeppet Tucker Thomson i går kväll. Klicka för att kika. Ljuvlig upplevelse – så fridfull och skön.
torsdag 18 mars 2010
Flaggskepp
Jag sitter vid vattenbrynet och det turkosafärgade vattnet kluckar mot stranden. Barnen leker lugna lekar på campingens lekplats och Ola sitter i telefon och informerar sig om de olika båtturerna som erbjuds. Vi vill simma med delfiner och har kommit till Bay of Island, platsen på Nya Zeeland där man har 90 % chans att komma i närkontakt med delfiner på båtturerna. Ett flaggskepp, en catamaran eller en snabb vattentaxibåt - det är frågan. Härliga beslut att ta en varm sommardag efter en lång frukost utanför tältet. Bredvid mig ligger ett gäng kajaker. Ska vi ta en tur med dem innan vi åker in till byn och badar på stranden och äter glass?
Som ni kanske förstår försöker vi krama det sista ur vår efterlängtade semester. Och lyckas faktiskt ganska bra :) De sista dagarna har vi sett kauri träd som beräknas vara 2000 år gamla och mäter 5,22 meter i diameter på stammen. Det största trädet som vi stod under var 50 meter högt! Enorma skapelser. Vi har åkt båtfärja och njutit suberbt fika i ett gammalt båthus. Kokat soppa på gasspisen vid gyllene stränder, trillat in på en maori-skola och sett dem öva de traditionella krigsdanserna med oss som repetitionsåhörare. Vi har plockat snäckar, vunnit glass-strutar, plaskat med tårna i vattnet från båtbryggor, käkat god middag, beundrat ur-skog, träffat flera härliga människor och bara tagit det lugnt.
Det känns som vi är på en annan planet - att om en vecka kliva i vinterkängorna känns fullkomligt absurt. Men väl hemma kommer det nog kännas vant - det är ju det som är verkligheten egentligen. Fast detta är ju också verkligt - eller hur? Tänk att livet kan ha så många sidor. Vi rekommenderar å det varmaste att göra som vi - ta en paus från allting för att komma ihåg vem man är utan allting runtomkring. En paus för att komma tillbaka till visionen som gjorde att man drog igång det där ekorrhjulset. Eller bara komma bort från det som man tror att man måste fast man egentligen inte längre kommer ihåg varför. Om det så bara är för en helg till sommarstugan, en timme ensam med en kopp kaffe på ett café eller genom en resa till långtbortistan. Alla alternativ hjälper oss att hitta tillbaka och, som vi brukar säga, hinna lyssna på sina egna tankar. De kan faktiskt vara ganska givande att lyssna på ;) Just nu säger mig mina tankar att jag kanske ska åka ut med den där kvällsturen på ett flaggskepp ensam... Ett eget minne liksom. Undras vad de andra vill hitta på då.
En tillvaro av möjligheter. Åh, vad det gör en gott!
/Ingrid
Som ni kanske förstår försöker vi krama det sista ur vår efterlängtade semester. Och lyckas faktiskt ganska bra :) De sista dagarna har vi sett kauri träd som beräknas vara 2000 år gamla och mäter 5,22 meter i diameter på stammen. Det största trädet som vi stod under var 50 meter högt! Enorma skapelser. Vi har åkt båtfärja och njutit suberbt fika i ett gammalt båthus. Kokat soppa på gasspisen vid gyllene stränder, trillat in på en maori-skola och sett dem öva de traditionella krigsdanserna med oss som repetitionsåhörare. Vi har plockat snäckar, vunnit glass-strutar, plaskat med tårna i vattnet från båtbryggor, käkat god middag, beundrat ur-skog, träffat flera härliga människor och bara tagit det lugnt.
Det känns som vi är på en annan planet - att om en vecka kliva i vinterkängorna känns fullkomligt absurt. Men väl hemma kommer det nog kännas vant - det är ju det som är verkligheten egentligen. Fast detta är ju också verkligt - eller hur? Tänk att livet kan ha så många sidor. Vi rekommenderar å det varmaste att göra som vi - ta en paus från allting för att komma ihåg vem man är utan allting runtomkring. En paus för att komma tillbaka till visionen som gjorde att man drog igång det där ekorrhjulset. Eller bara komma bort från det som man tror att man måste fast man egentligen inte längre kommer ihåg varför. Om det så bara är för en helg till sommarstugan, en timme ensam med en kopp kaffe på ett café eller genom en resa till långtbortistan. Alla alternativ hjälper oss att hitta tillbaka och, som vi brukar säga, hinna lyssna på sina egna tankar. De kan faktiskt vara ganska givande att lyssna på ;) Just nu säger mig mina tankar att jag kanske ska åka ut med den där kvällsturen på ett flaggskepp ensam... Ett eget minne liksom. Undras vad de andra vill hitta på då.
En tillvaro av möjligheter. Åh, vad det gör en gott!
/Ingrid
söndag 14 mars 2010
Lite bilder från veckan som gått
Engla och den tama vildgeten Miki, som Engla kallade Daisy
(Haurata sheep station)
Ola o Alvin vid en mäktig Waka, en krigskanot, .....
...och 47 m längre bort slutar den!
(East Cape)
En maorikrigare i en Haka-pose. Den utsträckta tungan betyder bokstavligt visat "Jag äter dig".
Man är inte kaxig inför en sådan bjässe!
(Te Puia, Routorua)
Engla och Alvin "är maorier"
(Te Puia, Routorua)
Alvin och Peter öppnar kokosnöt
(Kings Kids, Auckland)
lördag 13 mars 2010
Te Rata
Te Hapu, Haurata, och nu Te Rata. Lustigt nog är det de tre namnen på våra tre favoritfarmer här på Nya Zeeland. Vi har nu kommit till den sista farmen innan vi åker hem till Sverige igen. Ett chefspar från ett kontor i huvudstaden Wellington sadlade om, köpte en bit land utanför all bebyggelse där ingen förr lyckats driva en farm framgångsrikt, byggde hönshus för 6000 frigående ekologiska höns, födde upp frigående grisar och fyra barn på sju år. En fantastiskt kärleksfull, varm familj med så mycket att ge. Barnen "home-school:as", dvs föräldrarna undervisar barnen i hemmet. Familjen lever ett liv som attraherar oss; livet blir en helhet där barnens undervisningen sker genom praktiskt tillämpning mitt i livet och familjen är den bas varifrån livet utgår. Klicka här för att komma till deras hemsida.
I går kväll följde Engla och Ola med papa Bert ut i hönshusen för att plocka dagens skörd av ägg; 7000 st! Fyra hus rymmer 1500 höns vardera och att promenera bland dom och ge mat innebär ett fascinerande kackel i öronen. Det mest spännande var att hitta ett "soft egg", ett mjukt ägg utan skal. Hönan hade i det äggläggningsskedet helt enkelt glömt bort att sätta på skal på ägget, så bara innehållet och det tunna membranet som håller ihop det flytande i ett ägg kom ut. Mjukt och kallt som en gummiboll!
Att ta upp ett nylagt ägg, varmt i handen för att gå hem och steka det till lunch var också en fantastiskt stor upplevelse för oss allihop. Orangefärgad gula med fantastisk smak som inte påminner om något ägg vi smakat. Ekologiska frigående hönsägg från Nya Zeeland - WOW!
Barnen har fått lekkompisar. James och Miriam på 7 och 6 år och visar engagerat runt våra barn på farmen. De små barnen Lillian på 2 år och nyfödda Sara på tio veckor håller sig runt mamma Rebeccas kjol.
Idag ska vi plantera vinterträdgården; broccoli, blomkål och blommor. Tänk att kunna odla även under vinterhalvåret. Det är annat än den snöiga vinter vi än så länge bara hört om men förmodar att vi kommer hem till om knappt två veckor. Vi hade liksom planerat vårfest när vi skulle komma hem...
Kaffet är nu urdrucket, dags att dra på jobbhandskarna!
I går kväll följde Engla och Ola med papa Bert ut i hönshusen för att plocka dagens skörd av ägg; 7000 st! Fyra hus rymmer 1500 höns vardera och att promenera bland dom och ge mat innebär ett fascinerande kackel i öronen. Det mest spännande var att hitta ett "soft egg", ett mjukt ägg utan skal. Hönan hade i det äggläggningsskedet helt enkelt glömt bort att sätta på skal på ägget, så bara innehållet och det tunna membranet som håller ihop det flytande i ett ägg kom ut. Mjukt och kallt som en gummiboll!
Att ta upp ett nylagt ägg, varmt i handen för att gå hem och steka det till lunch var också en fantastiskt stor upplevelse för oss allihop. Orangefärgad gula med fantastisk smak som inte påminner om något ägg vi smakat. Ekologiska frigående hönsägg från Nya Zeeland - WOW!
Barnen har fått lekkompisar. James och Miriam på 7 och 6 år och visar engagerat runt våra barn på farmen. De små barnen Lillian på 2 år och nyfödda Sara på tio veckor håller sig runt mamma Rebeccas kjol.
Idag ska vi plantera vinterträdgården; broccoli, blomkål och blommor. Tänk att kunna odla även under vinterhalvåret. Det är annat än den snöiga vinter vi än så länge bara hört om men förmodar att vi kommer hem till om knappt två veckor. Vi hade liksom planerat vårfest när vi skulle komma hem...
Kaffet är nu urdrucket, dags att dra på jobbhandskarna!
onsdag 10 mars 2010
Kulturklimat
Peter fran Sudan hjalpte oss att oppna coccosnoten vi kopte i en nyoppnad fruktaffar. Han ar det svartaste jag nagonsin har sett - jag var nastan tvungen att GLO! :) Bara hans tander och hans ogonvitor lyste ur den becksvarta kroppen. Barnen hoppar studsmatta med koreanska och maori flickor, en 75-arig amerikansk man med mamma fodd i Boras ger kloka livsrad till Ola och sjalv forsoker jag betala momsen pa den icke-fungerande svenska hemsidan for Skatteverket. Kulturbefruktningar kanske vi kan kalla det. Vi bor tva natter pa den internationella, kristna organisationen Youth with a Missions stalle King's Kids i Auckland medans var bil lagas pa en verkstad. Vi har njutit eftermiddagen pa ett kinesiskt cafe; fruktsallad med kyckling, pannkakor med bacon och glass med vinstlotter i. Havsvikarna har glimmat mot oss och solen varmt var hud. Barnen lat lagvattnets kletiga lera sippra mellan tarna medans vi vuxna forsokte forestalla oss vardagen hemma i Sverige om tva veckor. Vad tog vi med oss hit och vad vill vi lamna kvar? Vad lamnade vi hemma och vad vill vi ha kvar hemma? Rent fysiskt, sjalsligt, andligt men ocksa i var livsstil och vart forhallningssatt. Denna resa har pa sa manga satt blivit en nystart for oss som familj och som invidiver. Av ren nad (a med ring ovanfor) sa mycket mer an vi nagonsin kunnat dromma om och langta efter.
I gar hade vi en heldag i "fis-staden" Rotorua. En dimma av mineral-angor (som luktar lite som fis eller ruttet agg...) ligger over staden med fascinerande bubblande ler-pooler, geishrar och kokande vattengrytor. Jordskorpan ar sa tunn i denna stad mitt pa Nordon att man kan laga maten genom att grava ner den i tradgarden och fa steken genomstekt pa ett par timmar, och det ryker ur gatubrunnarna av det varma grundvattnet. Har har den ursprungliga befolkningen Maorierna sina starkaste rotter, och vi bjods pa krigsdanser, en rungande konsert och traditionsbevingat valkomsttal av bastkjolsbekladda, tatuerade maorikvinnor och man. Gissa om barnens ogon var stora som tefat!!!
Dagarna pa stranden i batchen var valgorande och rensade huvudet och sjalen pa ett ljuvligt satt. Vi paddlade kajak i kvallssolen, besteg berg, graddade scones och njot i eftermiddagssolen pa terassen. Vi surfade pa vagorna och samlade pimpsten. Sov lange... Barnen lekte och lekte och lekte och lekte... De har blivit fenomenala pa att leka avancerade lekar som stracker sig over flera dagar med hjalp av ingenting samt en stor portion fantasi. Kladnypor och ett snore blir nycklar till fangelsehalor, en gammal Coca Cola mugg blir den lackraset jordgubbsdryck och en skosula blir "forstas" en lacker ostmacka. En pinne forvandlas till grillspett over lagerelden av tallkottar, grasmatteklippt gras blir ho at alla femton latsashastar, lite grus blir till en rymdstation, stenar till skatter och filtar till slott. En betongplan blir till skola med stora, men for vuxna osynliga, klassrum, en PET-flaska utan kork till skattkista och de sjalva brandman, delfinskotare och rockstjarnor. Den andres arm blir en elgitarr och mamma och pappa rymdvarelser. Ofta ar de sex stycken nar de leker; Engla, Alvin och deras latsaskopisar, alla med sina speciella namn, karaktarer och egenskaper. Leken kan avbrytas utan knorr vartsomhelst och narsomhelst och paborjas lika enkelt vid nasta tillfalle som ges till lek. Flexibilitet ar nagot denna resa i sanning utvecklat hos vara barn, liksom formaga att ata allt som serveras, somna vartsomhelst och kanna sig trygga i varandras sallskap. Igar kvall, sent, bar vi in vara sovande barn fran bilen och la dem i en vaningssang i eget rum pa koridor. Sjalva hade vi ett annat rum mitt over korridoren och hade dorrarna pa glant daremellan for att kunna hora om barnen ropade pa oss under natten. Framat morgonkvisten skulle Ola upp tidigt och ville stanga till dorren till barnen for att ingen skulle vacka dem ur deras skonhetssomn. Da lag de redan vakna och Engla hade krupit ner till Alvin i hans sang. "Vi visste inte vilket rum som var erat sa vi tankte att om vi ligger och myser tillsammans sa kommer ni val in sa smaningom" sa de. Underbara barn! Helt trygga pa ett helt nytt stalle sa lange de hade varandra.
De uttrycker ofta att de alskar att komma till nya stallen och vi ser deras upptackarlust utvecklas. Vi har rest runt mycket under dessa atta veckor och ser att det passar oss alla fyra alldeles utmarkt. Alvin uttryckte t.o.m. haromdagen att det ska bli trakigt att komma hem "for dar maste man ju bo i samma hus hela tiden". Vi tar forstas det med en nypa salt, men kanner att det ar skont att vi inte drivit vara barn for hart for att resan skulle passa vara vuxna drommar och onskemal. Det har landet har sa mycket att erbjuda!
Nu kallar barnen till tafattlek innan kvallsduschen. Underbart att ha overskott till det! Det skulle aldrig falla mig in i Lannas vardag. Eller kanske kommer det gora det nar vi kommer hem?!? Som sagt; nya perspektiv!
I gar hade vi en heldag i "fis-staden" Rotorua. En dimma av mineral-angor (som luktar lite som fis eller ruttet agg...) ligger over staden med fascinerande bubblande ler-pooler, geishrar och kokande vattengrytor. Jordskorpan ar sa tunn i denna stad mitt pa Nordon att man kan laga maten genom att grava ner den i tradgarden och fa steken genomstekt pa ett par timmar, och det ryker ur gatubrunnarna av det varma grundvattnet. Har har den ursprungliga befolkningen Maorierna sina starkaste rotter, och vi bjods pa krigsdanser, en rungande konsert och traditionsbevingat valkomsttal av bastkjolsbekladda, tatuerade maorikvinnor och man. Gissa om barnens ogon var stora som tefat!!!
Dagarna pa stranden i batchen var valgorande och rensade huvudet och sjalen pa ett ljuvligt satt. Vi paddlade kajak i kvallssolen, besteg berg, graddade scones och njot i eftermiddagssolen pa terassen. Vi surfade pa vagorna och samlade pimpsten. Sov lange... Barnen lekte och lekte och lekte och lekte... De har blivit fenomenala pa att leka avancerade lekar som stracker sig over flera dagar med hjalp av ingenting samt en stor portion fantasi. Kladnypor och ett snore blir nycklar till fangelsehalor, en gammal Coca Cola mugg blir den lackraset jordgubbsdryck och en skosula blir "forstas" en lacker ostmacka. En pinne forvandlas till grillspett over lagerelden av tallkottar, grasmatteklippt gras blir ho at alla femton latsashastar, lite grus blir till en rymdstation, stenar till skatter och filtar till slott. En betongplan blir till skola med stora, men for vuxna osynliga, klassrum, en PET-flaska utan kork till skattkista och de sjalva brandman, delfinskotare och rockstjarnor. Den andres arm blir en elgitarr och mamma och pappa rymdvarelser. Ofta ar de sex stycken nar de leker; Engla, Alvin och deras latsaskopisar, alla med sina speciella namn, karaktarer och egenskaper. Leken kan avbrytas utan knorr vartsomhelst och narsomhelst och paborjas lika enkelt vid nasta tillfalle som ges till lek. Flexibilitet ar nagot denna resa i sanning utvecklat hos vara barn, liksom formaga att ata allt som serveras, somna vartsomhelst och kanna sig trygga i varandras sallskap. Igar kvall, sent, bar vi in vara sovande barn fran bilen och la dem i en vaningssang i eget rum pa koridor. Sjalva hade vi ett annat rum mitt over korridoren och hade dorrarna pa glant daremellan for att kunna hora om barnen ropade pa oss under natten. Framat morgonkvisten skulle Ola upp tidigt och ville stanga till dorren till barnen for att ingen skulle vacka dem ur deras skonhetssomn. Da lag de redan vakna och Engla hade krupit ner till Alvin i hans sang. "Vi visste inte vilket rum som var erat sa vi tankte att om vi ligger och myser tillsammans sa kommer ni val in sa smaningom" sa de. Underbara barn! Helt trygga pa ett helt nytt stalle sa lange de hade varandra.
De uttrycker ofta att de alskar att komma till nya stallen och vi ser deras upptackarlust utvecklas. Vi har rest runt mycket under dessa atta veckor och ser att det passar oss alla fyra alldeles utmarkt. Alvin uttryckte t.o.m. haromdagen att det ska bli trakigt att komma hem "for dar maste man ju bo i samma hus hela tiden". Vi tar forstas det med en nypa salt, men kanner att det ar skont att vi inte drivit vara barn for hart for att resan skulle passa vara vuxna drommar och onskemal. Det har landet har sa mycket att erbjuda!
Nu kallar barnen till tafattlek innan kvallsduschen. Underbart att ha overskott till det! Det skulle aldrig falla mig in i Lannas vardag. Eller kanske kommer det gora det nar vi kommer hem?!? Som sagt; nya perspektiv!
måndag 1 mars 2010
Dagens rappport
Vi har satt in en liten räknare på denna blogg bara för att se hur många det faktiskt är som läser det vi upplever och vilka det kan tänkas vara. Bara idag har 19 härliga vänner tittat in - skriv gärna en rad som kommentar eller skicka oss ett mejl; det är så enormt uppmuntrande att veta vilka ni är och att ni bryr och intresserar er.
Vi känner verkligen ibland att vi är längst bort, längst ner på jordklotet i en annan värld. Skönt men också lite rotlöst ibland, befriande men också lite ensamt, fantastiskt men också utmanade. Mest njuter vi och framför allt gör solen oss riktigt gott. Många glassar blir det och som ikväll njuter vi kopiöst av den varma, mörka sommarkvällen där syrsorna spelar och stjärnorna gnistrar. Mmmmm...
Vi har lämnat den fantastiska farmen Haurata som avtalat efter en vecka. Sorgligt, speciellt för Engla som grät över sin getkilling som hon riktigt fäst sig vid, men också skönt. Att vara i en sån där otrolig miljö fyller en med mäktiga upplevelser ganska snabbt. Till slut blir det bara fullt och man behöver paus för att smälta allting. Det ska vi få nu.
Värdparet på farmen erbjöd oss att få låna deras "batch" - deras beachhouse/sommarhus precis vid stranden en timme söderut mot att vi putsar husets fönster. Vilken nåd! Det är precis vad vi önskar oss nu - att bara få vara familj (vi bor ju alltid inneboende och delar alla måltider med familjen på farmerna vilket frestar på både för oss som småbarnsfamilj och inte minst för värdarna efter en vecka...) och få gräva ner tårna i sanden och läsa bok. Sitta still och bara glo på vågorna och låta själen få hinna ikapp kroppen. Vi vet ju att vardagen kommer dra igång om tre veckor på hemmaplan, så när vi tänkte efter insåg vi att det nog var klokt att smälta en hel del intryck på Nya Zeeländsk jord. Inte bara samla nya hela tiden, även om det är otroligt frestande i detta makalösa land.
Bilen behöver lagas, men vi kan köra med den ett tag till. Vi besökte en verkstad här i Gisborne idag, staden närmast olyckan, och de sa att det skulle ta två veckor för dem att laga bilen. Två veckor av de tre vi har kvar!!!! Vi fick lite ångest för här runt Gisborne har vi liksom varit klart. Vi behöver ta oss vidare norrut för att avsluta vår resa samt vara på rätt del av ön när planet tar oss hem igen. Efter många telefonsamtal på engelska (hur lätt är det att beskriva händelseförloppet på en krock på en liten, slingrig bergsväg med rullgrus på engelska eller försöka komma på det engelska ordet för "självrisk"???) lyckades vi ändå få till att vi får laga bilen i huvudstaden i stället för här på kusten, och på så sätt rädda den resrutt vi gjort upp för de sista veckorna. Det är en stor glädje att inte bli snuvade på den!
Alltså; nu lite vila i ett hus på stranden innan vi beger oss ut på det sista äventyret med tält och gasspis. Vi hoppas få simma med delfiner (en av de få saker vi faktiskt lovat barnen), rida på stranden (Englas högsta önskan) och hoppa i många varma vågor (Olas passion). Alvin och jag drömmer om en tur på en fyrhjulig motorcykel - vi får se vad vi lyckas med.
En dag i taget. Vi försöker njuta nuet och inte tänka på hemma för mycket. Det är lätt att gå igång och tänka på allt praktiskt hemma, men våra underbara grannar och våra föräldra-supporter uppmanar oss med jämna mellanrum att slappna av från det och njuta fullt ut där vi är. Tack underbara ni för de orden.
Olas hals är bra igen, för den som undrar. Det onda var borta morgonen därpå. Skönt. Barnen har ständiga skrubbsår på knäna och jag (Ingrid) träningsvärk efter ambitiösa joggingrundor uppe i bergen ;) annars mår vi prima! Vi spär på solbrännan och kommer inte duscha på en månad när vi kommer hem av rädsla för att den ska försvinna. Skämt å sida, vi är så tacksamma att få ordentlig sommar. Efter sex somrar inomhus i café och bageri är det fantastiskt att få ladda D-vitamin och strutta runt i badkläder.
Vi känner verkligen ibland att vi är längst bort, längst ner på jordklotet i en annan värld. Skönt men också lite rotlöst ibland, befriande men också lite ensamt, fantastiskt men också utmanade. Mest njuter vi och framför allt gör solen oss riktigt gott. Många glassar blir det och som ikväll njuter vi kopiöst av den varma, mörka sommarkvällen där syrsorna spelar och stjärnorna gnistrar. Mmmmm...
Vi har lämnat den fantastiska farmen Haurata som avtalat efter en vecka. Sorgligt, speciellt för Engla som grät över sin getkilling som hon riktigt fäst sig vid, men också skönt. Att vara i en sån där otrolig miljö fyller en med mäktiga upplevelser ganska snabbt. Till slut blir det bara fullt och man behöver paus för att smälta allting. Det ska vi få nu.
Värdparet på farmen erbjöd oss att få låna deras "batch" - deras beachhouse/sommarhus precis vid stranden en timme söderut mot att vi putsar husets fönster. Vilken nåd! Det är precis vad vi önskar oss nu - att bara få vara familj (vi bor ju alltid inneboende och delar alla måltider med familjen på farmerna vilket frestar på både för oss som småbarnsfamilj och inte minst för värdarna efter en vecka...) och få gräva ner tårna i sanden och läsa bok. Sitta still och bara glo på vågorna och låta själen få hinna ikapp kroppen. Vi vet ju att vardagen kommer dra igång om tre veckor på hemmaplan, så när vi tänkte efter insåg vi att det nog var klokt att smälta en hel del intryck på Nya Zeeländsk jord. Inte bara samla nya hela tiden, även om det är otroligt frestande i detta makalösa land.
Bilen behöver lagas, men vi kan köra med den ett tag till. Vi besökte en verkstad här i Gisborne idag, staden närmast olyckan, och de sa att det skulle ta två veckor för dem att laga bilen. Två veckor av de tre vi har kvar!!!! Vi fick lite ångest för här runt Gisborne har vi liksom varit klart. Vi behöver ta oss vidare norrut för att avsluta vår resa samt vara på rätt del av ön när planet tar oss hem igen. Efter många telefonsamtal på engelska (hur lätt är det att beskriva händelseförloppet på en krock på en liten, slingrig bergsväg med rullgrus på engelska eller försöka komma på det engelska ordet för "självrisk"???) lyckades vi ändå få till att vi får laga bilen i huvudstaden i stället för här på kusten, och på så sätt rädda den resrutt vi gjort upp för de sista veckorna. Det är en stor glädje att inte bli snuvade på den!
Alltså; nu lite vila i ett hus på stranden innan vi beger oss ut på det sista äventyret med tält och gasspis. Vi hoppas få simma med delfiner (en av de få saker vi faktiskt lovat barnen), rida på stranden (Englas högsta önskan) och hoppa i många varma vågor (Olas passion). Alvin och jag drömmer om en tur på en fyrhjulig motorcykel - vi får se vad vi lyckas med.
En dag i taget. Vi försöker njuta nuet och inte tänka på hemma för mycket. Det är lätt att gå igång och tänka på allt praktiskt hemma, men våra underbara grannar och våra föräldra-supporter uppmanar oss med jämna mellanrum att slappna av från det och njuta fullt ut där vi är. Tack underbara ni för de orden.
Olas hals är bra igen, för den som undrar. Det onda var borta morgonen därpå. Skönt. Barnen har ständiga skrubbsår på knäna och jag (Ingrid) träningsvärk efter ambitiösa joggingrundor uppe i bergen ;) annars mår vi prima! Vi spär på solbrännan och kommer inte duscha på en månad när vi kommer hem av rädsla för att den ska försvinna. Skämt å sida, vi är så tacksamma att få ordentlig sommar. Efter sex somrar inomhus i café och bageri är det fantastiskt att få ladda D-vitamin och strutta runt i badkläder.
lördag 27 februari 2010
En gråtig dag
God morgon, hoppas jag.
För gårdagen blev inte så bra.Vår värdinna hade arrangerat´ett besök för oss på den lokala byskolan på morgonen, och vi såg alla fyra fram emot att få åka dit. De skulle ha en idrottsdag med simning, cykling och löpning, så det skulle bli mycket att titta på och mycket att uppleva. Här börjar barnen i skolan den dag de fyller fem år, alltså på sin födelsedag, så det skulle finnas barn ända från Alvins ålder upp till 12 år att träffa (han fyllar ju fem om bara några veckor!)
Vi packade med oss lunchlåda i kylväska och började vår slingriga färd nerför bergen till huvudvägen i dalen. Jag (Ingrid) är ganska försiktig när det gäller att köra på svåra ställen, men gör det gärna, och tycker själv att jag tar det säkra före det osäkra. Jag har gått igenom denna färd nerför berget tusen gånger i huvudet efteråt - jag körde inte för fort och jag körde i mitten av den smala smala vägen som stupade rätt ner på vänster sida av oss. Jag kunde knappast ha kört längre till vänster eftersom vägen var så smal (ja, väntertrafik här) ändå blev det tokigt. i en extremt skarp kurva dök skolbussen upp. En stor van och en skolbuss skulle mötas där uppe 800 meter över havet. Jag bromsade in och svängde vänster för att ge plats, men bilen gled på rullgruset. Som i slowmotion gled vi åt fel(?) håll och frontalkrockade bussen.
Tack och lov utan skolbarn, för dem hade hon preis lämnat av. Så här efteråt inser vi att vi nog ska vara glada att vi gled inåt kurvan och krockade istället för att vi hade glidit ut till vänster och ut över... stupet!!! I går kunde jag inte ta in det, men jag tror reaktionen kommer komma hos mig idag. Ingen blev skadad, båda kunde åka vidare med varsitt fordon. Vi blev väldigt skrämda men kunde åka vidare och genomföra skolbesöket.
Vi har tecknat försäkring på bilen, men som alltid när olyckor skett får man tråkiga besked från försäkringsbolaget. Vår självrisk är dubbelt så hög mot andras för att vi har ett internationellt körkort. Där rök minst 4000 kr av vår resekassa, det känns otroligt ledsamt nu när vi äntligen är här efter tio års sparande. På måndag ska vi ta oss till en verkstad för att reda ut hur skadad bilen är. De sista tre veckorna vi har kvar har vi planerat att resa runt och sova i bilen samt använda det tält vi har köpt, resa längs kusten och utforska den fantastiska naturen. Nu vet vi inte hur det blir med bilen... Det känns väldigt tråkigt, men vi försöker vara tacksamma mitt i det praktiska att vi alla mår bra.
Vi hade i alla fall ett härligt besök på skolan - får berätta mer om det senare - men vid lunchen råkade Ola svälja något som stack till väldiigt obehagligt i halsen. Först var han rädd att det var en geting, men efter att vi avvaktat flera timmar utan att halsen verkade svullna upp och täppa till andningen, så avskrev vi det som fiskben eller möjligtvis en stekel. När man är orolig och trött smärtar ju sånt ännu mer. Så igår blev en gråtig dag. Vi grät alla i omgångar - lustigt hur man i en familj ändå håller varandra uppe. När vi precis krockat grät Engla fär hon blev så rädd. Alvin var stark och tröstade. Efter vi farit vidare brast jag ut i gråt för jag kände mig så skyldig och var så chockad. Alvin grät på skolan för att han längtade hem och Engla tröstade. Väl hemma var jag färdiggråten och tog en springtur för att bli av med frustrationen. Då kom Olas reaktion och han grät en stund för att han kände sig otillräcklig och över att han var orolig över halsen som inte gav med sig. Nu på morgonen sa han att det känns bättre, så vi fattar nytt mod.
Så många farmer har vi varit på nu att jag vet att det inte finns mycket av fasciliteter så fort man ger sig ut på markerna, men vid de olika ullskjulen brukar finnas ett "long-drop" (=dass. Ett underbart ord för det är ju just så det känns) Jag hittade det bakom hörnet. Dragit i rumpan var det men med toapapper och allt. Det må vara ruffigt och enkelt här ute, men det väsentligaste fungerar alltid!
Det regnar idag och vi ska bege oss ut i regnskogen för att göra färdigt våran trappa. Vi känner oss alla lite så där dagen efter, men det behöver man väl även här i denna fantastiska miljö? Allting blir ju vardag till slut. Till och med att mata flasklamm, tämja en killing och ta en springtur med kulissliknande bakgrund...
torsdag 25 februari 2010
Muskler man inte trodde man hade...
Oj, vad jag är alldeles snurrig i huvudet av alla intryck. Jag ska försöka återge denna innehållsrika dag.
Vi vaknade i morse av hus-kons envisa råmande. Den hade separerats från sin kalv under natten för att vårt värdpar planerade att mjölka den för husbehov i morse. Mjölken skulle därför sparas i ljuvret i stället för att drickas upp av kalven. När kon kom för nära fårhundarnas burar, i hagen som ligger bredvid dem, (de har tjugo hundar på farmen) gick hundarna i gasen och började skälla på den råmande, stressade mammakossan. Vilket oljud! Den lilla geten som Engla fått i uppgift att tämja, bräkte med i kören och fårens bräkande i bakgrunden försvann i bland alla stämmor.
Bilderna är från Hauratas hemsida
Vi vuxna var lite sent uppe, men mötte då glädjestrålande barn som redan varit ute och matat flasklammen med mjölk i flaska, helt själva. Efter frukost satte jag (Ingrid) två degar till russin baguetter och fullkornsbröd med nötter. När jag ändå var i farten gjorde jag lunch åt stora och små; tonfisksallad ala min syster. Mitt i detta lyckades vi rida på en av farmens tjugo hästar. Engla och jag steg upp i sadeln och njöt ritten. Tillbaka till degen som skulle in i ugnen. Medans brödet gräddades kom farmaren hem från hagar långtbortigenom och meddelade att det var dags att mjölka kossan. Mjölken var slut i kylen till hans te, och då hämtar man ju förstås bara kossan i hagen och fixar husbehovet av den varan. Vi hjälpte till att fösa kossa in i mjölkningsbåset och den kedjades fast i rätt position och fick en hink hö att mumsa på. Warwick, farmaren, använder en mjölkningsmaskin "gammal som berget" som han själv uttryckte det. En pumpande mackapär som rytmiskt tömde ljuvrena. Efteråt visade han oss hur vi kunde handmjölka ur det sista. Hela familjen Hoelstad satt i tur och ordning på mjölkpallen och fyllde en bytta med mjölk som valparna skulle få dricka. Fascinerande och så på riktigt liksom!
Bilderna är från Hauratas hemsida
Vi tog en belönande fika på terassen till uthyrningshuset (http://haurata.co.nz/accommodation.htm) som just nu står tomt och beskådade den flock av hundra får som släppts in i trädgården som självgående gräsklippare. Fiffigt! Regnet kom när vi snirklade oss hem igen förbi vilda kalkoner och stupande kullar. Hopp i dusch åså en rejäl kycklingmiddag med lokalt rödvin.
Nu orkar jag inte mer idag. Barnen har just somnat i sin gemensamma dubbelsäng och nere väntar lite av Olas nektarin-smulpaj. Livet på en pinne!
PS. BILDERNA ÄR TAGNA FRÅN HAURATAS HEMSIDA!
Haurata – ”the windy tree”
Res upp bland de böljande gröna kullarna. Fortsätt upp bland bergen. Kör längs den vindlande grusvägen. Bort från stad och by. Strö ut får som pärlsocker på en kanelbulle över varje kulle. Addera lite kor och hästar här och var. Utsikt över havet. Klarblå himmel. Fortsätt lite till. Lite till. Fyrahundrafemtioelva virknålssvängar senare – en skylt – Aerial Sheep Station. (Se Ingrids länk i inlägget nedan)
Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.
Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.
Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.
Kör ytterligare 6 km på slingrande vägar med brådsjup på ena sidan och berget på andra. Mellan oss och brådsdjupet finns i bästa fall ett enkelt taggtrådsstaket. Drive safe!
En välskött fårfarm på ca 900 hektar - motsv en kvadrat med sidan 3 km - det är ofattbart stort för att vara privatägd mark. Vår värdinna Jane tog oss upp till toppen (920 m över havet) för att visa oss ägorna. Obeskrivligt! Det är det enda ord som når tanken. Raviner stupar brant från där vi står, mitt på en fault line. Gröna kullar ända bort till havet ca 50 km bort. I fjärran norrut skymtar Mount Hikurangi. Munnen är tyst i förundran. Ett förlupet ”OJ!”. Resten försvinner i den friska brisen som sveper runtomkring oss.
Igår beskåda¨de vi hur ett ”klipparegäng” (a shearing gang of so cool maoris) klippte fåren. Det är en show och en häftig upplevelse! Svett, ullukt, hög musik från stereon. Varje klippare klipper ett får var 90:e sekund i 8 timmar, dagar i sträck. Jag förstår varför grabbarna som klipper är så ”fit”. Kolla gärna in denna journalfilm, som fortfarande är aktuell.
Ullen sorteras sedan och packas i stora 120 kilos balar. De nyklippta fåren skulle sorteras efter ålder, lyten och hur mycket de lagt på sig. Här kunde vi ge ett handtag och skifta dem mellan olika fållor. Fåraherden Henry och hans chef/vår värd Warwick skötte sorterandet och eventuella åtgärder, medan vi skötte alla de olika grindarna som skulle öppnas och stängas och öppnas igen.
Utanför ladan spelar cikadorna i palmerna. Den tama vildgeten bräker uppfodrande. Vi går ner för lunch genom en frodig tunnel av rododendron, exotiska träd och växter och murgröna som slingrar sig överallt med blad stora som handflator. Vi har just arbetat med får. Nu ska vi äta kallskuret med. en arkitekt och en fårfarmare. Surrealistiskt. Ändå så vant och naturligt.
Så här kan man i sanning bo.
onsdag 24 februari 2010
Haurata High Country Retreat
Här är vi nu och jobbar för mat och husrum. Det är så man storknar - det ser rpecis ut som på bilderna!
www.haurata.co.nz
En fårfarm på 1000 hektar med 3000 får och 300 nötkreatur. Ett gäng hästar, två flasklamm, en huskilling, höns, tuppar, en bunt fårhundar, en katt...
Om ni går in på hemsidan och klickar på "Retreat" så är det dit vi ska flytta om några dagar, 6 km från huvudhuset. Ett hus de hyr ut men som just nu står ledigt.
Just nu bor vi med familjen i huvudhuset - som klippt ur en saga.
Under "Equipment" finns den vy som vi hade under eftermiddagen igår. Stunning view!
"Accommodation" - som sagt, dit flyttar vi om några dagar...
"About us" - våra värdar, som klippta ur en film fast på riktigt. Lika stort leende som hjärta, helt fantastiska.
"Gallery" - det ser ut så! Även om höstfärgerna och vårblommorna inte finns nu under sommaren, men allt annat!!!
Så vi har det riktigt bra!!!
www.haurata.co.nz
En fårfarm på 1000 hektar med 3000 får och 300 nötkreatur. Ett gäng hästar, två flasklamm, en huskilling, höns, tuppar, en bunt fårhundar, en katt...
Om ni går in på hemsidan och klickar på "Retreat" så är det dit vi ska flytta om några dagar, 6 km från huvudhuset. Ett hus de hyr ut men som just nu står ledigt.
Just nu bor vi med familjen i huvudhuset - som klippt ur en saga.
Under "Equipment" finns den vy som vi hade under eftermiddagen igår. Stunning view!
"Accommodation" - som sagt, dit flyttar vi om några dagar...
"About us" - våra värdar, som klippta ur en film fast på riktigt. Lika stort leende som hjärta, helt fantastiska.
"Gallery" - det ser ut så! Även om höstfärgerna och vårblommorna inte finns nu under sommaren, men allt annat!!!
Så vi har det riktigt bra!!!
måndag 22 februari 2010
Båt genom vikar & vandring i urskog i Abel Tasman National Park
Abel Tasman Sea Shuttle
Framme på stranden i Awaroa där vår vandring utgick ifrån.
Magnifika, turkosa havsvikar, gyllene sand och riktiga sjörövare...
Magnifika, turkosa havsvikar, gyllene sand och riktiga sjörövare...
... som hotade oss att följa med ner i baljan
Sommarknän som nog kommer ge både minnen och ärr för livet.
Här väntar vi på att mata ålar med grisspäck.
I full och härlig frihet gick så vandringen genom urskogen, bushen.
Bushen öppnade sig och vandringens mål bredde ut sig; Onetahuti Beach.
Makalösa vyer som gav ny fart åt trötta, bergsbestigande ben.
Är det dit vi ska?!? Barnen for iväg och lämnade häpna,
belönade föräldrar bakom sig på vandringsleden.
Lever den?
Engla fascineras av sjöstjärnans komplexa undersida
Mor & dotter nybadade
på väg tillbaka i båten fulla av äventyrliga intryck.
Takaka - vår favoritby
Färgglada affärer
~ ett barns leksaksaffärsdröm ~
Glada, fantastiska värdar
~ Vonda & Paul som bjöd oss på helpension i sitt hem ett veckoslut.
Det var fantastiskt att återse dem efter tio år igen ~
Det var fantastiskt att återse dem efter tio år igen ~
Glada café-idéer
~ byns minsta coffeeshop, inspirerande & bedårande ~
~ byns minsta coffeeshop, inspirerande & bedårande ~
Goda bullar
~ förstås från The Wholemeal Café, vår genuina källa till affärsidéer ~
~ förstås från The Wholemeal Café, vår genuina källa till affärsidéer ~
En solig dag
Rödbruna i skinnet njuter vi kvällen efter en härlig stranddag. Vi har lekt "Baywatch" med hög realityfaktor under eftermiddagen. Ni vet de där som springer coolt över den vita stranden med muskulösa bringor och surf-brädan under armen och kastar sig i vågorna. Så har vi sett ut idag mellan surf-lifeguard-torn och turkosa böljor. Vi kanske inte såg lika läckra och vältränade ut som våra anställda konkurrenter, men vi kände oss läckra, trots vårt bleka skinn och nybörjarfrånvaro av stil och finess!
Både Engla och Alvin har premiärsurfat idag och sanden stod ut ur både öron och navlar på oss när vi väl kom hem. Huden var så där härligt raspig av allt salt från havsvattnet och håret riktigt tovigt av vindens lek i våra lockar. Olas lockar åkte förresten av mitt på stranden - ett utmärkt ställe att klippa hår på med den medhavda trimmern. Ingen behövde dammsuga golvet efteråt då håret direkt virvlade iväg i den friska brisen.
Det mest dramatiska under dagen var nog när Alvin fick en rejäl vindpust med finkornig, vit sand över sig, och en stor portion hamnade i ögonen. Hu, vad ONT det gör med sandkorn i ögonen!!! Skölja, skölja, skölja, skrik, gråt, panik, oro och mera skrik. Stackars liten. Surf-livvakterna ryckte dock gentlemannamässigt in och lät lilleman få låna deras varma dusch. Efter att ha sköljt Alvin så hornhinnan kändes totalt uppblött och dämpat snyftningarna lite kunde vi ta oss hem och pyssla om den lille med halstabletter, pizza och Bamse. Vad som helst tar man till för att hindra paniken att blomma upp igen. Tänk att sandkorn, som inte ens finns kvar i ögat, kan göra så ont!
Vi har provat att sätta upp vårat nyinskaffade tält. Vi tror det kommer komplettera vår van (vår bil) alldeles utmärkt när vi nu inleder den andra halvan av vår resa. Vi har känt oss ganska bundna av fasciliteter hos andra samt väder och vind när vi har rest omkring, och fann efter mycket grubblande att en tältinvestering nog skulle bespara oss mycket prktiskt krångel och göra oss mer oberoende, samt spara oss några slantar för boende längs resvägen. Vem kunde tro att Ingrid skulle drömma om att äga ett tält? I 14 år har jag vägrat att sova i tält...
Vi lever väldigt enkelt och det är så befriande. Två handdukar på fyra personer, en liten gasspis, enkla tunna madrasser i en trång bil, samma shorts dag ut och dag in, färsk-aprikos-fika och provsmakning genom Nya Zeelands kaksortiment utgör basen. Hoppas känslan att vilja leva enklare håller i sig tills vi anländer till Lännäs. Det är så mycket vi bär omkring på i livet som egentligen bara tynger oss.
Imorgon kommer utmaningen för äktenskapet; att vika ihop tältet igen och få ner det i den medföljande väskan!!!
Både Engla och Alvin har premiärsurfat idag och sanden stod ut ur både öron och navlar på oss när vi väl kom hem. Huden var så där härligt raspig av allt salt från havsvattnet och håret riktigt tovigt av vindens lek i våra lockar. Olas lockar åkte förresten av mitt på stranden - ett utmärkt ställe att klippa hår på med den medhavda trimmern. Ingen behövde dammsuga golvet efteråt då håret direkt virvlade iväg i den friska brisen.
Det mest dramatiska under dagen var nog när Alvin fick en rejäl vindpust med finkornig, vit sand över sig, och en stor portion hamnade i ögonen. Hu, vad ONT det gör med sandkorn i ögonen!!! Skölja, skölja, skölja, skrik, gråt, panik, oro och mera skrik. Stackars liten. Surf-livvakterna ryckte dock gentlemannamässigt in och lät lilleman få låna deras varma dusch. Efter att ha sköljt Alvin så hornhinnan kändes totalt uppblött och dämpat snyftningarna lite kunde vi ta oss hem och pyssla om den lille med halstabletter, pizza och Bamse. Vad som helst tar man till för att hindra paniken att blomma upp igen. Tänk att sandkorn, som inte ens finns kvar i ögat, kan göra så ont!
Vi har provat att sätta upp vårat nyinskaffade tält. Vi tror det kommer komplettera vår van (vår bil) alldeles utmärkt när vi nu inleder den andra halvan av vår resa. Vi har känt oss ganska bundna av fasciliteter hos andra samt väder och vind när vi har rest omkring, och fann efter mycket grubblande att en tältinvestering nog skulle bespara oss mycket prktiskt krångel och göra oss mer oberoende, samt spara oss några slantar för boende längs resvägen. Vem kunde tro att Ingrid skulle drömma om att äga ett tält? I 14 år har jag vägrat att sova i tält...
Vi lever väldigt enkelt och det är så befriande. Två handdukar på fyra personer, en liten gasspis, enkla tunna madrasser i en trång bil, samma shorts dag ut och dag in, färsk-aprikos-fika och provsmakning genom Nya Zeelands kaksortiment utgör basen. Hoppas känslan att vilja leva enklare håller i sig tills vi anländer till Lännäs. Det är så mycket vi bär omkring på i livet som egentligen bara tynger oss.
Imorgon kommer utmaningen för äktenskapet; att vika ihop tältet igen och få ner det i den medföljande väskan!!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)